Pappas frus barn får ärva min pappa!!!

Ja precis, det krävs att man aktivt själv gör något, om man har specifika önskemål. Inte bara lutar sig tillbaks och tror att allt ordnar sig av sig självt.

Fast dina pengar är endast den sk "laglotten". De pengarna är öronmärkta till dig. Resterande pengar får din pappa göra vad han vill med. Med detta sagt, så vill jag även tillägga att jag förstår dig fullt ut. Men, regler är regler och lagar är lagar, så är det...

Han kan sälja all egendom så det bara blir pengar och då kan han testamentera bort det. Men han jan aldrig testamentera laglotten.

Jag håller i viss mån med dem som skriver att TS inte har med att göra hur fadern väljer att testamentera sina tillgångar (utöver laglotten). Viss mån av girighet och kontrollbehov var mitt första intryck av TS tråd. Å andra sidan kan jag lite förstå TS besvikelse. Barn väljer inte att deras föräldrar ska skilja sig och ganska ofta ser man hur särkullsbarn blir åsidosatta både i vardagslivet och slutligen när deras omgifta föräldrar dör. Man skulle önska att vi föräldrar satte våra barn mer i främsta rummet, även efter en skilsmässa. På så vis tror jag inte att TS "bara tänker på pengar" utan kanske även saknar känslan av att vara betydelsefull för sin far. TS styvsyskon kanske dessutom ärver sin egen biologiska far (... om inte deras far också har gift om sig och fått nya "plastbarn" som ska ärva honom ... )

Hursomhelst; Om förutsättningarna är att fadern saknar enskilda tillgångar och frun äger 0 kr, kan ett testamente som ev testamenterar bort 50 % + reglerna i äktenskapsbalken om bodelning, ge att TS och ev syskon kan komma att få dela på 25 % av faderns totala nettotillgångar den dagen har dör. 

Just det, jag tänkte lite fel först :). Det här är nog mer riktigt: 

Pappan och hans fru är ju gifta, vilket innebär att de äger allt gemensamt: hälften tillhör honom och hälften tillhör henne. 

Pappans biologiska barn (bröstarvinge) får ju alltid sin del (hälften av hans tillgångar - laglott) och den andra hälften går till hustrun (giftorätt). Om han med hennes samtycke skriver i testamentet att hennes barn ska få en del/lika stor del som bröstarvingen, så måste det betyda att hustrun avstår från sin giftorätt till förmån för sina barn.

Om det är som TS skriver så ska då lika stor del (hälften - giftorätten) fördelas på hennes barn, vilket innebär att hustrun avstår från allt. (TS skriver att hennes barn ska få lika mycket som han får.)

MEN:

Kan vara värt att nämna att arvsskatten blir lägre om man fördelar arvet på flera personer, arvsskatten är progressiv. I ett senare skede kan hennes barn avstå från den arvsrätt de har fått till förmån för hustrun/deras mor. Det är ju inte helt omöjligt att det finns en sådan planering inom familjen för att mindre pengar ska försvinna i skatt.

OCH: 

När man har detta i åtanke så kanske det inte verkar rimligt att säga att pappan älskar hustruns barn mer/lika mycket som sitt eget. Eller så får man i samma andetag säga att han inte bryr sig om hustrun eftersom hon inte får något. Eller: Det mest troliga är nog att det finns en "minska skatten"-planering, särskild som han är välbärgad, då försvinner mycket pengar i skatt :). Hon måste ha gått med på det, annars har hon rätt att bestrida det.

Utan testamente så behåller hon sin halva och hans går till hans barn. Med testamente så får hon halva hans del och resten är laglotten åt hans barn.

OM barnen ska få lika mycket, så tar frun sin halva som är hennes. Hans barn får laglotten vilket är 50% av hans egen del och hennes barn får de andra 50% av hans del. Då har hans barn fått den del dom har laglig rätt till och han har gjort vad han vill med det andra.

Det frun får genom giftorätten får hennes barn ev när hon dör, beroende av vad som finns kvar.

Arvsskatten försvann år 2005.

Läs gärna mitt förra inlägg med :)Ville bara säga att nu när jag läser detta igen så blir jag lite fundersam hur du tänker om det hela...

Din pappa kan aldrig ta av din laglott (hälften av hans tillgångar) och ge åt någon annan. Han kan skriva så men du har alltid rätt att kräva din del i alla fall, om du vill. Likaså kan du aldrig göra anspråk på att få mer än din laglott. Den andra hälften tillhör alltid hustrun, om hon inte avstår från den till förmån för någon annan eller att de har skrivit ett äktenskapsförord som säger något annat. 

I övrigt: du uttrycker dig lite kortfattat och halvt burdust, kanske färgat av stundens besvikelse... Detta kan göra att det uppfattas som girigt, att det är pengarna som är det mest intressanta. Man är också olika som person, uttrycker sig på olika sätt osv, så sådant kan ju spela in... Men om det är så att du fått uppfattningen att din pappas testamente indikerar att han älskar hennes barn lika mycket/mer än dig, då kan jag förstå att man blir upprörd... Men som jag skrev i förra inlägget så tror jag att hans handlande tyder på något annat.

