Vi hade väl nåt "på känn" från 1-1,5-års åldern. tidigast var det nog talet som inte kom igång riktigt, och att hon inte verkade jätteintresserad av ansiktsuttryck och sånt, mer formen på ens näsa 
Väldigt aktiv också, motorisk tidig och har fortfarande balans, koordination och kroppskontroll som är helt otroliga.
Sen blev i synnerhet utbrotten värre när hon var 2-3 år, långt mer än "vanlig" trots, insåg vi så småningom (inte alla som får frågan "ska vi ringa ambulans, är hon allvarligt skadad" när ens barn är lite upprört...). När språket började komma igång så blev det också tydligare att förståelsen var sämre än ordförrådet, och att sånt som man tidigare tänkt "hon gör det nog inte för att hon inte förstår orden, bara språket kommer igång så..:" fortfarande inte funkade (som att svara på frågor, säga "ja" eller "nej", förstå instruktioner m.m.). Hon började också skilja mer och mer från andra barn i samma ålder, var alltid den som var mest överallt och ingenstans, lyssnade inte alls, kunde inte sitta still, förstod inga trafikregler, "stanna", "vänta" eller "akta".
Så på hösten när dottern var 2 år och 9 månader ca så fick vi en tidig 3-årskontroll på bvc och remiss till logoped, hörcentral och bvc-psykolog. Samma höst/vinter så pratade vi också med förskolan, som redan då hade börjat göra anpassningar, som att hon inte behövde delta i samlingar, alltid satt bredvid en pedagog vid matbordet, alla teckningar, pyssel m.m. togs ner från väggarna på avdelningen, avdelningen möblerades om och ett par av pedagogerna turades om med att vara resurs åt henne den tiden hon var där (hon gick 15 h då, eftersom vi var hemma med lillasyster, ändå behövdes detta...). Dom hade också tagit in en specialpedagog som observerat både dottern och gruppen och föreslagit åtgärder och anpassningar.
I mars, när dottern var drygt 3 år, så fick vi remiss till bup med frågeställningen Autismspektrum?. Första mötet på bup var i april, sedan dröjde det till oktober innan utredningen gjordes och i november förra året fick dottern autismdiagnos. Samma höst bytte dottern till stora avdelningen på förskolan och började gå heltid. Redan i juni hade vi möte med rektorn och personalen om detta, och efter ca en vecka av inskolningen så fick dottern en heltidsresurs Samt att hon också har en ansvarspedagog. Och förskolan har också gjort ett hästjobb med anpassningar, samtidigt som vi redan hösten hon fyllde 3 lade om vårt sätt att behandla dottern, började kravanpassa och minska intryck, jobba lågaffektivt, började jobba lite smått med bilder och scheman och annan ökad tydlighet i vardagen m.m.
Så under det senaste två åren så har dottern faktiskt utvecklats massor. Men med detta i bagaget så kan man väl säga att diagnosen i november inte var någon överraskning... De senaste två åren har vi ju också haft lillasyster att jämföra med. Och om barnen hade kommit i omvänd ordning, så hade vi nog krävt en utredning ännu tidigare, för vi ser mer och mer på lillasyster vad som är "normalt", och som storasyster fortfarande inte klarar i vissa delar.
bullenochgrisen skrev 2014-05-22 10:49:35 följande:
Det är precis det jag tänker också. Det måste väl ändå vara till barnets fördel att utredas innan skolan om man har misstankar långt innan. Då vet man hur man ska hjälpa barnet och få en insikt i problemet så man kan jobba efter det. Det är så synd att mamman inte är lina motaglig, samtidigt som jag förstår henne. Man vill ju inte i se barnets "problem" utan det är lättare att skylla på separationen att barnet har tagit det hårt, byte av förskola osv osv. Fast att barnet alltid har varit såhär, även innan separationen. Jag vet inte hur man ska försöka nå mamman på ett bra sätt utan att hon missuppfattar. Hon är så inrutad på sitt att det hon gör är rätt och kommer någon med något annat så är det fel. Hon är i te öppensinnad. Och i te motaglig för samar ete. Jätte synd tycker jag då det är jag som fixar så vi kan ha barnet nästan varannan vecka men nu känner jag att jag i te orkar för att barnet är som det är. Mitt jobb är väldigt psykiskt påfrestande och jag känner att får barnet snart inte hjälp måste vi snart gå över till varannan helg vilket jag tycker är jätte synd. Men jag orkar faktist inte. Jag är van vid barn så det handlar i te om det, men den här flickan är tusen gånger värre än en hel förskolegrupp.
