Det är något fel på mig...gjorde inte som jag ville...orkar inte m

Det var ju han som inte ville. Har du inte förstått det? Jag ville hela tiden men var för svag utan honom. Ja också mitt fel fördtås att jag var för svag

Men att skjuta upp är att ta beslut. Det är beslutet att inte göra det. Jag anklagar dig inte. Ingen anklagar dig. Däremot är det sorgligt att se att du och din man eventuellt kraschar ert förhållande p.g.a. ett beslut som du faktiskt också var med att ta. Du är förmodligen starkare med honom än utan honom, så ta inga förhastade beslut som kanske leder till att du tvingas gå igenom ännu mer ånger i framtiden.

Att gå igenom skälen till att du väntade kan ge dig en rationell grund att stå på. Jag ångrar mycket i mitt liv, men efter att besluten tagits - och dit räknas passiva beslut - finns det en tröst i att veta varför jag gjorde som jag gjorde.

Hej TS!
Jag beklagar din sorg och ditt mående, förstår att det känns tungt.

Dock ser jag att, det slängda embryot, enbart är en liten liten del av ditt mående. Endera lider du av depression eller annan psykiskt sjukdom. Vilket gjorde dig osäker och svag angående en till graviditet. Jag vet att du har åldern emot dig, men kanske var det ändå rätt beslut som fattades. En graviditet, förlossning och en liten bebis är enormt påfrestande, som du själv vet. Känner du verkligen att du är i balans och har styrkan för att gå igenom det nu?

Det troliga är att ditt undermedvetna sa ifrån, och lät därför embryot kastas. Kanske var det precis vad din kille/man även kände, att du måste bli frisk först. Du skriver dessutom att "din kille gav med sig", vilket tyder på att det inte var hans egen vilja. Utan att han liksom du lät följa någon annans råd/vilja.

Försök att glädjas åt den dotter och den familj som du nu har. Låt inte sorgen för ett nytt barn splittra hela din familj.

Mvh Haskel.

Som sagt det var inte jag som bestämde att embryot skulle slängas.Det var min sambo. Tydligen svårt att förstå. Dessutom då töntigt, det verkar som om det är något fel på en om man mår dåligt över saker som händer. Som att man ska må bra vad som än händer annars är man onormal. Jag mådde dåligt av att vara helt barnlös. Sen när jag fick henne mådde jag helt bra i flera år tills detta kom. Det enda som är fel på mig är att jag har svårt att ta stora beslut. Du skriver det själv.Det skulle ha varit fel om jag gjort det utan min sambos riktiga vilja och mitt fel att jag inte gjorde det och nu fel och sjukligt att jag sörjer.

Vad bra du är då!

Dessutom så är det hans beslut att inte stötta som är grunden till allt.Han hade inte mått dåligt av ett barn till. Han älskar barn mer än allt annat. Ha.Men han har gjort vår dotter och mig väldigt illa.

Så om ni bara ska kasta skit över hur dålig jag är och att allt är mitt fel och att jag inte ens får må dåligt av det för att missa chansen till syskon.Det är inget alls att sörja kan ni gå ovh hylla er själva någon annanstans. Jag vet att jag varit en idiot okey

Jag vet inte om det är någon idé att skriva något mer i tråden, för du verkar ha bestämt dig för att jag är en fiende som vill dig illa. När jag egentligen enbart vill dig väl och hoppas att du mår bättre snart.

Jag kollade snabbt efter din gamla tråd och du verkar ha gjort flera trådar om det här. I någon skrev du att han gick med på det, men att det inte var särskilt engagerat och att det försvårades av din velighet. Jag vet inte vad han har gjort utöver det du skrivit, men överlag så väljer man inte sina känslor. Om han inte har brunnit för att skaffa ett till barn så är det så det är, och det har han inte valt för att vara taskig. Så lasta honom inte för det.
Men det verkar ju som att du trots klartecken inte tog beslutet att prova. Hur tänkte du då? Och vad ändrades när det var för sent?

Du verkar ha väldigt svårt att fatta om det är då att du läst. Han har gett klartecken men Varit SUR varje gång jag varit på väg.Han borde stå för sitt ja Ellen för sitt nej.Inte skriva på papper och vara sur. Eftersom jag tydligen var för svag för att klara att åka själv bad jag honom de sista gångerna att följa med.Han skulle göra det sa han. Vi bokade in när embryona skulle tinas två dagar efter ägglossning.Den dagen var jag extremt hostig. Läkaren som ansåg att embryona skulle klara att odlas till blasocysrer pga bra kvalitet sa vi kunde göra återföringen onsdag.så istället för fyra celler skulle de vara över hundra.Tisdag kväll säger då min sambo att han inte vill och på torsdagen slängde de därför blastocysterna.så oetiskt att odla vidare och sen dlänga.de var jätte fina. ÄR DET NÅGOT MER DU INTE FÖRSTÅR BARA FÖR ATT DU SJÄLV KLARAR AV ATT BARA TÄNKA PÅ VAD DU SJÄLV VILL OVH LÄTT SKULLE HA STRUNTAT I SAMBONS BETEENDE.?

