Anonym (Förstår ni?)

Äldre 29 Apr 10:30

31 svar

Rädd för att de inte skall örstå mig i rättegången

Hej!

Jag kommer förmodligen upp på en rättegång om inte åklagaren väljer att lägga ner fallet. Vilket jag absolut inte tror på att juristen inte kommer att göra.

Jag begick ett brott på grund av min tvångssyndrom. Men det jag kommer berätta, är det som oroar mig för att mina målsägare, jurister och kanske åskådare inte kommer förstå mig.

Jag tänker mig mest på mina målsägare (Offer) och åskådare. Jag vill inte att de skall tänka mig som en skurk. Varken nu, under rättegången eller efter rättegången.

Jag skall skriva ner det jag kommer att säga på ett ungefär. Därefter vill jag höra om ni skulle förstå mig eller inte. Ha empati eller ej. Tack på förhand!

Jag vil spola tillbaks tiden till början av 2013. Jag klarade inte av en vis uppgift, då jag hade andra tankar i skallen. Jag kunde inte koncentrera mig, inte överhuvudtaget. Jag var i nittonårsåldern. För ett år sedan så var jag uppe i en rättegång mot min egna äldre brodern. Av skräcken ringde jag SOS Alarm. Jag hade ingen tanke på att anmäla han, utan ringde de, då jag låste in mig i mitt rum, samtidigt som han bankade på dörren och ville in. Han var fullständigt okontrollerad och totalt förbannad.

Jag hade fortfarande inte glömt hela händelseförloppet. Och hade som en berg- och dalbana i mitt mående. Ena stunden kunde jag känna av skuld, medan andra stunden kunde jag säga till mig själv att jag gjorde rätt som ringde till 112. Jag hade inget val O.s.v.Så jag hade upp och ner gångar i mitt mående.

Och när jag försökte skriva uppgiften, så kände jag bara en ångest över att min bror hamnat i brottsregistret och jag kanske är den som har förstört hans liv.

Jag kunde inte alls fokusera mig i uppgiften, som sagt. Jag lyckades endast skriva två svar.
När jag kommer till föreningen. Till pedagogen/läraren som gav mig uppgiften. Så kunde jag inte säga att jag inte kunde fokusera mig. Istället blev jag otroligt inåtvänt. Jag kunde knappt få ur mig något ord.

Skammen tog kål på mig inombords. Och efter 5-10 minuter av att känna av lärarens press. Som står där och säger saker, att jag skall säga, jag skall säga.
Hon säger: ''Strunt i att jag måste ha skrivit ner någoting''. Hon ville att jag skulle komma på något snabbt. När hon gav mig ett par minuter att tänka. Så hjälpte det inte alls. När hon vänder sig till mig igen, så vart det ännu större skam. Jag kunde inte säga ett enda ord. Hon säger då att jag får en bakläxa och vill att jag skall göra klart den till nästa vecka.

Till slut vänder hon sig till en annan i gruppen som har skrivit sin uppgiften. Med upprepade ord: ''Bra, bra''

Därefter vänder hon sig återigen till mig och säger: ''Och du skall göra klart detta till nästa vecka''

Där jag använder rätt tyst ton, och säger ''Okej''

´Senare så dyker inte endast skammen upp i kroppen utan även skuld. Det stora skuldkänsla att jag har svikit hela gruppen. Vi skulle göra en pjäs. Och om det fattas någon eller om någon är slarvig, så kan det inte bli någon pjäs. Ingen bra i alla fall. Och jag svek de.

Jag kände skam och skuld till pedagogen, skam och skuld för gruppen och skuld för föreningen. Jag kände mig totalt patetisk.

Några veckor senare försökte jag få bort skam och skuldkänslan genom att prata med pedagogen. Planen var att erkänna min känsla som var skam och skuld. Men istället vart det att jag började prata om min uppväxt. Att erkänna skam och skuld var väldigt svårt. Jag vet riktigt inte varför.

I alla fall, under det lilla samtalet, så berättade hon att det behövdes en rekvisita till föreningen. Jag såg min stora höjdpunkt att visa att jag inte är otillräcklig. Min stora höjdpunkt att bli av med skuld & skam.

