Hjälp/peppningstråd för oss matmissbrukare

Jag känner igen mig! Prata gärna vidare med den som har lust! Kämpa på!

Jag har också problem. Skulle vilja gå på lchf men klarar bara ett par timmar, sen tar djävulen över och rätt vad det är har jag ätit nåt sockrigt. Har klarat äta lchf 3 månader en gång. Gick då i OA, som AA fast overeaters anonymus. Tar sjukt mycket tid, som jag inte har då jag är själv med 2 barn.

Har gått på en behandling på ätstörningscentrum mot hetsätning. Det blev lite bättre, jag blev inte lika fixerad, men nu ett halvår senare är det nästan lika illa igen.

På vilken nivå är era problem? För mig funkar det att äta rätt om jag inte har något som triggar hemma. Triggers för mig är dock socker och skräpmat, inte alla kolhydrater. Om jag äter balanserat så funkar det. Men om jag har godsaker hemma så går jag och nallar.

Jag förstår att det är ännu jobbigare om man inte kan stå emot även fast man inte köper hem det.

Jag kan även äta onyttigt "ibland" utan att falla tillbaka. Nyckeln för mig är att inte ha det hemma. Det får inte vara lättillgängligt. Det får inte bara vara att öppna skåpet eller kylen.

Över jul och nyår var jag hos mina föräldrar, med allt vad det innebar av julmat och godsaker. Jag höll ut några dagar, sen var det kört. Jag gick och nallade hela tiden. Nu är jag hemma igen och har fått börja om. Jag måste vara ganska strikt. Annars fungerar det inte.

Varför skriver jag detta? För att jag förstår hur ni känner och för att jag tror att man måste hitta olika strategier för att hantera sitt matmissbruk.

Jag är likadan som ts, men då jag är hos andra kan jag kontrollera mig, det är då jag är hemma det blir kaos.

Jag är som ett litet barn som är ensam hemma över helgen och har tillgång till pengar, förutom att det är så 24/7. Jag äter som att det är lördag varje dag och mina föräldrar kommer hem imorgon. .

I detta nu går jag och letar någonting att äta. . Men jag tror att det beror mest på att jag inte äter regelbundet eller stora mängder, då slutar det med att jag äter chips på kvällen för att dämpa hungern..

Det är bara vad jag har lagt märke till hos mig. .

I maj.... skrev jag sist... längesedan...

ber om ursäkt för det...

För ett tag... några dagar, ibland veckor.. går det... jag klarar mig utan att förlora kontrollen inför maten/godiset/skräpmaten/läsken eller vad det nu kan vara.

Så händer något (behöver inte vara någon stor händelse), på jobbet, hemma, i min kärleksrelation, med barnen, vänner, släkt eller något annat som gör att jag dövar/belönar/triggas/"bara vill äta"... och jag äter och äter....

- äta upp barnens lördagsgodis (innan lördag), se deras besvikna ögon när de upptäcker det.

- gömma mat/godis för att äta i ensamhet

- gå till olika affärer samma dag för att dölja att du handlar överdrivet mycket sötsaker

- äta som en mygga när jag har gäster, för att efter de gått, kasta mig över maten som var kvar

- starta bråk med maken, för att han ska gå å lägga sig/gå ut.. så jag kan njuta av min choklad ensam

- klaga på folk i min närhet och deras matvanor

- lättirriterad, sur, grinig, arg, ledsen mm... om jag inte får det jag vill ha i mat/sockerväg...

- lättirriterad, sur, grinig, arg, ledsen mm OM jag överätit.. besviken på mig själv...

- mm mm listan kan bli lång...

Mest är jag orolig för mina barn... vill ju inte att de ska lida... men det gör de ju...

Usch... deppigt inlägg här....

Om det är någon som fortfarande vill/behöver skriva blir jag tacksam...

Tips, råd, stöttande ord... eller om du bara behöver skriva av dig själv....

Kram

Här är en till. Jag trodde jag kom över det lite nu när jag är gravid och inte kunde äta ngt sött i början. Vilken bra chans att ändra sina vanor, tänkte jag. Men jag är tillbaka i samma spår. Har tagit upp det med psykolog som inte tog mig på allvar pga att jag är smal. Men problemet finns ju därinne ändå. Jag försöker undvika snabba kolhydrater till några mål per dag. Efter en veckas unnande så försöker jag hålla mig undan sockerr men vi får se hur länge det håller. Känslorna styr och när man inte mår bra skiter man i vad man stoppar i sig. Man behöver bara tröst. Så är det för mig just nu.

Mattmissbrukare? Vilket fjantigt jävla uttryck, när det finns folk med verkliga problem.

