Nej, det är inte mitt fel att pappan väljer att bryta med sitt barn.

Jag håller med om att hon inte borde ha skaffat barn under de premisserna, ja hon lurade honom. Fast nu är det redan gjort och om han hade varit så rädd och orolig så borde han ha använt kondom/genomgått vasektomi tidigare. Jag tycker inte att han har rätt att gömma sig bakom det. Men det här är bara min åsikt. 

Min pappa lämnade oss när jag var väldigt liten. Många år senare började han försöka vilja ha en relation med mig och min syster (också hans). Då var det försent. Nu är han död och jag bryr mig inte så mycket om det faktiskt. Hoppas att din man är helt på det klara med sitt beslut, att det inte finns någon alls del i honom som säger att han vill ha något med sitt barn att göra någon gång i framtiden, för det kan vara väldigt svårt att ändra sig i det beslut som han nu fattar. Som barn till en sådan här "pappa" så har jag alltid skitit fullkomligt i omständigheterna kring hans beslut för det finns inget  i mina ögon som kan rädda upp det. Det finns inget godtagbart eller giltigt skäl.

Återigen vill jag understryka att jag inte alls ser dig som inblandad i detta. Min "pappa" hade en sambo som jag håller kontakt med än idag, 7 år efter hans död. Hon är jättebra och vi är kompisar, jag ser det inte som om hon har något alls med hans idiotiska livsval att göra (de var tillsammans redan då det begav sig).

Var inte abort en möjligt val?

Nej, jag misstänkte graviditet under en period och gick då till mvc för gravtest. 3 ggr gjorde jag detta, alla test visade negativt.

Men till slut gjorde jag testen från apoteket och från pressbyrån som visade positivt. Då var jag i vecka 26. För sent för abort med andra ord.

Ja lite så känner jag med. Samtidigt har ju inte barnet valt hela situationen.Du kunde ha valt att inte gå med på det, du kunde ha valt abort. Men det spelar ingen roll egentligen, du skaffade barn för hans skull och han drog, jäkligt elakt oavsett.

Nej, pappan drog när han fick veta att mamman var gravid och vi träffades när barnet var ungefär 1 år. Då hade pappan träffat barnet hos mamman ett par tim i v.

Han gjorde vasektomi veckan efter han fyllde 25. Då var barnet redan på väg.

Han är väl medveten om att barnet kan komma att sky honom som pesten om han väljer bort barnet nu. Han är också väl medveten om att barnet kan komma att söka upp honom som äldre och jag har sagt att han då absolut inte på några villkors vis får säga att han valt bort barnet för att han inte ville ha det.
Pappan är ok med att aldrig mer se barnet, tro det eller ej.

Som sagt kunde jag inte göra abort - man kan inte det i vecka 26 förstår du!

Jag valde ALDRIG att skaffa barn och hade definitivt inte gjort det för någon annans skull. Jag tog mina p-piller noga samma tid som alltid. Hade ingen aning att han hade bytt ut mina piller!

Tycker din situation är mycket tråkig, men det enda positiva är att han är opad nu i alla fall!

Jo jag såg det men efter att jag postat mitt inlägg. OJ! Shit, ja det akn man ju säga var JÄVLIGT elakt gjort! Ja den är skittråkig särskilt när jag inte riktigt kan göra något heller.

Det låter som att du har försökt att göra det du kan och du kan ju inte styra över hur han fungerar, nej...
En del människor vill inte ha barn och har man dessutom AS eller något annat så kan ju det försvåra.
Nej, jag vet inte heller riktigt vad man ska göra och du ville väl mest skriva av dig kanske...

Det finns styvföräldrar som påverkar sina (uppenbarligen svaga) sambos, så att de minskar kontakten med sina barn, men här verkar det ligga hos honom själv, ja. 

Jo, jag har förstått att det finns styvföräldrar som påverkar sina sambos negativt. Men också att det finns biosar som påstår att det är styvisarnas fel. Det finns nog alla varianter.

Ja, det gör ju det... Själv har jag varit med om att pappas fru försökt svartmåla oss barn på olika sätt, med lögner och vilda spekulationer mm. Men det betyder ju inte att alla styvföräldrar gör det. 

