Gravid efter förlorat barn

Men varför fick du inte bli flyttade och få behandling direkt? Så otroligt sorgligt att så många behöver vara med om detta! Jag fick en infektion, var på semester på Canarie öarna o blev inlagd där sen flög jag hem direkt till akademiska där dom försökte stoppa min infektion men tillslut blev de även fara för mitt liv så då satte de igång förlossningen.

Ska kolla upp det Lojsan79!

Jag har oxå mejlat, två ggr. Vill gärna komma med i den gruppen.

Hörde med admin och den mailadressen är nere för tillfället, ni får gärna istället kontakta Jenny på: jennycorneliusson@hotmail.com

Tack!

Hade inte sett allt du skrivit förns nu. Beklagar verkligen din stora sorg med! Så himla sorgligt!!

Jag beklagar verkligen era sorger <3

Jag förlorade mitt första barn i v36, en pojk. Han dog i min mage av vad läkarna trodde va e colibakterie, som på något vis hade tagit sig in i hans lilla kropp. :( Det är en sorg som aldrig läker givetvist, och jag önskar inte min värsta fiende något liknande.

Två månader efter vår sons bortgång väntade jag en lillasyster, som idag är tre år. Graviditetens sista veckor, särskilt runt v36 va hemsk, ångestattacker och panikattacker om vartannat. Och v37 födde jag en fullt frisk liten dotter, idag har hon tillochmed en lillasyster på 1 år :) Vi går ofta till graven och treåringen vet att där ligger storebror och sover <3

Det finns många skuldkänslor, men det hade nog varit värre om proverna som läkarna gjorde på livmodertappen och moderkakan visade på att jag hade fört över bakterierna till sonen, vilket de inte gjorde. Sen undrar man ju vad man gjorde för fel. :/

Jag hade samma bm till alla min tre barn och hon va så förståelig (det va där vi märkte att hjärtat slutat slå). Vid minsta oro från mig, så fick jag prata eller åka in för undersökning vid mina två sista grav. Så det bästa är, att prata med er bm om eran oro!

Önskar er alla lycka till! Styrkekramar

Jag förlorade mitt första barn i v36, en pojk. Han dog i min mage av vad läkarna trodde va e colibakterie, som på något vis hade tagit sig in i hans lilla kropp. :( Det är en sorg som aldrig läker givetvist, och jag önskar inte min värsta fiende något liknande.

Två månader efter vår sons bortgång väntade jag en lillasyster, som idag är tre år. Graviditetens sista veckor, särskilt runt v36 va hemsk, ångestattacker och panikattacker om vartannat. Och v37 födde jag en fullt frisk liten dotter, idag har hon tillochmed en lillasyster på 1 år :) Vi går ofta till graven och treåringen vet att där ligger storebror och sover <3

Det finns många skuldkänslor, men det hade nog varit värre om proverna som läkarna gjorde på livmodertappen och moderkakan visade på att jag hade fört över bakterierna till sonen, vilket de inte gjorde. Sen undrar man ju vad man gjorde för fel. :/

Jag hade samma bm till alla min tre barn och hon va så förståelig (det va där vi märkte att hjärtat slutat slå). Vid minsta oro från mig, så fick jag prata eller åka in för undersökning vid mina två sista grav. Så det bästa är, att prata med er bm och oron!

Det finns många skuldkänslor, men det hade nog varit värre om proverna som läkarna gjorde på livmodertappen och moderkakan visade på att jag hade fört över bakterierna till sonen, vilket de inte gjorde. Sen undrar man ju vad man gjorde för fel. :/

Jag hade samma bm till alla min tre barn och hon va så förståelig (det va där vi märkte att hjärtat slutat slå). Vid minsta oro från mig, så fick jag prata eller åka in för undersökning vid mina två sista grav. Så det bästa är, att prata med er bm om er oro!

Önskar er alla lycka till med syskon till era små änglar <3 styrkekramar

Beklagar era sorger...

Och grattis lojsan till graviditeten, hoppas allt går bra för er denna gång!

Vad är det för hemlig fb grupp ni pratar om?

Vi hade begravning för vår ängel idag, tung dag... Imorgon ska jag träffa min bm o prata lite om vad som hänt och om ev framtida graviditet. Jag blev akut snittad så får nog inte riktigt börja försöka än pga snittet? Är nog inte riktigt redo heller, både vill och vill inte!

AnnC: Förstår att du har haft en fruktansvärt jobbig dag, en dag som man inte tror att man ska överleva. Du har gjort det jobbigaste nu och det kan inte bli värre, nu kan det bara bli bättre även om det kommer att ta tid. Men för varje dag som går så läker du lite grann. Ta hand om dig nu!

Tack kittykat för att du kollade upp fb gruppen åt mig.Jag provar och mailar henne istället!

Kram på er allihop!

Hej! Jag förlorade min dotter den 12/6-14 hon dog i magen. Va i v. 39+5 skulle ha blivit igångsatt den 13. Vi vet än inte va som hände, det tar en hel jävla månad innan vi får svar.. Att sånt här får hända är helt jäkla sjukt. Jag tror fortfarande att jag är i en madröm. Hur fan går man vidare? Man är ju helt tom.. beklagar era förluster.

Hej
Beklagar er sorg. Förstår precis hur du känner. Jag födde och förlorade vår dotter den 25/5. Min första tanke när vi fick reda på att hon inte skulle klara sig var att "nu kommer jag aldrig få barn". När läkaren strax efter att vår dotter gått bort antydde att det inte fanns några hinder för oss att skaffa syskon till Juno kändes det helt absurt.
Redan samma kväll tog min man upp att han gärna skulle vilja försöka igen när jag kände mig redo. Trodde inte att det skulle gå så fort för mig att känna samma sak men redan nästa dag började jag tänka tanken. Och nu vet jag att vi vill ha barn igen, även om det såklart rör upp mycket olika känslor. Rädsla, skuld, hopp, sorg, glädje, dåligt samvete.
Jag älskar min dotter oändligt, men jag tror och hoppas att det kommer bli en läkande del av sorgearbetet att få dela den kärleken med ett syskon.