Är hoppet ute för oss?

Hoppas ni finner en lösning!

När jag fick veta att jag hade endometrios frågade jag läkaren om det kunde påverka mina möjligheter att bli gravid. Då sa han att det kunde det, men att de flesta kan bli gravida på något sätt med de metoder som finns.

Var inte ledsna, utan autforska vad som står till buds så är chansen stor att det löser sig!

Ta första steget till hjälp...Var inte rädda....Även om det skulle vara något finns det alltid hjälp och lösningar!
Och såå länge har ni faktiskt inte heller försökt...för jättemånga tar det ca 1 år innan något händer...
Vi fick hjälp till våran lille och det är vi så tacksamma för idag och de hittade inga fel på oss men det tog fyra år
Lycka till, jag vet att det kan kännas mörkt men det finns alltid en ljus öppning som väntar
Kramar

Såklart är hoppet inte ute, det finns många vägar att gå vi var i början av våran utredning efter försök på egen hand i 3 år och 5 veckors semester och sol gjorde oss gravida innan vi behövde fortsätta behandlingen så visst finns det hopp!

Finns så många anledningar varför det ibland inte funkar.....men med lite hjälp på traven så brukar de flesta få hjälp...

Vi myste på från dag 8 i cykel och fram till ca dag 22 (varannan var tredje dag) och det lyckades.........dag 1 är ju mensens 1:a dag....

Tack för era positiva svar! Det finns hopp, det märker jag ju när jag läser inlägg men ni vet säkert hur tungt det kan kännas. Vi är så ensamma med vår sorg eftersom vi inte har berättat detta för någon ännu men det börjar kännas som att det kankse är lika bra så slipper man få jobbiga kommentarer.
Vi vill så hemskt gärna ha ett barn, älskar varandra otroligt mycket. Livet är inte rättvist, det visste man ju men att det skulle vara så här smärtsamt, det var jag inte riktigt beredd på.

pr: ja det är nog skönast att inte berätta för mycket för då riskerar ni att få kommentarer av slaget: "ni kommer att bli gravida om ni bara slappnar av"

Vad man än berättar så riskerar man att utsättas för idiotiska kommentarer så jag tycker själv det är bäst att inte släppa ut för mycket information. En av de första sakerna min svärmor sa när hon hade fått veta att jag var gravid, var attd et var hög risk för att barnet skulle få Downs syndrom.

För det första är det ju en fullständigt vidrig kommentar att ge en väntande mamma, för det andra var den osann. Jag är 36 och då har man inte hög risk.

jag blev chockad över hur hon kunde häva ur sig en sådan sak. Sen var det en tröst att det vid NUPP:et vsade sig att jag dessutom hade sju gånger lägre risk än genomsnittet i min åldersgrupp. Det rapporterade vi minsann.

men efter det så blev jag mycket mer restriktiv med vilken information jag släpper ut.

nej nej inte är det kört inte! försökte under 2 år och nu i vecka 12. det kan ta tid. men gå till gyn och kolla läget! det är inte så jobbigt. nåt blodprov osv. jag fick ägglossnings stimulerande Pergotime och sen gick det som en dans.
så ring nu, ska du se att det ordnar sig!
Många försöker länge, inte ovanligt alls!!

Det är absolut inte kört!! Men jag vet hur det känns att vänta och längta och ingenting händer. Vi har försökt i 3 år nu och har precis börjat vårt första ivf-försök. Vi började med utredning efter 1.5 års försök och drog ut på det eftersom vi var helt övertygade om att vi skulle fixa det på egen hand. Det var en befrielse att göra utredning för det kändes som om vi lade över "ansvaret" på någon annan. Så vänta inte, börja utredning så fort som möjligt! De kunde inte hitta något "fel" i våran utredning och vi gjorde 3 inseminationer som tyvärr misslyckades. Nu är vi som sagt inne på vårt första ivf-försök. Det finns hjälp och det är mycket skönare att få hjälp att må dåligt månad ut och månad in! Jag mådde så dåligt ett tag att jag gick i samtalsterapi och det kan jag oxå rekommendera om du känner att du behöver det. Det hjälpte mig mycket och jag fick en distans till min sorg och tog det inte längre personligt.
Detta blev ett långt svar, hoppas att det kan ge dig lite hopp även om vi ännu inte har lyckats bli gravida.