Det tar mig några månader tills jag blir klar med detta. Men jag får ingen uppskattning. Så jag fortsätter med min känsla om att jag är otillräcklig, skam och skuld. Jag känner mig så patetisk och mår ännu sämre i pedagogens närvaro, samtidigt som jag känner att JAG MÅSTE BEVISA ATT JAG INTE ÄR PATETISK. Att jag kan jag också.

Men efter bara ett dygn när jag gjorde klart rekvisitan. Så får jag tvångstanke att jag måste förstöra rekvisitan (Jag är diagnoserad med tvångssyndrom många år tillbaka)

Mina tankar lyder i stil med: Om jag inte förstör rekvisitan så kommer jag fortsätta vara patetisk. Och folk kommer lura mig hit och dit.

Efter åtta månader med kamp med tvångstanke så kommer jag tillbaks till förningen (Jag har vid det laget hunnit fylla tjugo år)

Det är början av December. Jag kommer till föreningen med en hammare i handen. Jag pekar den mot pedagogen och hennes kollega. Jag ber om nyckeln.

De ger mig nyckeln och jag springer ner till källaren, därefter förstör jag rekvisitan. Två polismän dyker upp. De tar mig till stationen. Nu är jag anmäld för olaga hot och skadegörelser. Jag ansåg att jag förstörde min sak. Nånting som jag byggde. Och därför förnekade jag skadegörelsen. Hotet. Tja, det var inte meningen att det skulle upplevas som hot. Utan det var mer att om jag inte hastade upp mig själv, så skulle det finnas risk att andra tvångtankar skulle dyka upp. SÅ jag måste vara väldigt hastigt, för att andra tankar inte skall komma i skallen.

Nu väntar jag på rättegången. Ser framemot den, då jag äntligen får chansen att berätta om hur EXAKT allting rörde sig om. Jag får också chansen att tala om att jag absolut inte menade något illa. Det var inget personligt mot mina målsägare.

Jag är rädd för - Böter, fängelse, skadeståndet.

Jag är också rädd för - Att jag skall ses som skurk i fortsättningen. Jag är rädd för att målsägaren inte skall förlåta mig. Jag är rädd!

Skulle ni förstå mig?

Tack för svar!

boundforglory

Äldre 4 May 21:50

#21

Anonym (Suck) skrev 2014-05-04 21:46:34 följande:

Sluta starta trådar om samma sak på Familjeliv. Det kommer inte aty leda någonstans och du kommer att få samma typ av svar oavsett hur många gånger du skriver vad som hänt.

Att hota någon med hammare och förstöra egendom (du giorde rekvisitan åt föreningen och lämnade över den till föreningen, därför är den inte längre din utan föreningens) är straffbart oavsett anledning. Om det berodde på att du mådde dåligt, hade tvångssyndrom, Gud sa åt dig att göra det, gjorde det för att du såg en lila morot med vingar som tvingade dig etc spelar ingen roll. Vi har lagar som alla måste följa. Om det blir rättsvård, fängelse eller böter för din del kan bara rättegången utvisa.

Det du kan göra är att acceptera att det blir konsekvenser av dina handlingar och sedan söka hjälp för ditt tvångsbeteende. Kan du inte vänta tills du blir erbjuden en psykologkontakt, sök privat.

Ta det lugnt nu, ts kommer få den bästa vården efter rättegången. TS mår uppenbarligen dåligt, ta det lite lugnt och var lite tolerant. Det skapas hundratals skittrådar här varje dag så ingen större skada skedd om ts upprepar sig lite.

Scoops

Äldre 4 May 21:55

#22

Har du en försvarare? Det är nämligen försvararens som ska företräda dig och dina svårigheter och försöka att få andra att förstå dig.

Jag har förståelse för ditt tillstånd med tvångstankarna. Men du har faktiskt begått ett brott svart på vitt, så förmodligen kommer du att straffas på något vis - men inte värre än att du överlever och kommer kunna studera i framtiden. Tänk på det istället för att bara sitta och vara ledsen, det är sällan konstruktivt ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym (m)

Äldre 4 May 22:59

#23

Anonym (Förstår ni?) skrev 2014-05-04 21:00:04 följande:

Föremålet som förstördes var ju teknisk sett mitt. Jag är diagnoserad med tvångssyndrom. Och jag försökte verkligen stå ut med mina tankar i hela åtta månader. Samt att jag försökte ta hjälp ett par gånger. Jag gick dessutom till psyk akuten. Skulle jag bli tvungen att betala i alla fall? Liksom. Skadestånd? Få fängelse eller vård. Jag har varken så jättemycket pengar eller tid för att spendera i psykvården eller fängelse. Jag vill studera...

