Vägrar sova själv...vad gör jag.

Vet ej varför...det är hans person. Han är otrygg och rädd i de flesta situationer. Vågar inte hälsa på grannar, har mycket svårt att möta andra människor och främmande situationer och platser. Släpper oss ALDRIG med blicken...håller oss tätt i affären etc.

Jag känner att jag förnedrar mig eftersom jag låter ett barn diktera och bestämma över mig.
Han behöver inte känna otrygghet, vi är i rummet utanför.

Jag har frågat när han har tänkt att kunna sova själv. Eftersom de flesta barn redan vet när de planerar att klara av saker. Men han svarar nästa jul...eller aldrig. Så det är en stor rädsla.

...jag ger han tid varje kväll, jag väntar och väntar men åren går. Vill få stopp på detta nu.

...dåligt förslag scratt.
Han ska ligga i sin säng i sitt rum, punkt.
För övrigt så vaknar han mitt i natten varje natt och kommer in och lägger sig i våran säng. VARJE natt. Han märker att vi inte är kvar i rummet under sin mindre djupa sömn och då kliver upp....skulle han somna in själv så skulle han inte känna denna förändring och rädsla under sin lätta sömn och därmed kunna sova vidare, det är vad jag läst mig till varför barn kliver upp.

...jag tycker HAN får bita ihop och kämpa lite. Visst han är bara ett barn, men livet är tufft och hårt och att tidigt möta sin rädslor är en del av livet.
Men han försöker inte ens, utan flyr sin rädsla på en gång...han försöker inte ens kämpa emot. Tar den enkla vägen...det stör mig...det är inte bra att ge vika för och dalta med.
Försöka och misslyckas är en sak...men att inte ens försöka är bara bekvämt.

Jag vill få han att försöka i alla fall....sen om det tar tid att lyckas eller kanske inte ens lyckas gör detsamma....bara han försöker.

...han är ett otroligt krävande barn (jag har två och den mindre är en helt annan personlighet), jag har haft stort tålamod och gett han allt, jag har hela mitt liv yrsat runt som en galning för att tillgodose hans behov...men nu börjar han bli stor, det funkar inte längre. Han behöver växa upp...iallafall en smula.
Face Life....klara saker själv. Han har börjat inse detta själv och tycker nog det är lite tufft, men blir samtidigt otroligt nöjd och glad över sig själv när han faktiskt övervinner ett hinder. Idag tex så klippte jag håret på honom, och det gick jättebra, han fick en leksak för sin kamp mot rädslan och att han tog modet och klarade av det....så han kan, men behöver pushas på rätt sätt bara.

Frugan tycker det är lika besvärande, men hon ser ingen annan lösning än att  ge vika för hans behov.
Jag är en vuxen man som försöker forma en pojke till att bli en man för livets prövningar...detta är en, i hans storlek att nu kunna klara av. Och då måste man klara saker själv eller åtminstone försöka.

'Jag vill hitta en väg för att få han att våga och vilja försöka.

vi pratar mycket om allt, han står mig närmre än sin mor.
Han är med mig stora delar av dagen, och har varit hela livet. Jag har jobbat väldigt lite och kunnat ge all min tid och uppmärksamhet till min son.

Det är inget fel med våran relation...trust me.
Jag är inte heller hård, utan snarare för mjuk och följsam med hans vilja.
Men nu är tålamodet slut på något sätt....dags att växa upp en smula, vi kan inte hålla på hela livet och ta genvägar med allt.
Det är okej att vara rädd, man får vara blyg, man får känna sig nervös för saker....det är helt okej att känna och vara så. Men försök ändå...acceptera känslorna att jag är sån och får vara sådan, men vi prövar ändå lite grann...

Jag var likadan som liten, han har exakt min personlighet.
Vissa saker ska han bara inte behöva göra här i livet. Jag tänker ALDRIG kräva att han ska behöva vara med i någon föreställning, lucia eller liknande inför föräldrarna. För det var det värsta jag kunde tänka mig på den tiden.
Men sova själv, det ska han behöva klara av någon gång....och jag vill hitta den bästa vägen dit....men jag är just nu helt nollad.

...mamman tog över nattningen idag....jag kände mig förnedrad och frustrerad.