Jasså det blev tyst nu när du äntligen förstått vad min sambo gjorde. När återföring redan var inbokad.Passade inte din korkade fråga vad som förändrats.

Se till att gå till en psykolog/psykiater som är ansluten till försäkringskassan du kan då gå gratis när du fått ditt frikort pga högkostnadsskyddet. Du kan leta själv på eniro etc efter en psykolog/psykiater och kontakta dem direlkt, det behövs ingen remiss.

Privata psykiatriker får man gå till utan reniss eftersom de är läkare men det är kö på dom få.Psykologer får man inte gå till utan remiss men nan kan få gå genom landstinget. Men gillar inte dokumentationen mm

Ja så kan det vara, men det finns ju hur många som helst, vet ju inte var du bor men i större städer finns det gott om dem. Kanske du kan åka till en grannstad?

Snälla, du måste försöka sluta tänka på detta. Det är lätt sagt, men det GÅR inte att göra ogjort vems "fel" det än var. Om det var din mans för att han inte ville eller ditt för att du inte stod för din känsla. Du kanske bör prata med någon om detta om du inte själv kan lägga det bakom dig. Jag förstår att du sörjer detta beslut och ångrar dig, men du måste inse att det inte går att göra ogjort och försöka göra det bästa av det du har, det barn du har nu. De små embryon som fanns kanske inte hade kunnat bli barn ändå? Man vet inte dessa saker och du måste försöka leva för det du har nu.

Snälla, du är skyldig dig själv och din fina familj det.

Jättekram

Det var förstås hemskt gjort :( Ni borde prata om detta med någon om ni ska kunna gå vidare. Har han sagt förlåt ens eller något?

Vi försöker få en tid på familje rådgivningen. Men inte för att det ska bli bra igen. Utan för att vi för vårt barns skull behöver ha kontakt hela livet mVår relation hade brister innan men nu är den helt körd.Aldrig att jag kommer förlåta varken honom eller mig. Det Kommer göra ont resten av livet.

Helt otroligt med folk som tror de kan diagnosticera människor de läser om? Är det onormalt att önska ett syskon till sitt barn? Och att man mår dåligt när sista chansen slängdes? Då är man psykisk sjuk? Eller är det det att jag inte orkade försöka med embryot  för att min sambo inte ville trots att jag ville själv som gör mig till en psykisk sjuk människa? Vissa andra skulle tycka tvärt om...inte kan man göra det om sambon inte vill. Så vilket val jag än gjort hade jag varit psykisk sjuk.

Jag har onormalt svårt att ta svåra beslut och jag var för svag så jag gjorde inte det jag själv ville, kanske något deprimerad av situationen men psykisk sjuk-NEJ!...skrämmande med människor som tror de kan diagnosticera en människa i kris. Hoppas du inte jobbar med människor.

Som du ser i trådstarten så ångrar jag att jag inte stod upp för min önskan. Att jag inte klarade av det! Så vad ville du med ditt inlägg. Bara skriva ännu mer tydligt vilken idiot jag är? Det vet jag redan. Men vårt förhållande är förbi. Kommer aldrig förlåta honom som tagit så lättvindigt på allting. Och nu sista gången när han lät slänga allt...fast insättning var inplanerad. Han har visat hur mycket hänsyn han ville ta till mig och vårt barn. Varje gång min dotter ä ledsen för att hon inte har något syskon. (Och obs jag har aldrig pratat om syskon framför henne.) så skär det i hjärtat för att jag inte sod upp för henne och mig.

Jag har läst lite runt här på abort sidan och det finns flera som ångrar aborten djupt och mår mycket dåligt av den. Även de som gjort aborten tidigt som i vecka fem. Ofta är det påtryckningar utifrån som gjorde att de gjorde abort. Jag har inte läst att de fått skit för hur de mår. Eller för att de påverkades av påtryckningar.Fastän de kanske mår dåligt ett halvår efter.

Men många har till mig skrivit att jag borde rycka upp mig dagen efter att blastocysterna slängdes. Nu var återföring inplanerad, det var min sambo som ändrade sig dagen innan det skulle ske. Det var därför de slängdes. Men rycker jag inte upp mig genast och går vidare  så är det något fel på mig och man kan inte må dåligt av det.

Jag skulle haft 50 % chans till graviditet. Inte helt säkert men god chans. Även de som är gravida i vecka fem är det risk för missfall...så inte heller då är det helt säkert att det verkligen skulle bli ett barn. Dessutom den stora grejen för mig är att dessa embryon/blastocyster har jag längtat efter i flera år men varit för svag för att använda och jag är för gammal för att göra ny provrörsbefruktningar. Så det var 2 av 3 embryon/blastocyster som slängdes. Den tredje vet jag inte om vi får dispens för.

Så det kanske var min sista chans till barn som slängdes bort. Hade jag fått tillbaka blastocyst hade fastnat dagen efter om det blev en graviditet  och jag hade då variti vecka två plus 6. De två veckorna i en graviditet är man egentligen inte gravid. Jag har själv tidigare fått ett tidigt missfall, vecka sex...och jag kan säga att detta är mycket mycket mycket värre än vad jag kände då. Då visste jag att det fanns chans kvar. Och ett biologiskt syskon till min dotter slängde inte bort.