Vilken roll har ni i era bonusars liv?

Ni måste inte flytta ihop, det går att ha ett underbart fulländat förhållande ändå.
Med tanke på din inställning och tanke på upplägg med separata tvättkorgar, vad du säger att du kan tänka dig att befatta dig med och inte ser jag inte någon vinst för någon av er med att flytta ihop.

Ni verkar ha det bra som ni har det nu.

Det är klart att pappan ska ta ansvar som han brukar men skulle jag som två barnsförälder flytta ihop med någon som inte skulle vilja vara så delaktig, låta mig göra det mesta själv de veckor jag har barnen kan jag lika gärna vara ensamstående. För mig är poängen att flytta ihop att leva ihop. Jag skulle inte vilja ha så separata liv med min partner, jag skulle känna mig ensam.

Jag vill inte ha en partner som gullar med mig på de barnfria veckorna och sen abdikerar när barnen kommer.

när jag träffade min sambo som har ett  barn sen innan så var barnet bara 4år... å när vi flyttade ihop så hjälptes vi åt med det mest som rörde barnet och idag så är det för det mesta jag som hämta å lämnar på skolan då vi inte får någon skolskjuts då vi bor i annan kommun och för att det är det som passar hela familjen bäst.och  funderar man på att skaffa ett gemensamt barn så är det viktigt att inte göra för stor skillnad på barnen för det märker barnen..här  märker pojken som idag är 7år av när lillebror på 1,5år av när han får nya kläder....

Jag har aldrig följt med på åhörardagar i skolan eller tagit del av bonusarnas betyg eller så. Däremot är jag med och sätter upp regler hemma.

Usch vad jag mår illa på alla inlägg om denna behandling gentemot barnen, blir gråtfärdig! Stackars barn säger jag. Hur kan man sätta upp hem etcetera på villkor?! Tar jag mannen, tar jag hans barn punkt slut! Jag är gladeligen förälder åt min mans barn, älskar dom som mina egna. Att låta bli att göra matsäck bara för att "jag kan utöva den makten minsann" skulle få mig att inte vilja leva med mig själv ens. Det finns förklaringar till varför så många barn far illa i världen, det finns för många vuxna som inte bryr sig om andras barn! Ärligt ser man ett barn på stan far illa nog är man där.. Men inte för sitt bonusbarn, utan bara med villkor och egoistiska regler. Skrämmande.

Min roll: Jag är andrahands mamma med andrahandsvärde och trivs riktigt bra med det!Det är ju den bästa platsen jag kan få, andrahands på något som från början inte var mitt men som vuxit fast sig på mig. Jag kunde lika gärna ha varit hatad! Men jag är älskad och uppskattad av mina bonusbarn. Bästa sättet. Bästa belöning.

Jag tror du missuppfattat ganska mycket.
Oftast räcker det med två föräldrar.
Att inte göra massäck har väl inget med MAKTEN att göra. Utan det faktum att man tycker att barnets föräldrar klarar detta ypperligt själva.
Det finns många normalt trevliga mellanlägen mellan hatad och älskad som en mor...

[quote=73543754][quote-nick]Anonym (Ester) skrev 2014-07-01 16:03:09 följande:[/quote-nick]

Aha ????

[/quote

Och frågetecken ska inte va med,telefon gör som den vill idag

Sambons dotter på 6 år kallar mej vid namn, men kan för utomstående presentera mej som sin "halva mamma", något hon fått från sin mamma som förklarat mej som "lite som en mamma hos pappa". Själv har jag varit noga med att jag bara har ett förnamn, ingen titel. Hon bor här varannan vecka och jag och sambon delar på ansvaret. Han jobbar ofta långa dagar, jag slutar kl 14. Hämtar henne på dagis, kommer hem och fixar mat. Skall jag bort senare tar jag med henne, skall jag träna kör jag henne till sambons föräldrar eller syster så länge. Dom skulle aldrig säga emot, för dom är alla glada över att jag tar hand om henne och accepterat henne på det sättet. Inte för att de annars heller har något emot att sköta henne en stund nu som då.

Reglerna hemma hos oss har vi med sambon tillsammans kommit överens om. Dessutom har vi så pass samma åsikt att jag vet vad han skulle godkänna när det kommer till hennes uppfostran. Visst får jag ibland höra "du är inte min mamma, du kan inte bestämma över mej" om jag är av annan åsikt med tjejen, men det lugnar sej alltid när sambon håller fast vid vad jag sagt.

Ekonomiskt delar vi på allt. Den handlar som är först hemma för att laga mat, oftast jag. Även pga att jag är kräsnare med vad vi skall äta. Hennes kläder köper han, där emellan köper jag gärna någon fin klänning till henne, eller om jag hittar något på rea.

Har svårt att föreställa mej hur jag skulle kunna vara helt passiv, bara kompis med barn som bor i mitt hem. Hur säger man vid behov ifrån om man annars bara är passiv och lever sitt eget liv under den veckan?

Jag träffade min man när hans barn var 6 och 8 år, idag är dom 19 och 21 år. Jag behandlar barnen precis som det varit mina biologiska. Har varit precis lika delaktig som deras biologiska föräldrar varit, allt annat skulle kännas fel.