Toppen att du vill studera! Och med tanke på din diagnos så är det väl i mina okunniga ögon vård du borde få men du får kanske även betala skadestånd. För även om du gjort rekvisitan själv så var den ju inte din på riktigt, och att hota folk med hammare är inte heller så klokt. Du måste ju förstå att de blev rädda? Fängelse ser ju inte ut att hjälpa dig dock men jag håller tummarna att du får hjälp så att du klarar dig bättre med dina tankar! Och studera på, det är skoj

Anonym (Förstår ni?) Trådstartaren

Äldre 4 May 23:12

#24

Anonym (m) skrev 2014-05-04 22:59:53 följande:

Toppen att du vill studera! Och med tanke på din diagnos så är det väl i mina okunniga ögon vård du borde få men du får kanske även betala skadestånd. För även om du gjort rekvisitan själv så var den ju inte din på riktigt, och att hota folk med hammare är inte heller så klokt. Du måste ju förstå att de blev rädda? Fängelse ser ju inte ut att hjälpa dig dock men jag håller tummarna att du får hjälp så att du klarar dig bättre med dina tankar! Och studera på, det är skoj

Jag tror inte att jag kommer betala skadestånd på rekvisitan. Den var inte värd någonting. Däremot kanske det blir skadestånd för offren......jag är rädd. Jag menade ju inget illa.

Anonym (Förstår ni?) Trådstartaren

Äldre 5 May 12:53

#25

Anonym (Suck) skrev 2014-05-04 21:46:34 följande:

Sluta starta trådar om samma sak på Familjeliv. Det kommer inte aty leda någonstans och du kommer att få samma typ av svar oavsett hur många gånger du skriver vad som hänt. Att hota någon med hammare och förstöra egendom (du giorde rekvisitan åt föreningen och lämnade över den till föreningen, därför är den inte längre din utan föreningens) är straffbart oavsett anledning. Om det berodde på att du mådde dåligt, hade tvångssyndrom, Gud sa åt dig att göra det, gjorde det för att du såg en lila morot med vingar som tvingade dig etc spelar ingen roll. Vi har lagar som alla måste följa. Om det blir rättsvård, fängelse eller böter för din del kan bara rättegången utvisa. Det du kan göra är att acceptera att det blir konsekvenser av dina handlingar och sedan söka hjälp för ditt tvångsbeteende. Kan du inte vänta tills du blir erbjuden en psykologkontakt, sök privat.

Sluta starta trådar? Va? Denna tråd är gammal, som jag har återupplivat. Jag får absolut ställa frågor om jag vill. Mår jag urusel av detta, så gör jag det. Och jag mår bättre av att skriva av mig, och få feedback och andra möjliga städare fina svar. Om det stör dig, så kan du vara god och inte läsa min tråd? Tack! Du kan också kolla hur gammal denna tråd är....

Anonym (...)

Äldre 5 May 13:08

#26

Anonym (Förstår ni?) skrev 2014-05-05 12:53:05 följande:

Sluta starta trådar? Va? Denna tråd är gammal, som jag har återupplivat. Jag får absolut ställa frågor om jag vill. Mår jag urusel av detta, så gör jag det. Och jag mår bättre av att skriva av mig, och få feedback och andra möjliga städare fina svar. Om det stör dig, så kan du vara god och inte läsa min tråd? Tack! Du kan också kolla hur gammal denna tråd är....

Strunta i personer som skriver såna svar, om du nu skulle startat flera trådar, vem bryr sig. För den som stör sig är det ju bara att inte läsa:).

Jag kan förstå din situation, även fast du ju gjort fel. Jag tror faktiskt inte du behöver oroa dig så mycket, du kommer ju få vård om du döms, kan inte tänka mig något annat.

Har inte läst allt i tråden, så du kanske redan svarat på det här, mne har du några diagnoser, förutom alltså det här med dina tvångstankar? Har du varit i kontakt med läkare pga detta? Allt det kan ju användas till din fördel, att du inte mådde bra när du agerade som du gjorde osv.

Är rättegången snart?