Visserligen kan det bli barn ibland, trots preventivmedel, i enstaka fall, men har man dessutom slutat ta pillret utan att den andra vet om det .. och den andra har sagt sig absolut inte vilja ha barn, då är man nog lite speciell om man ändå bråkar... Synd om barnet bara. 

Kanske man kan gå och prata med någon, familjeterapeut t ex, och få råd hur man ska förhålla sig, till situationen, till barnet osv..? Vad skulle skada barnet minst, osv...

Det jag blir mest irriterad på är att bonusmamman förväntas reda upp situationen när umgänget inte fungerar. Pappan är VUXEN, han har själv ansvar för sitt barn och vill han inte ha någon kontakt, får HAN stå för det beslutet. Det är snällt av bonusmamman att erbjuda sig att hjälpa till eller underlätta umgänge, men det är verkligen inget man kan kräva. Jag är så trött på att män behandlas som jättebebisar i dessa situationer och att skulden läggs på bonusmamman! Nu syftar jag inte på bonusmammor som motarbetar umgänge eller behandlar barnen illa, utan på alla situationer där pappan inte tar ansvar och så förväntas hon göra det istället. Eller så "skylls" det på henne om han inte vill träffa barnen osv... Slutligen tycker jag att väljer man att skaffa barn mot någons vilja, då får man vara beredd på att ta allt ansvar själv. Man kan kräva underhåll, men man kan inte kräva engagemang. Hur synd det än är om barnet. Då får man kompensera för det, det är valet man hör när man väljer att behålla och särskilt om man har "lurat" till sig ett barn!

Jag menar, hur många trådar har man inte läst om oengagerade pappor som "påtvingats" ett barn, och så blir det hans nya partner som får underhålla barnet istället, eller säga åt pappan vad han ska göra. Vissa bonusmammor vill detta, men andra vill egentligen inte men gör det för barnets skull, får dåligt samvete annars. Men det är INTE hennes ansvar att lära en vuxen man att umgås med sitt barn! Eller agera "stand in" för att han inte kan eller vill ta ansvar! Ofta är biomammorna i sådana här situationer, också lite knepiga dock. De verkar tro att det faktum att de har rätt att välja att behålla barnet och kräva underhåll, är detsamma som att de kan tvinga pappan att vara pappa. Nej, det fungerar inte så. Skaffar man medvetet barn med en ovillig pappa, kan man inte räkna med ansvar eller engagemang. Det är priset man betalar om man behåller barnet mot pappans vilja. Men vissa skickar ändå barnet till pappan för att de behöver "avlastning" och så blir det i praktiken bonusmamman som får ta hand om barnet. Helt sjukt.

I princip såhär har jag det...jag har roddat i allt. Fått barnet inskrivet på BVC, kickat igång utredningar på BUP, sett till att det funkat med lämning/hämtning vid stängda förskoledagar mm mm. Medvetet också då sambon samtidigt utretts för sin adhd och det har varit och är ett tungt lass med utprovning utav mediciner. Barnet är väldigt krävande och tar mycket tid och plats. Plats som min egen son fått stryka på foten för..jobbigt och tufft är  och har det varit.  Mamman till barnet hävdar dock sin rätt att kontrollera pappan för att han är just pappa; han SKA sätta på stödhjul som hon köpt till barnet för han är pappa. Han SKA göra det, det & det.. mm mm. Anser också sin rätt att ringa VARJE dag för att kolla upp hur det går med barnet (visst, låter jätteomtänksamt..)

Däremot är det "Inte Ok" att göra detsamma mot henne, då hon är en "god förälder".  En god förälder som skickar sitt barn i vårkläder till förskolan i feb/mars skifte för att solen lyste veckan före och hon trodde det var dags att klä av.  När det hände en gång till veckan efter barnet kom till oss, valde jag att ifrågasätta tänket. Då var jag "uppnosig" och "kritiserande" och det hade jag ingen rätt till.  Eller som nu när det är +24 grader här,  ta på barnet tjockstrumpor och vinterskor... 