Men om mamman inte vill kännas vid att nåt är fel, så hjälper det ju antagligen inte barnet att vara mer med henne?
Vi började behandla vår dotter "som om hon hade någon form av diagnos" ca ett år innan hon fick diagnosen. Och även under den årslånga utredningen innan diagnos så blev vardagslivet, och dotterns psykiska mående i synnerhet, så otroligt mycket bättre, och familjelivet därmed också mycket mer fungerande.
Det första vi egentligen gjorde var att sätta tvärstopp för allt utanför hemmet. Släppa tanken på att dottern bara behövde "mer träning" socialt, sluta med öppna förskolan, föräldragrupper, besök hos vänner och annat sånt.
Släppa alla "normala" krav på vad en 3-åring "borde" kunna, och börja från början, ge möjligheten till att göra själv men aldrig kräva det. T.ex. kläder, hon får gärna klä sig själv, men gör hon det inte så gör vi det, utan bråk eller tjat (för det gör ingen skillnad om jag tjatar i hundra år, vill hon inte klä på sig så gör hon inte det, men MITT val är om jag gör det direkt så ingen av oss behöver bli stressad, eller tjatar först och gör båda arga och stressade...).
Släppa allt vad konsekvenspedagogik heter, för om man inte klarar av orsak och verkan riktigt så är det ingen skillnad på konsekvenser och straff, och inget lärande heller. In med belöningar och mutor, "kom så går vi hem till SURFPLATTAN" i stället för "nu ska vi sluta leka och gå hem".
LÄS Bo Hejlskov: Problemskapande beteenden vid utvecklingsmässiga funktionshinder och Ross Greene: Explosiva barn. Dom handlar inte om några utpekade diagnoser specifikt, utan allmänt om beteenden och problem som kan uppstå vid kognitiva och neurologiska funktionsnedsättningar, och vad man kan göra för att hantera just beteendena.
Ha koll på stressninvåerna, och räkna med att alla förändringar stressar (även roliga sådana). Byta hem varje vecka är antagligen jättejobbigt, hur kan ni göra det lättare? Samma rutiner varje gång kanske, eller samma packning i samma väska, kanske bildschema av något slag, kan ni göra det tydligare vilken dag bytet sker? Vi äter t.ex. tacos varje fredag (och bara då..) för att göra det tydligt för dottern att det var sista dagisdagen på veckan och nästa dag ska hon vara hemma med oss.
Välj era fighter. Är det verkligen viktigt, just nu, att hon bajsar på pottan? Kan det räcka att hon säger till att hon vill ha blöja när det är dags, eller att ni går tillbaka till att ha blöja lite mer, tills hennes stress minskat lite och hon är mera mottaglig? Måste alla äta vid matbordet samtidigt? Tänk på att övergångar är jobbigt, sänk kraven extra mycket precis när hon kommit till er från mamman, då är hon nog som allra tröttast och förmågan att hantera krav och stress som lägst. Att sänka kraven för stunden betyder inte att dom är borta för evigt, bara att vänta tills de går att genomföra.
Om flickan har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder så är hon antagligen just nu i en situation där alla i hennes omgivning ber henne bestiga Mount Everest, tio gånger om varje dag. Att då själv bara göra samma sak, eller att avsäga sig ansvaret och lämna henne till att fortsätta försöka själv, är i min värld inte ok.
Det du och pappan KAN göra är att ta bort Mount Everest hos er i alla fall (och kanske på förskolan). Så här i början kanske det bara ska finnas en nerförsbacke att glida på hos er, så slut som flickans krafter måste vara (ja, curla som f*****n!). Och sen, när orken börjar komma tillbaka, när ni finns där med klätterutrustning och lite påputtning på baken, då kanske ni kan börja träna på några små kullar, hemma och hos andra, och så småningom så är kanske Mount Everest inte så högt längre, och inte så obestigligt heller.
Och ja, det tar emot att släppa "allt" man lärt sig/hör/"vet" om barnuppfostran och göra nästan helt "tvärt emot". Men det ni gör just nu funkar uppenbarligen inte, så vad har ni att förlora? Effekten kommer fort, jag lovar, och belöningen i ett barn som mår bra är all motivationen man behöver för att fortsätta.
