Klumpfot och en felställd hand

Håller tummarna att allt ska gå bra hela vägen för dig Maddie F! 

Styrkekram till dig lisaf! 

Idag fick jag det första beskedet från fostervattenprovet. Det var ett positivt besked men vågar inte hoppas än, inte förrän det andra provet är klart samt fått en kontroll av alla organ. Så det dröjer två-tre veckor till innan jag vet hur vårt öde blir.  
Det är jobbigt att se magen växa...får jag behålla den eller inte? 

Hoppas hoppas hoppas! 

beklagar

Beklagar

Vad ledsen jag blir av att läsa om erat tråkiga besked :( Vilken mardröm. Jag beklagar verkligen. Jag hoppas att ni får all hjälp och allt stöd ni behöver nu. Kramar.

Jag känner verkligen med dig!! För oss tog det 2,5 vecka från och med att vi fick reda på vår sons bråck på magen tills vi fick ta beslutet att avbryta då vi fick reda på att han även hade kromosomfel.. så ovanligt som 14. Jag födde våran son 1 juli 01.35.. själva förlossningen gick jätte bra, det var så fint. Tyvärr släppte inte moderkakan och jag fick opereras, förlorade mycket blod så är sängliggnande fortfarande. Jag hade min Sam hos mig från det att han föddes tills att vi sa hejdå innan vi fick åka hem. Jag saknar honom något fruktansvärt de gör så ont i mig. Fasten jag vet att han inte hade några chanser här i livet är det så svårt att acceptera, han är så fin, helt perfekt.. jag kan fortfarande inte förstå att detta hänt mig.

jag önskar dig all lycka i fortsättningen och styrka!!!

Tack för ert stöd! 
Det betyder mycket att få prata/skriva av sig för några som vet hur det är.

Detta är andra gången jag får ta cytotec Det känns så fruktansvärt orättvist att man ska få drabbas av detta TVÅ gånger. 
Tänker på min svägerska som jag är så avundsjuk på. Hon blev gravid på första försöket med det första barnet och på andra försöket med det andra barnet. Hon har fått två friska barn.  

Det är ingen i min omgivning som vet hur det är att få missfall, och det känns som att de inte förstår. Alla säger "försök tänk positivt". Men hur ska man orka det när man är mitt inne i det? Varför får man inte bara vara ledsen och arg? 
Min kurator sa "Ha inte för höga förväntningar på din omgivning. De vet inte hur det känns eftersom de inte har varit i samma situation." Hon har ju helt rätt.  

Imorgon ska jag hämta den första tabletten på sjukhuset. Förlossningen kommer att ske på tisdag. Då är det dags att ta farväl av våra lilla dotter. 
Hoppas förlossningen kommer igång fort i alla fall och allt går som det ska.  

jag förstår dig verkligen, och visst är det så. ingen kan nånsin förstå om man inte är med om det själv. som mamma speciellt. vi gör allt jobb både fysiskt och psykiskt. får jag fråga vad som hände första gången?
detta är min första graviditet.. många av mina vänner har haft egna problem kring grav/svårt att bli gravida etc. men ingen som gått igenom detta som jag gör med förlossning osv.. en av mina vänner fick ma några veckor innan jag plussade, idag fick jag reda på att hon är gravid igen. är så avundsjuk men jag hoppas så innerligt att allt ska gå bra för henne. två av mina nära vänner är alltså gravida, gör de hela ännu lite tuffare och kunna prata om..
jag saknar min son så det gör ont i mig, samtidigt skäms jag.. jag vet att vi egentligen inte hade någon annat alternativ än detta, utgången hade blivit den samma säger läkarna.. inom en viss tid. min mamma säger att vi har gjort de allra bästa för våran son, jag vet att så är fallet men ändå skäms jag.. jag har också en kurator och prata med som är så bra!!
jag önskar dig all lycka o hoppas verkligen det går så smärtfritt som de bara kan, jag är med dig i tankarna. jag vet exakt vad du går igenom, idag är det en vecka sen jag fick första tabletten. min son Sam föddes också på en tisdag, 1 juli.

glöm inte att det finns ingen som helst mening med detta, det är bara förbannat orättvist och borde inte få hända någon alls, det är bara förjävligt!!!!

Usch så hemskt, är så ledsen för din skull.

Jag själv fick för drygt två år sen avbryta en graviditet där det visat sig att vår dotter hade Turners syndrom. På kub så såg man en stor vätskeansamling i nacken, mycket större än inom det normala, så vi blev direkt vidareskickade till fosterdiagnostiken på Huddinge Sjukhus (Sthlm). Där kunde läkaren konstatera fler avvikelser och vi tog ett moderkaksprov där och då. Provet visade att den lilla tjejen hade Turners syndrom, dvs saknade en könskromosom (X) och även fast många idag kan leva med syndromet så hade vår tjej för stora avvikelser för att kunna överleva utanför livmodern.