Önskar er all lycka till!!

Jag kan tyvärr inte hjälpa dig när det gäller att bli gravid, men jag läste att du väldigt lätt får svamp vilket kan vara en orsak till din ofrivilliga barnlöshet.
Själv har jag haft två förluster (i v.18 och ett MA i v.5) och efter min första förlust så fick jag också svamp i underlivet med jämna mellanrum.
Jag använde alltid Lactacyd tidigare, men fick reda på (av min läkare) att den inte alls är att rekommendera. "Använd bara vanligt vatten", sa han. Men ärligt talat så känner man sig inte speciellt fräsch av att bara använda vatten så jag frågade runt andra personer här inne på FL.
Fick då tipset att köpa en intimtvål i Hälsokostaffären som heter Nova TTO. Kan säga att jag inte haft svamp en enda gång sedan jag började använda den..... Intim-serien som den här pump-tvålen ingår i heter "Ett underbart underliv" eller något sådant och ska vara väldigt bra. Kostar ca 100:- och varar väldigt länge, även om man ska använda den varje dag.

Önskar dig lycka till i framtiden, solen skiner förhoppningsvis åt vårt håll snart också.......

Tack snälla ni! Det finns små ljusglimtar mitt i allt mörker, det märker jag ju.
Tack för tipset om tvålen, ska inhandla den direkt!!! hatar svamp!!!

Om ni användet NOVA TEETREE TVÅL till intimhygien så bör man använda den sulfatfria tvålen som inte löddrar, finns ju 2 olika.

Mycket svamp kan också bero på dålig tarmflora så acidofilustillskott skulle inte skada!

PS. Jag tvättar mig alltid bara med vatten, känner mig aldrig ofräsch och har aldrig haft svamp. Underlivet är självrenande och behöver ingen tvål!

Det är klart att det finns hopp. Sen vet jag av egen erfarenhet att det är lätt att tappa det...

Vi försökte i 3 år och jag hade gett upp hoppet, men inte min sambo.
Jag hade pco och hade väl kanske inte äl så ofta.
Vi sökte hjälp och körde med Pergotime i 6 omgångar och sen med sprutor.
Första försöket med sprutorna funkade det och jag kunde inte fatta att det var sant.

Vad som hände i samma veva som jag tror spelade in, men detta är bara min egen teori, var att jag insåg att jag var sockerberoende.
Jag avstod från allting med socker och sötningsmedel och klarade det i 5 dagar, innan jag trillade dit igen.
Sedan visade det sig att det var under de 5 dagarna som jag hade haft äl och att det hade tagit sig. Vi väntar nu vårt första barn som beräknas komma på söndag.
Jag vet inte om det var en slump, eller om det hade betydelse, men det var nog första gången på många år som min kropp fick vila ifrån sockret.

Jag förstår din motvilja och rädsla mot att sätta igång en utredning, men samtidigt så upplevde jag det när vi till sist tog oss i kragen och sökte hjälp att det var en befrielse att
ha satt igång med allt och "lämnat över" det. Vi hade då gjort det som stod i vår makt och det var också enda sättet att kunna få hjälp.

Visst är det jobbigt att de ska undersöka och syna ens kropp utan och innan, för att vi bär på längtan efter barn, man jag känner att det helt klart är värt det.

Det är kanske behövligt att få prata om det man känner och även om du inte kan berätta det för din omgivning, kanske det finns en kurator som du kan vända dig till?

Jag håller tummarna för dig och hoppas att du ska finna modet som jag tror ändå finns där inom dig.

Stor kram Halime.

Hej

Vi har försökt i 4år... så lång tid tog det innan vi tog beslutet att ta tag i det hela! Det är helt klart det bästa vi gjort.. vi har lämnat blodprov och sperma prov!

Detta är den första månaden på 4år som jag inte tänker " tänk om ... lite ont i brösten.. hmmm jag mår lite illa.." osv.osv. jag känner ett skönt lugn nu! Vi kommer få veta vilka möjligheter vi har, vi kommer få hjälp...

Ta steget, prata av dig med en nära vän som du litar på, det är värt det!

Lycka till

Kram M