Inte får något!?
Där är du nog helt ute och cyklar. Hennes del är hälften utan testamente.

Ok, det är sant, då faller den delen av det jag skrev :). (Vi får se om den återkommer med en ev röd-grön regering...)

Då kvarstår bara det som var min huvudpoäng, att mannen, med hustruns samtycke, väljer att ge hela giftorätten till hennes barn istället för till henne. Trots att hon "har inget utan honom", enligt TS, och kanske får en dålig/halvbra pension, så har de båda valt detta.

Själv har jag alltid varit mer intresserad av minnessaker än av pengar, är ruggigt nostalgisk och älskar min pappa. Den dagen han dör är det inte pengar som kommer att uppta tankarna. Men känslomässigt skulle jag nog också reagera om min pappas fru hade barn och han gav lika mycket till dem som till oss syskon, p g a det symboliska värdet för ens kärlek. Om han dock varit med från det att de var mycket små och att frun och barnen behandlat honom och oss väl så skulle jag dock förstå det. Så beror nog på situation. Tyvärr har min egen erfarenhet av "pappas fru" varit dålig, men det finns ju guldbonus-mammor också :).

Hur TS menar, vad som upprör honom, är svårt att säga, med så kort text.

Om det är så att hon inte hade något alls innan hon träffade honom, så är nog hennes giftorätt tillräckligt för att hon ska klara sig hyfsat.

Helt riktigt ,

1. antag  :

Nisse och Olga har inga gemensamma barn.

Nisse har sven och Olga har Sture

Antag 4 apelsiner som totala boet

Nisse avlider.

Vid testamente med fri förfoganderätt får Olga med giftorätt 2 apelsiner plus en apelsin via testamenteslott och sven får en apelsin via arvslott och Sture blir utan apelsin

Olga avlider.

Sven får en apelsin och Sture 2 apelsiner.

 2. Antag i stället testamente med full äganderätt.

nisse avlider.

Vid testamente med full äganderätt får Olga med giftorätt 2 apelsiner plus en apelsin via testamenteslott och sven får en apelsin via arvslott och Sture blir utan apelsin.

Olga avlider.

Sven får ingen apelsin och Sture 3 apelsiner.

Det kanske är som i fall 2 testamentet ser ut ???

Eftersom han skulle ge barnen lika mycket så är det nog så att olga behåller sina två giftorätts apelsiner och sven och sture får varsin.

När jag läser ts text så får jag intrycket av att pappan vill ge alla barnen lika mycket från honom personligen, oavsett vad de kommer att erhålla den dagen deras olika mammor går bort.

Han har gjort vad han kan för att det ska bli rättvist åt alla barnen från hans håll. Sedan mammornas bra eller dåliga val i livet rår han inte över, utan det får stå för dem.

De två fallen beskriver olika förutsättningar och utfall vid full äganderätt kontra fri förfoganderätt då inga gemensamma barn finns men särkullar existerar. 

Dock är namnen och egendomen förändrade och förenklade. Summorna var mycket större och i reda pengar. Men multiplicerade ett antal gånger så stämmer det ändå.

Hämtade ur boken rättskunskap.

Jag föreslår att när situationen uppstår, så sök rättslig hjälp till överklaganden med mera.

Eller så kommer man fram till att det är fint av honom att vilja ge till hennes barn också och att man känner med honom i det han gör, att det är hans vilja. Det beror ju på hur man vill se det.
'
Det framgår ju inte heller hur länge han har funnits med i hennes barns liv. Var de väldigt små när han kom in i bilden och deras biologiska pappa inte varit så närvarande så kanske de känns som hans barn och han känns som deras pappa för dem. Eller att de bara har en ovanligt fin relation ändå. De kommer ju att ärva sin biologiska pappa också, men självklart betyder det ju också något om han vill testamentera något till dem.

Dock, om barnen inte funntis med sedan de var väldigt små och TS inte direkt vuxit upp med dem och inte ser dem som sina syskon så är det inte konstigt att TS reagerar, de måste man förstå. Eftersom att det då känns som att han likställs med någon annans barn. Visst kan man ha fin relation till sin respektives barn, det är ju det bästa, men självklart vill alla barn känna att de är speciella för sina föräldrar och föräldrarna vill inte känna sig som ett par i mängden av alla som barnet har en god relation till :S :).

Jag har en bror och en syster som egentligen är en halvsyster. Min halvsyster är äldst och pappa kom med i bilden när hon i princip var en bebis och biopappan var inte intresserad. Vi tänker aldrig på henne som en halvsyster utan som en syster. Pappa har inte adopterat henne men har alltid relaterat till oss som sina tre barn och har ansträngt sig lika mycket för oss alla tre. Jag har märkt att pappas fru, som kom in i bilden långt senare, har velat poängtera att min syster är en halvsyster. Pappa gör givetvis som han vill och skulle aldrig fråga honom om sitt testamente, men skulle förstås kännas konstigt för oss syskon om det visar sig den dagen att han INTE har tagit med henne i sitt testamente. Jag ser det som att vi är tre syskon som ska dela på allt, inte två. Och tror att han ser det så, men kan inte veta.

Så känslomässigt beror nog allt på vilken typ av relation man har till halvsyskon eller den nya och hennes/hans barn.