Om man nu är "beroende" av mat så måste man RÖRA på sig och sluta äta socker, tar ca 2 månader sen har man inget sockersug längre.

Om man röker cigaretter så är det bra att sluta med dem också då dem gör sockernivån obalanserad (för övrigt mycket svårare att sluta med ciggaretter än matberoende).

peace.

Här är ytterligare en matmissbrukare. I 20 år har jag varit i eländet.
Jag har försökt att sluta fler gånger än jag kan räkna, men jag trillar alltid dit igen. Jag föraktar och hatar mig själv för det!

Mat/godis/kakor är som en drog för mig. Jag får nästan panik om jag inte kommer åt något att äta. 

Det är säkert svårt att förstå om man inte har upplevt det, men just under den stund som jag äter så mår jag så himla bra! Det är härligt! Det känns så skönt och som en lättnad för kroppen.
Men strax efter så försvinner ju den där sköna känslan och ångesten sätter igång. För jag VET ju så väl att det inte är bra för mig, att jag borde låta bli.
Då mår jag så jävla skitdåligt, och vad händer då? Jo, då äter jag igen för att döva ångesten.

Jag skäms så otroligt mycket, och vet inte hur jag ska ta mig ur detta.

Jag försöker att inte må för dåligt de gånger jag trillat dit.Jag tänker: nu fick jag energipåfyllning till ett styrkepass, till exempel. Jag styrketränar hemma och passar på att bygga muskler av skräpet och vända det till något positivare.

Eller så försöker jag vara snäll mot mig själv och tänka på varför jag gjorde så just då. Liksom försöka lära mig något.

Har ätit sötsaker varje dag i flera veckor nu och trodde inte jag skulle trilla dit. Fan vad svårt det är, fast man vet att det är dödligt onyttigt.

Hej,

Det finns en lösning i 12-stegsprogram.

oasverige.org/

www.faa.se/

Det är det enda som har fungerat för mig. Matmissbruk och sockerberoende är en dödlig sjukdom som behöver tas på minst lika stort allvar som andra missbruk. Det är inte bara maten som påverkas utan hela livet. Vi behöver lära oss ett nytt sätt att leva. 

Jag har varit långt ner i detta träsk. Jag har gjort allt, jojobantat, hetsätit, kräkts.. ljugit och smugit om vad jag ätit, stulit mat, till och med ätit mat ur soporna i mina värsta stunder. De flesta i programmet beskriver samma sak. Det spelar ingen roll om man är tjock eller smal. Det är en sjukdom och vi är maktlösa inför den på egen hand.

Men nu lever jag ett liv som jag inte kunde föreställa mig innan och som är så mycket bättre på alla plan. Så alla ni som lider, ge 12-stegsprogram en chans och gå på möten. Någon skrev här att det tar mycket tid, men det tar inte mer tid än tiden man annars lägger på att missbruka och utdelningen man får är fantastisk. 

Wohoo, vad duktiga vi alla är som kämpar på, vi faller ibland, men vi ger oss inte.
Vi borde ha massa cred för det.
För det är inte lätt.
Jag fick ett tips av en vän en fd, alkoholist om halt-meteoden.
Den bygger på att man lär känna sina behov och vad det är som triggar, ofta kan det ju vara åtminstone för mig att man äter fast det egentligen är något annat man vill ha.
Så han rekommenderade mig att tänka halt innan jag rusar till köket.
halt står för 

H= hunger, har jag inte fått i mig all näring jag behöver, det kanske är riktig mat eller ett stadigt nyttigt mellanmål jag behöver.

A= angry, är jag arg på nån, känner jag mig frustrerad över en sitaution, då kanske det är dags att ta itu med den och ev prata med dom som är inblandade.

L= lonely, är jag ensam, kanske ska jag ringa en vän

T= tired, är jag trött och behöver vila, det kanske är dags att gå och sova.

Det här är alternativa verktyg istället för att börja famla efter den där chokladkakan som ju lindrar så gott för stunden, men egentligen kanske inte är vad vi behöver.

lycka till allihop och kom ihåg vad bra ni är. 

Undrar om det finns andra som har detta problem, ibland känner man sig så ensam om det. Jag har nämligen svårt att se fram emot saker om det inte finns mat eller fika inblandat. Då är det ofta det ätbara som får mig att längta. T.ex julen, påsken och fester. Jag har svårt att se fram emot helgen om jag inte ska äta gott. Då försvinner det roliga. Min sambo och de flesta jag känner ser bara fram emot att vara ledig, jag vill däremot äta. 

Halt-metoden lät så himla smart!

Jag ska försöka med den ett tag så får vi se hur det går. .