Anonym (Mr Hyde)

Äldre 5 May 14:28

#27

Du kommer inte att få tillfälle att berätta allt du skrivit här vid en rättegång. Tingsrättens ordförande kommer att avbryta dig på en gång och då kan du få problem att hitta din tråd och berätta det viktigaste. Om du vill framföra en lång berättelse måste den vara kopplad till det brottsliga händelseförloppet.

Vad har du sagt under förundersökningen? Kan du inte dra till med att du levde dig in så mycket i rollen att händelsen blev en del i pjäsen? Och att du därmed inte hade något uppsåt att hota mm?

Anonym (offer?)

Äldre 5 May 14:35

#28

Ser ni dom som hon riktage hammaren mot som "offer"? Asså hon hotade ju dom direkt inte, råkade bara bli så att hon pekade på dom med hammaren.

Kjell2

Äldre 5 May 14:46

#29

Anonym (offer?) skrev 2014-05-05 14:35:14 följande:

Ser ni dom som hon riktage hammaren mot som "offer"? Asså hon hotade ju dom direkt inte, råkade bara bli så att hon pekade på dom med hammaren.

De kände sig så pass hotade att polis tillkallades.

Att peka på något med t ex en hammer och på så sätt tilltvinga sig en nyckel kan mycket väl leda till en fällande dom för olaga hot.

Anonym (vågarintenicka)

Äldre 5 May 20:53

#30

Anonym (offer?) skrev 2014-05-05 14:35:14 följande:

Ser ni dom som hon riktage hammaren mot som "offer"? Asså hon hotade ju dom direkt inte, råkade bara bli så att hon pekade på dom med hammaren.

? Är du seriös? klart att det var ett hot! DU vet inte hur galet stirrande ögon TS hade eller vad som sades.

Anonym (Förstår ni?) Trådstartaren

Äldre 5 May 22:02

#31

Anonym (vågarintenicka) skrev 2014-05-05 20:53:55 följande:

? Är du seriös? klart att det var ett hot! DU vet inte hur galet stirrande ögon TS hade eller vad som sades.

Konstig så känner jag en lustig känsla av att berätta en grej för dig. Det var länge sen jag läste TS. Och det skulle kunna finnas en risk att jag skriver något som redan har skrivit av mig. Jag klarade inte av en uppgift. Ledare beslöt sig då för att pressa mig mer och mer. Av att känna inre känsla av press och stress. Resulterade att jag blev stum. Jag kunde därefter säga ordet förlåt. Och det "råkade" jag säga fler tal gånger. Vilket jag tror upplevdes tjatigt för de. Vilket jag ännu mer fick känsla av skam och hur patetisk jag är. Denna känsla stod jag ut med i hela ett år. Under året försökte jag fler tal gånger berätta för ledare om mitt mående men lyckades inte. Jag kunde istället berätta lite half om min barndom. När det inte funkade med att erkänna mitt skam, beslöt jag ny taktik. Det var att bygga denna rekvisita. För att visa att jag inte är patetisk. Jag kom dessutom in i en depression efter jag fick känslan av skam. Det tog några månader innan ledare återigen fick mig att må dåligt. Hon publicerade en bild på Facebook därunder stod på engelska: "Livet är för kort för att vara omgiven av negativa människor". Jag tror mycket, mycket starkt att den var inriktat mot mig. Kanske inte endast mot mig, men den var i alla fall inriktad mot mig. Vilket jag mådde urusel. Jag stod ut med skam och tvångstankarna on att förstöra rekvisitan. Jag försökte stå emot. Jag försökte söka hjälp. Jag försökte verkligen. Vid denna tidpunkt är jag inte längre aktiv i föreningen utan jag har börjat i en folkhögskola. Det blev hyfsat bra. Tills under December så kände jag att jag inte orkade stå emot längre. Det blev som om någon aorta kollaps och jag kom dit med hammaren. Jag hade fortfarande kontroll i mig. Jag skulle aldrig skada någon annan människa. Jag hade hammaren i min hand för att det skulle stoppa mig från att få andra tvångstankar. Det är lite avancerat att berätta. Jag kan kanske ta det när jag sitter vid en dator. TACK! Jag tar absolut inte detta som en ursäkt. Utan det är mer för att jag vill avdunstar och andra skall förstå bättre. Tack!

Rädd för att de inte skall örstå mig i rättegången

INNEHÅLL