Men i vanliga fall har jag nattningen, och vi läser alltid en bok och pratar om dagen som varit.
Allt är frid och fröjd...men om jag ens nämner at jag ska lämna rummet får han typ panik.

Så nej, jag försöker inte ens....jag ger han tiden och det är ingen kamp i normala fall.
Men jag vill hitta en väg bort från detta, och ni tycks inte ha kommit med någon annan ide mer än att ge det tid...vilket jag gör.
Tar det en kvart att somna in är det okej, men tar det en timme eller mer så är det ett problem som behöver lösas. 

exakt så har jag resonerat om de flesta av mina barns problem. Det är ingen ide att slösa massa krut och energi på att lösa ett problem, för det löser sig självt förr eller senare.
De kommer liksom kunna bajsa pottan och somna själv när de är femton i vilket fall.
Men den här saken har fortgått rätt länge nu tycker jag, och det begränsar mig och mitt liv....det börjar bi frustrerande.

...det vore alltså bra att kunna hitta en väg att gå....men den verkar inte finnas?

Nä men ta det lugnt med tolkningarna nu hehe.
Det är mer nyanserat än så, jag försöker bara vara tydlig mot er.

Jag är nog den som accepterar hans personlighet mer än någon annan i denna värld. Men det är samtidigt viktigt gå den hårfina linjen att stödja och samtidigt pusha. Uppfostran tro jag det kallas :- Har ni slutat med sådant hehe.
Tex vill jag att han hälsar på folk som hälsar på honom och säger hej.
Det är väldigt svårt för honom och har alltid varit, jag har låitit det vara och tänkt att jaja det där kommer, jag har sagt hej åt han ställe liksom för att han inte ska bli obekväm....men nu senaste tiden har förklarat vikten av att hälsa tillbaka mot folk. Så vi jobbar på det. Skulle jag bara låta det vara så finns det en risk att han blir en person som inte hälsar tillbaka eller möter folks blickar när de hälsar....och då har det gått fel någonstans i min uppfostran av honom. Han kan inte bara låta sig forma sig själv, utan han behöver vägledning.

...jag vill vägleda honom till att kunna somna själv.

...han kommer nog aldrig bli harmonisk och trygg haha.
Han är som jag. Men det är okej, han får vara sån, jag har ett enklare tryggt jobb åt han när den dagen kommer, så han har redan sin plats i livet om han vill gå den trygga vägen. Skulle aldrig pusha han att bli något han inte vill....

...ja idag var en sån kväll...frustrerande.

Men nu sover han i alla fall. Det är inget stort problem och kommer lösa sig självt...men ibland blir det bara kaos när lillan också vaknar, då står alla och gråter och skriker och ingen sover. Då vill man ha en lösning tack hehe

Våra personligheter är nog genetiska. Jag och min son är allmänt väldigt uppmärksamma på våran omgivning, ser faror som större och före alla andra etc. Vi är djuret i skogen som har störst förmåga till överlevnad.
Så det är nog redan programmerat nere på cellnivå hehe.

Ettåringen sover i eget rum, lägger henne alltid före. Jag påtalade för övrigt detta idag och förklarade för henne högt och tydligt hur duktig hon var som hade sovit hela natten i sitt eget rum...detta gjorde jag utan en tanke på att min son hörde och skulle ta vid av detta. Men det gjorde han och kontrade snabbt...jag är också duktig.
Då blev det besvärligt för mig, hur skulle jag få han att inte behöva känna sig mindre duktig nu då. Han sprang in i sitt rum och surade en stund. Jag fick dåligt samvete för att jag sa att min dotter var duktig....knepigt har det blivit hehe.
Jag sov förut i samma rum på madrass, då sov han hela natten. Det var när bebis var liten så någon skulle få sova iallfall och att han skulle orka gå på dagis dagen efter. Men varje natt så kom en hand i mitt ansikte som letade efter mig...sedan somnade han om när han kände att jag låg där hehe.

Rädslan är att han ser spöken och skellet och mycket prat om döden är det. Vi brukar be barnens bön och säga amen och sen så vakar gud över oss när vi sover och vi kan sova tryggt. Jag är inte troende, men det funkar i vissa lägen och han blir tryggare att den proceduren och tanken.

Dags att sova, vi skiter i detta nu....det får tragglas på.