Vägrar sova själv...vad gör jag.

exakt så har jag resonerat om de flesta av mina barns problem. Det är ingen ide att slösa massa krut och energi på att lösa ett problem, för det löser sig självt förr eller senare.
De kommer liksom kunna bajsa pottan och somna själv när de är femton i vilket fall.
Men den här saken har fortgått rätt länge nu tycker jag, och det begränsar mig och mitt liv....det börjar bi frustrerande.

HÄR tror jag anledningen finns till att er son behöver extra mycket närhet och trygghet.
Inte så konstigt när man inte är accepterad som man är och det ställs överkrav på en.
Det här har du bäddat för själv och om du tycker det är jobbigt är det inget mot vad din son tycker.
Skäms att behandla ett litet barn på det här viset.

...det vore alltså bra att kunna hitta en väg att gå....men den verkar inte finnas?

Har du provat att tala med honom mer om att somna ensam där han på egen hand får tänka ut hur det skulle vara. Tex att fråga när han vill göra det (vid jul), och prata mer om på vilket vis det kan göras mysigt. Kanske välja en ny sänglampa? Flytta sängen till ert sovrum, eller till andra änden av rummet? Lyssna på ljudsaga eller musik?
Och... som sagt, det går även att somna på en madrass under köksbordet om det är där han helst vill vara. Ett tag. För att få känna att han själv har kontroll.

I övrigt håller jag fast vid att han fortfarande är väldigt liten. Likväl som inte alla barn är blöjfria vid 4 års ålder är det inte alla som fixar att somna själv, och då tycker jag inte det skall pressas fram, utan ta det i hans takt. Ge mycket närhet och antyd inte ens att du vill lämna rummet.

Framförallt - jobba med dig själv för att sluta känna dig förnedrad!! Det finns inget förnedrande i att se till sina barns behov.

acceptera din son som han är och ge han den tiden han behöver
Tänkt inte endast på DINA behov

Jodå, den finns genom villkorslös kärlek som accepterar pojken precis som han är, genom att visa honom att ni föräldrar finns där och tar hand om honom, skyddar honom och lär honom hur man ska göra.
Obs, hur han ska göra, inte hur han ska vara.
Att ni alltid finns där och aldrig kommer överge honom och så låt honom för guds skull få den tid och den närhen och trygghet han så innerligt behöver.
Den dagen han inte längre behöver det kommer han spontant välja självständighet och att sova själv, det är en del av den han är, det ligger i honom, det ligger i alla barn, det är så dom växer upp.
Men just nu behöver han mer trygghet och mindre självständighet.
Alla barn går i vågor inom det där, var lyhörd för det om du vill bygga en stark och harmonisk trygg man av din son.

Nä men ta det lugnt med tolkningarna nu hehe.
Det är mer nyanserat än så, jag försöker bara vara tydlig mot er.

Jag är nog den som accepterar hans personlighet mer än någon annan i denna värld. Men det är samtidigt viktigt gå den hårfina linjen att stödja och samtidigt pusha. Uppfostran tro jag det kallas :- Har ni slutat med sådant hehe.
Tex vill jag att han hälsar på folk som hälsar på honom och säger hej.
Det är väldigt svårt för honom och har alltid varit, jag har låitit det vara och tänkt att jaja det där kommer, jag har sagt hej åt han ställe liksom för att han inte ska bli obekväm....men nu senaste tiden har förklarat vikten av att hälsa tillbaka mot folk. Så vi jobbar på det. Skulle jag bara låta det vara så finns det en risk att han blir en person som inte hälsar tillbaka eller möter folks blickar när de hälsar....och då har det gått fel någonstans i min uppfostran av honom. Han kan inte bara låta sig forma sig själv, utan han behöver vägledning.

...jag vill vägleda honom till att kunna somna själv.

Min dotter är exakt likadan. Hon blir 5 år nu i sommar och jag måste sitta i hennes säng varje kväll tills hon somnat. Att låta henne somna själv är totalt omöjligt. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det då det blivit lite av en mysig rutin. Jag läser en saga, släcker ner och sitter hos henne tills hon somnat. Det som är jobbigt är de dagarna när hon inte kan somna och ligger och vrider sig i sängen ibland i 1-2 timmar det är lite frustrerande. Även att alla runt mig tjata om att hon måste lära sig att sova själv. Men hon vill ha denna tryggheten och jag ge henne den.

förklara för honom att stora barn sover själva men fortsätt sitt hos han tills han somnat, när han känner sig redo kanske han säger till själv. Annars ha jag tyvärr inga bättre råd :)

Jag förstår vad du menar och det handlar ju inte om att han ska bli vuxen utan att han ska vara trygg i sig själv. Att ni har kunnat gå från att ligga brevid till att sitta på kanten är väl jättebra! Nu har han ju den vanan han har och verkar lite orolig i sin personlighet så det är nog myrsteg som gäller. Kan ni flytta från sängkanten till en stol kanske och sedan successivt flytta stolen längre och längre ut? Det är nog viktigt att ta det långsiktigt och vara konsekvent men lugn. Lova honom att ni inte går förrän han somnat och håll det löftet.

