Förklara för mig varför du inte vill vara med ditt barn?

Jag tror inte att alla vill vara med sina barn mer än allt annat. För en del människor är vecka/vecka optimalt eftersom de då kan göra andra saker, typ sådant de inte kan göra när barnen är hos dem. Den veckan de inte har ansvar för barnen är det ju faktiskt inte deras problem ifall den andra föräldern vill göra något annat.

Fast ibland så kan det behövas barnvakt även på sin egen vecka, livet står inte still bara för att barnet är hemma, jag har aldrig velat ge mina barn den sortens uppmärksamhet heller att då dom är hos mig så är allt fokus på dom, när dom är hos mig så skall det vara som innan. Jag kommer behöva träna, men kanske på ett annat sätt när jag har barn hemma, är det bröllop så ordnar jag barnvakt (helst pappan) fyller gemensamma kompisar år och barnen är välkomna så har vi barnvakt (om barnen inte är bjudna) Men sen bad jag ofta om att få ha barnen också, var det släktmiddag hans vecka så åkte jag inte själv dit. Skulle vi till kompisar med barn så tog jag med våra även på pappans vecka. Som tur var för mig så var det aldrig ett problem att få ha barnen lite extra.

Förstår inte varför jag fick med PellePelles citat också :s

Fast om man känner så, att man inte vill vara med sina barn mer än hälften av tiden, varför skaffade man barn då? Då måste man väl ha varit inställd på att ha dem på heltid (tillsammans med partnern). Blir man en annan slags förälder bara för att man separerar? Jag har några ytliga bekanta som resonerar sådär, som att man är förälder bara varannan vecka. Jag trodde man var förälder till sina barn jämt även om man bara hade dem 50% av tiden. 

Jag förstår att man som vv-förälder har större ansvar den vecka man har barnen än de som lever tillsammans med den andra föräldern. Man är ju ensam med allt då. Men att man skulle "behöva" vara utan barnen 50% av tiden för att få ihop livet, det verkar absurt. 

Det är ju svårt att veta hur man känner inför att ha barn innan man har dem. Man kan ju skaffa dem, inte klara av situationen, separera och sedan tycka att det fungerar bättre att vara förälder varannan vecka.

Är såna här saker som får mig att inse att jag har en förbannad tur som har fått barn med vettiga män där även om vi har vv så är det självklart att vi hjälps åt med barnen och att om något dyker upp så ställer man självklart upp om man kan.
Visst händer det att ingen av oss kan ha barnen men då hjälps vi åt med att höra efter om vi har nån som kan ta dem den tiden det gäller, inte så att det bara är den enes jobb, det är för tusan våra barn.

Hm kom på en sak hehe...mina två äldsta barns pappa övergav dem helt så han har jag ju inte haft någon som helst hjälp av när det gäller ungarna men tänkte inte ens på det när jag postade detta då mina andra barns pappor har steppat in och varit som deras pappa fullt ut och nu för tiden tänker jag inte ens på att de faktiskt har en annan biologisk pappa....så jo jag förstår tyvärr att det finns pappor och mammor som skiter i sina barn och det är tusan tragiskt :-/

Det beror ju på situationen, men om det är så att om förälder A alltid ställer upp så bokar förälder B in mer och mer saker på sin vecka så drabbar det ju också barnet då det förlorar tid med sin ena förälder. Gissar att det ofta kan vara sånt som ligger bakom samt behovet att kunna planera sitt liv och inte känna sig styrd av sitt ex nycker.

Men har man ett väl fungerande samarbete där båda parter tar ansvar för barn, planering mm funkar det säkert också att vara "barnvakt" åt varandra också.

Det beror väl lite på hur barnen fungerar också. Finns ett flertal som inte mår bra av att flänga mellan veckorna, t.ex. Det behöver faktiskt inte vara den nekande förälderns ovilja, utan kan handla om mycket annat också.