Tiden efter moderkaksprovet var hemsk. Vi hoppades om vartannat men kände på oss att det inte skulle gå bra och jag sjukskrev mig samma dag som vi fick veta. 1,5 vecka efter avbrytandet (som gick bra, trots omständigheterna) gick jag tillbaka till jobbet. Kände att jag behövde komma ut och hamna i ekorrhjulet för att slå bort tankarna från vad vi just varit med om.

Jag kände (och känner fortfarande ibland) stor ilska och avundsjuka mot andra vars bebisar bara ploppade ut en efter en till synes friska och krya. Kanske ska lägga till att det tog ett tag att bli gravid så att när vi äntligen fick vårt plus så var lättnaden så stor. Vi har en son sen innan detta och jag ville så gärna ha tätt mellan han och lillesyskonet men istället för ca 2,5 år så blev det 4 år. För efter avbrytandet så blev jag gravid efter 4-5 månader och i maj förra året fick vi äntligen en frisk liten tjej! Nu är hon dryga 1 år så det går fort och jag är så klart överlycklig över att vi fick just henne! Men jag tänker ofta på vår Turnerflicka som vi aldrig fick lära känna. I oktober skulle hon blivit 2 år..

Blev långt det här, menade inte att skriva en novell av det hela. Men ville ändå dela med mig av min historia.

Önskar dig allt gott nu och hoppas att ni finner ro i allt och när ni är redo, att ni får chans till en ny och frisk graviditet och bebis. Stor kram

Grattis Kravmärkt till er dotter!
Det är en tröst att höra att det finns fler som har gått igenom det man själv går igenom...
Förstår dig, man kommer alltid bära med sig det barn man har förlorat! 

Här hemma försöker vi greppa vad som har hänt...allt känns så overkligt! Förlossningen i tisdags tog hela dagen men allt gick jättebra. Födde en fantastisk fin liten tjej! Vi saknar henne så mycket! Sörjer över att hon blev tvungen att lämna oss Vi fick/kunde inte behålla henne  

Hur kan världen vara så orättvis? 
Man lever i ett vakuum, i en märklig bubbla. Världen pågår utanför och vi är inte just nu delaktiga. Vi försöker ta en dag i taget....
Hur länge går man i denna bubbla? 

Dessa dagar gör vi inte så mycket mer än prata med varandra och gråta. Men det är skönt, och vi har förstått att det är ok att inte göra någonting. Men vi känner att vi behöver något att se fram emot i allt detta elände. 

I och med att vi inte fick den semestern vi hade planerat så tittar vi nu på resor i september. 

 

Håller med, INGEN ska behöva gå igenom detta! Hoppas ni alla som läser detta nu får friska och härliga barn!  :) Vi ska försöka igen! Då hoppas vi på mer tur! 

Behövde skriva av mig....tack för allt stöd och omtanke! 

Skönt att förlossningen gick bra. Jag minns att jag först tyckte de kunde ta ut vår dotter med ks eller vad som helst, bara jag slapp vara vid medvetande. Sen när jag landat i det (så gott det nu går) så kändes det väldigt bra att få vara närvarande och att säga hej och hejdå. På något sätt så gjorde det mig till hennes mamma på riktigt kändes det som, att jag slöt cirkeln.

Tar fortfarande fram fotot av henne då och då och sänder en tanke.

Vet ni varför hon fick de missbildningar hon hade? Vad hittade de mer för avvikelser förutom snedställda händer och klumpfötter?

Sitter och läser tidigare inlägg...en annan tid i livet. Det var verkligen jobbigt i somras...Den 8 juli fick jag föda fram vår dotter, och här sitter jag nu gravid igen. Är gravid i vecka 26 och detta barn beräknas komma den 3 juli. Vi har fått bra hjälp och stöttning från sjukhuset. Vi har fått, och får fortfarande extra kontroller. Hittills ser det bra ut.

Men det är en märklig känsla...att allt gick så fort. Vi hade inte planerat detta...jag ville avvakta lite efter avbrytandet men tydligen hade ägglossningen hoppat fram några dagar så tre månader efter avbrytandet blev jag gravid igen. Kommer ihåg att jag var tacksam för att jag kunde bli gravid, men rädd för ett nytt missfall eller avbrytande. Var också osäker på om jag skulle orka vara gravid en gång till.

Nu är vi här och som sagt, hittills ser det bra ut. En märklig känsla att vi nästan på årsdagen efter vi fick föda fram vår dotter kommer det (förhoppningsvis) en till bebis.

Tänker på er alla där ute! På alla som har gått/går igenom detta hemska orättvisa! Men att det finns hopp....en dag är det vår tur!

Kom in i denna tråd nu när du uppdaterade och läste er tråkiga historia. Beklagar verkligen och kan inte föreställa mig hur jobbigt detta måste ha varit. Men ville ändå skriva några rader då vi är i en liknande (men ändå totalt olika) sits. Vi förlorade ett barn i vecka 13 i början av augusti och blev som du gravid igen så att nya bebisen är beräknad att komma nästan exakt på årsdagen av den hemska händelsen. Bf är bara en dag efter datumet då det hände förra året. Tänk vilka vändningar livet kan ta. Önskar er all lycka med nya lilla bebisen! <3