Ta hennes barn ifrån henne?

Förstår både av dina inlägg här och av ditt alias att du själv blivit ifråntagen vårdnaden om ett barn. Det är bara att acceptera att man ibland inte har haft sitt barns bästa för ögonen och att samhället då kliver in. Jag förstår att det gör ont och att man blir ledsen men allt händer av en anledning. Jag rekommenderar att du söker en samtalskontakt då dessa brukar vara väldigt bra på att bena ut upprörda, irrationella känslor som kan uppstå i sådana här lägen. Det vinner både du och ditt barn på i längden!

E får jag ju tillägga att egenpåhittad statistik inte är mycket att hänga ens i påskriset...

Vad i all sin dar babblar du om? Nej verkligen inte. Hahaha.. Ojojoj... Haha...

Det jag känner igen är en styvmor som tar parti för en olämplig pappa.

Det finns bara en studie kring detta och tyvärr, 95% av anmälningarna är riktiga.

(Ska genast läsa alla dina inlägg och ge en analys av dig lika professionell som din novell tagen ur din fantasi här ovanför)

Länka till studien eller så finns den bara i ditt huvud. Jag hoppas du jobbar på för att åter vara lämplig för vårdnad, utveckling gynnar dina barn! Som sagt, kan verkligen rekommendera en samtalskontakt, de brukar lösa mycket i sådana här situationer.

Dessutom, finns bara en studie så är resultatet aldrig generaliserbart så som du gör. Detta tar berörda forskare själva upp så du behöver nog läsa den igen (metoddiskussionsdelen). Att det bara finns en studie styrker till vidare snarare motsatsen av resultatet till dess att fler studier bekräftar det. Pilotstudier öppnar för mer forskning.

Är detta också dina trådar ts?

Alltså nu får ni ni ger er! 1 jag har själv varit bonusmamma en gång i tiden, jag och mamman bråkade hela tiden om allt hon va avundsjuk och gjorde allt för att jävlas rent ut sagt. Jag älskade detta barn som mitt eget och kämpade klart! Jag min fd sambo och barnet va en familj och vad som gällde barnet när det var hos oss va det jag och han som beslutade tillsammans.. man måste för fan inte va bio mamma för att vara en familj . Ni får det att låta så.. sen kan jag ju påpeka för er att flera år efter pratade jag och mamman om allt.. vi båda bad om ursäkt för allt vi gjort samt hon förklarade hur lycklig hon skulle ha vart som hade en som älskade hennes barn så högt och alltid ställde upp i stället för varit sur och jävlig.. så tänk om med er!! TS va glad att du och din sambo nu får ta besluten och allt förhoppningsvis saker och ting blir bättre med det som varit svårt.

Jag är inte samma person som JO.

Förstår inte varför det måste bli tjafs hela tiden mellan bio/styvföräldrar..?
Mina barn har en styvmamma som alltid sett till deras bästa, jag vet att jag som morsa kan lita på att de mår bra där. Det gör att jag känner mig trygg när barnen är där.
Gör inte ni det när era barn är hos den andra föräldern? Tror ni att den enda som klarar av att sköta era barn är ni själva? Att de kommer få men av att vistas hos UF och styvföräldrar..?

Barnen här är alltid glada när de ska åka till pappa och styvmamma, lika glada är de när de kommer hem igen. 
Trygga föräldrar ger trygga barn, min erfarenhet.

Jag tror att det är väldigt olika där beroende på vilken situation man är i, om man känner sig trygg när barnen är hos den andra föräldern. I mitt fall är det inte riktigt så. Jag vet (dottern har berättat för skolsköterskan) att deras pappa då och då blir riktigt arg på dem, såpass att dottern blir riktigt rädd för honom.

Vi har haft samtal om detta efter att skolsköterskan fick veta men då bedyrar pappan att det händer mycket sällan (dottern har inte samma bild) och att det inte är så allvarligt (han tar inte till sig att det är tillräckligt allvarligt för att dottern ska bli rädd) och att han i vilket fall har slutat med det nu (det tror jag på först när det gått minst ett par månader utan utbrott).

I vilket fall - nej, jag känner mig inte riktigt trygg när barnen är hos sin far. Jag tror att de kan få men av att gå omkring och vara rädda, ex att det sätter sig på självkänslan. Det är inte samma sak som att jag tror att jag är den enda som klarar av att sköta dem. Det finns en mängd personer (släkt och vänner) som jag har förtroende för men just när de är hos sin far känner jag mig inte riktigt trygg, nej.

Låter hemskt jobbigt. Mitt ex kunde få fruktansvärda utbrott när han blev arg. Hans dotter berättade för mig att hon inte vågat berätta för någon annan om dessa utbrott men att hon tyckte det var skönt att jag bodde där nu så hon slapp känna sig rädd. Mannen var dock världens snällaste i övrigt och utbrotten gick ut över mig eller mitt barn, aldrig över hans egen dotter. Rädd blev hon ändå.

Men om ts är samma person som jag lämnat länkar till 2 ggr i denna tråd så har jag full förståelse om biomamman i ts fall känner sig väldigt otrygg över att behöva lämna sitt barn i på umgänge hos pappan och ts.