...han kommer nog aldrig bli harmonisk och trygg haha.
Han är som jag. Men det är okej, han får vara sån, jag har ett enklare tryggt jobb åt han när den dagen kommer, så han har redan sin plats i livet om han vill gå den trygga vägen. Skulle aldrig pusha han att bli något han inte vill....

...ja idag var en sån kväll...frustrerande.

Men nu sover han i alla fall. Det är inget stort problem och kommer lösa sig självt...men ibland blir det bara kaos när lillan också vaknar, då står alla och gråter och skriker och ingen sover. Då vill man ha en lösning tack hehe

Om min son inte vill somna så brukar han få ligga i sängen och titta på bärbar DVD-spelare tills han känner sig trött. Det är en liten "deal" vi gör med honom. Han får se på film och vi behöver inte sitta där. Jag tycker du låter väldigt hård mot sonen TS. Förstår att du tycker det är jobbigt att sitta bredvid honom men det finns andra lösningar som är mjuka mot honom men ändå kan ge dig egentid. Som att somna i er säng. Varför skulle han inte kunna göra det och ni bär in honom till hans säng sen när han sover? Jag tycker ni verkar skapa er större problem själva än det skulle behöva vara.

Sen om det alltid tar en timme innan han somnar så kanske du lägger honom för tidigt? Han kanske med åldern har fått lite mindre sömnbehov. Min 6-åring är sällan trött före kl 21.

ts: Du skriver att han är som DU ... Hur har DU blivit som du har blivit? Överför du samma sak på ditt barn? Är din sambo annorlunda i sin personlighet?

Var sover ettåringen? Kan han vara avundsjuk där, om ni andra har det mysigt och sover i samma rum? Om ettåringen nu lägger sig precis innan, hur mycket tid får då er son att varva ner INNAN han ska in på sitt rum? Kan det hjälpa att barnen delar rum?

Vad händer om en av er sover på en madrass i samma rum, när han vaknar på natten?

Vad säger sonen själv om sin rädsla? Finns det någon skillnad i vem som nattar? Vill han ha en nattlampa tänd? Barn i 4-5 årsålder upptäcker ju många rädslor för spöken och annat, likaså att deras föräldrar kan dö och försvinna och då måste deras existens kontrolleras.

Min dotter vaknar mycket på nätterna i perioder, särskilt om vi har varit iväg och hon har somnat i bilen. Nu har hon kommit in en period då hon säger att hon inte kan sova, innan hon knappt hunnit försöka. I hennes värld spökar relationen med den biologiska pappans frånvaro mycket. Hon saknar honom och vill ha honom mer än 2 timmar varannan vecka. Hon är 3,5 år.

Så prata, prata, prata och försök ta reda på vad pojken tänker. Hur länge har han haft sin säng i eget rum?

Våra personligheter är nog genetiska. Jag och min son är allmänt väldigt uppmärksamma på våran omgivning, ser faror som större och före alla andra etc. Vi är djuret i skogen som har störst förmåga till överlevnad.
Så det är nog redan programmerat nere på cellnivå hehe.

Ettåringen sover i eget rum, lägger henne alltid före. Jag påtalade för övrigt detta idag och förklarade för henne högt och tydligt hur duktig hon var som hade sovit hela natten i sitt eget rum...detta gjorde jag utan en tanke på att min son hörde och skulle ta vid av detta. Men det gjorde han och kontrade snabbt...jag är också duktig.
Då blev det besvärligt för mig, hur skulle jag få han att inte behöva känna sig mindre duktig nu då. Han sprang in i sitt rum och surade en stund. Jag fick dåligt samvete för att jag sa att min dotter var duktig....knepigt har det blivit hehe.
Jag sov förut i samma rum på madrass, då sov han hela natten. Det var när bebis var liten så någon skulle få sova iallfall och att han skulle orka gå på dagis dagen efter. Men varje natt så kom en hand i mitt ansikte som letade efter mig...sedan somnade han om när han kände att jag låg där hehe.

Rädslan är att han ser spöken och skellet och mycket prat om döden är det. Vi brukar be barnens bön och säga amen och sen så vakar gud över oss när vi sover och vi kan sova tryggt. Jag är inte troende, men det funkar i vissa lägen och han blir tryggare att den proceduren och tanken.

Dags att sova, vi skiter i detta nu....det får tragglas på.

Jobba er tålmodigt ut ur rummet! När man kommit så långt i känslan av att det gått över ens gräns så blir det lätt så att bägaren rinner över och man gör överilade "tester" att dra sig ur den situation som man satt sig i. Bestäm er istället för en period på låt säga 4 veckor där ni ska jobba er centimeter för centimeter ur rummet. Skaffa en bekväm fåtölj och sitt bredvid, ha en liten miniläslampa i en bok som ni läser själva eller lyssna på något i lurar eller vad som helst, bara ni har något "eget" att göra under insomning, när ni till slut hamnar utanför dörren, men håll er för all del i närheten även därefter. Nu vet jag inte hur er sons rum ligger i huset/lägenheten, men om det ligger avskilt/mörkt så byt! Se till att han får sova nära där ni befinner er på kvällen så att ni kan ha öppen dörr mot lite prat/musik eller stök i kök typ. Jag lovar att det kommer gå bra Men tillåt det att ta tid och håll det egna humöret i styr.