From förra helgen har nu pappan varannan helg pga just mamman, han orkar inte med hennes ständiga nedtryckande sms & samtal. Nu får han dock skit för det, för nu blev hon ensam om "allt". Vilket inte alls stämmer, pappan tar barnet till BUP en gång i veckan , sjukgymnast och inskolning på skola.

Åh, en till... Så hade det blivit här om jag hade klivit in, vilket jag alltså inte vill. Ringandet sker ju, men det lider jag bara indirekt av då han alltid mår skit när hon ringt och klagat, för det är vad hon gör.

För en tid sen var vi på middag och under en middag, hemma eller som nu, bortbjudna så tas inte mobilen med till bordet så är det bara.
När vi ätit kollade han av mobilen lite snabbt samtidigt som han gick på toa och då hade hon ringt 31 ggr. På ca två timmar. Sunt? Inte någonstans anser jag, vi trodde ju nåt hade hänt barnet men så var det inte. Hon skulle bara kolla om han kom på fredagen på utsatt tid och hämtade.. (Han har ALDRIG inte hämtat, någon gång har han pga köer varit något sen, men då han hämtar på förskolan så ringer han ju dit och säger det, men inte till henne, hon drabbas ju inte av det)

Att jag klev in var pga att barnet har problematik, och pappan efter alla år ihop med mamman inte var annat än ett nedbrutet vrak. (Jag har känt pappan (min numera sambo då) sedan skoltiden, umgicks i samma familj osv men han flyttade sedan iväg många mil i jobbet, så han är inge ny bekantskap & jag har hört talas om hur de haft det genom hans mamma). 
Men ska jag få skit för det som är tillgodo för barnet  & dessutom bli skitsnackad och förtalad då släpper jag det.. Han mår som din karl, himla dåligt efter samtal med henne för det är konstanta anklagelser.
Hon smsar om påminnelser om möten, hämtningar osv. Talar om hur man ger ett barn medicin, för mycket alvedon är farligt - det tar aldrig slut! En utomstående ser detta solklart som omtämksamt, men jag som har ett 10 årigt barn och arbetar som undersköterska.. Dessutom skriver vi upp allt, tider osv till ALLT för att det ska fungera i våran familj, så nog vet vi allt vad som händer och sker.

Vem städade ur barnets rum som såg ut som en tornado efter hon flyttat ut från där de bodde förut, hos sambons mamma? Jo, jag. 
Har hon hämtat alla sina tillhörigheter 1 år efter separationen? Nej. Men att pappan tog barnets säng till huset vi flyttade in i tillsammans blev det ett jäkla liv om.

Bah! Nu har jag fått spy ur mig lite jag också för första gången. Velat hålla en låg profil men nä, nu orkade jag inte längre.

Ut med det bara Det är bra för själen att skriva av sig, då har man lättare att inte låta känslorna slippa ut över alla i ens närhet.

Klart det inte per automatik är ditt fel, men det kanske är viktigt att hitta något att skylla på. Jag kan förstå att det tar emot och inse att någon kan vara så kallhamrad som din man.
Det enda jag egentligen undrar om dig är hur man kan välja en sådan kall skitstövel till livspartner. Men felet ligger hos honom, helt klart.

Hur vet du att hon slutade med pillren i smyg? Jag har ett barn som kom till trots p-piller. Inga preventivmedel är 100% säkra och det borde din karl ha vetat när han hade sex med henne. Ruttet att fly från sitt ansvar när han har satt ett barn till världen. Antar att ingen tvingade honom till sex.

Dock tycker jag att det är befängt att beskylla dig för något i det här.

För att han inte är kallhamrad, han har AS (utredningen är klar nu så det är det han har) och tänker inte som du eller jag kring detta. Mot mig är han inte så, bara mot det som är påtvingat honom och inte hans val. Vilket råkar vara hans barn. För honom är det dock inte mer hans barn än vad grannens barn är det.För att hon har sagt det. Och ja, han vet att inget är 100% säkert utom vasektomi/sterilisering och avhållsamhet. Men p piller är väldigt mycket säkrare än utan.