Hur kan det vara optimalt att bara vara med sina barn 50% av tiden? Varför ville man ha barn då? Är det inte bättre att då och då sitta barnvakt åt andras barn om man inte har tid och lust att vara förälder mer än på halvtid?
Och hur kan man "inte ha ansvar" under den barnlösa veckan? Har man inte alltid ett ansvar? Är inte det vad föräldraskapet går ut på?

Som jag nämnde i ett annat inlägg är det inte alla som vet hur de kommer att känna inför att ha barn förrän de har dem, och arrangerar sina liv som det fungerar bäst för dem. Om man har delad vårdnad har man inte ansvar för att ta hand om barnen för att den andre har andra planer. Det ansvaret har man under sin vecka.

Jag ställer alltid upp och är barnvakt åt mina barn när de är hos sin pappa. Om jag har möjlighet. Jag tar alla chanser jag får att vara med dom! Sen om han skulle börja "utnyttja" det så ser jag det som ngt positivt. Jag får mer tid med dom! Helst hade jag haft dom jämt. Men de behöver ju sin pappa också.

Hur kan man se det som något positivt? Det innebär ju att pappan inte är intresserad av att spendera tid med sina barn ens 50% av tiden.

Jag är en av de mammor som då och då vill säga nej till att ta barnen på pappans vecka trots att jag kommer vara hemma.
Detta har flera orsaker, varav några har nämnts av andra. Pappan har en tendens att planera som han vill och ta för givet att jag ska ställa upp precis på samma vis som när vi var gifta, något jag ville komma ifrån, och tillslut når man en gräns och måste säga stop.
En annan väldigt viktig orsak är att jag och min nya sambo har tillsammans fem barn, jag tre och han två. Mina bor hos oss måndag till måndag och hans torsdag till torsdag. Den lösningen gör att vi får några dagar alla tillsammans och några dagar endast med den enas barn. Den lösningen uppskattar barnen jättemycket och även vi som föräldrar eftersom det så klart blir rätt intensivt med fem relativt små barn samtidigt. De dagar vi bara är med den enas barn passar vi på att mysa och ta det lite lugnare. Om mina barn även kommer till oss ofta då de egentligen ska vara hos sin pappa förlorar min sambos barn ensamtiden med sin pappa (och mig). Samma tvärt om så klart och det vet jag att mina barn inte skulle gilla.
Hade det bara varit jag och barnen och jag var helt själv varannan vecka skulle det varit en helt annan sak men nu har vi ordnat våra liv så de ska bli så bra som möjligt för alla barn och för oss. Omplaneringar hit och dit funkar helt enkelt inte.

Sant, dessutom de VV föräldrar jag känner passar på att få gjort så mycket so0m möjligt under den barnlediga veckan, jobbar extrapass och bokar upp sig just för att KUNNA vara med sina barn så mycket det går under barnveckan.

Jag har hittills alltid tagit chansen att träffa mina barn extra mkt när exet har sagt att han är upptagen. Men tanken har absolut slagit mig att säga nej eftersom det även efter snart 3 år som separerade gör ont att vara med barnen och sedan inte. Är jag utan dem i 1 vecka så kan jag koppla bort den tunga sorgen jag fortfarande har över att vara utan dem. Min vecka jobbar jag maximalt, tränar, dejtar, umgås mm. och kan förtränga rätt bra.

Det kan handla om en markering mot att X-et försöker utnyttja en.

Har man gjort slut så har man gjort det valet. Då är det ens eget ansvar att fixa de veckor man har barnen!

Sen bör väl inte sånt vara skrivet i sten. Om X-et har ett förhinder nån gång på sin barnvecka, så ställer man väl upp om man kan. Men det ska inte förutsättas som nån självklarhet.

Obs det handlar inte om att inte vilja vara med sitt barn. Det handlar om att sätta upp en tydlig gräns mot sitt ex - man kan inte göra slut med kakan och sen tro man har den kvar.