förklara hur ni tänker, ni som introducerar nya partners genast åt barnen?

När jag träffade min numera exman var mitt barn 7 år och hade aldrig träffat sin pappa.

På grund av att jag hade mitt barn på heltid och aldrig någonsin egen barnfri tid så fick barnet träffa min nya man väldigt snabbt.
Hans barn var 11 år och kom till vårt jobb så fort hon fått veta om mig. Vi träffades på jobbet.

Förhållandet höll i 5 år efter det så ja, vi var nog ganska säkra och vi hade det väldigt bra tillsammans för det mesta.

Barnen har kontakt med varandra fortfarande och jag har kontakt med hans barn så som han har med mitt trots att vi separerat för drygt 1 år sedan och vi båda har nya partners.

Min nya har inte träffat mitt barn då mitt barn är äldre nu så jag har möjlighet att träffa min nya och lämna barnet hemma. Har haft detta förhållande ca 6 månader och först nu börjar vi diskutera att introducera mitt barn.
Jag har träffat hans barn då dessa är vuxna så det är en annan sak.

Det handlar inte om att vara allvetande utan om att ha helt basic sunt förnuft, vilket man uppenbarligen saknar om man lägger sådana beslut i händerna på så unga barn...

Håller helt med dig! Känns väl bättre att skylla på att barnen ville...

Eller så kan vi bara konstatera att det faktiskt inte finns några universallösningar när det gäller relationer? Allt handlar om de individer som är inblandade.

Jag träffade pojkvännens dotter (2 år) väldigt snabbt, men jag blev ju inte introducerad som flickvän utan bara en ny bekant helt enkelt. Vi ska flytta ihop till hösten och då har vi varit ett par i ett år. Skulle jag följa reglerna som vissa här ställer så skulle jag väl behöva flytta ut varje gång hon kommer och hälsar på så inte flickstackarn ska behöva riskera träffa mej...
Hade ju självklart varit annorlunda om flickan varit äldre.

..jag och min make träffades när han bodde kvar hemma hos exet( dom hade gjort slut internt sen ett par månader men inte inför barnen tydligen) och han flyttade i princip in till mig direkt. Varför? Vi var förälskade såklart, han fick sova i uthuset hemma och han stod inte ut med sitt ex och hade ingen bostad. En kombination alltså av olika saker. Efter två månader ville det minsta barnet träffa mig och så blev det alltså. Det andra äldre barnet tog avstånd från både pappan och mig. Träffades vi för fort? Ja kanske för andras takt. Men vi var så kära och så säkra på att vi ville leva med den andre så vi hade ingen tid att förlora. I dag är vi gifta och har en liten på väg...

Träffade min mans barn efter två månader ungefär. Efteråt berättade han att han ville se om vi funkade ihop. Om vi inte gjorde det så ville han nämligen inte fortsätta vårt förhållande eftersom det då kunde blivit alltför allvarligt för att avsluta om det inte funkade mellan mig o dottern. Nu gjorde funkade det alldeles och även om det tog ett par månader till innan jag flyttade in så var det ingen skillnad för tösen eftersom jag var där när hon var där.

Hon var då bara ett år så det kan ju vara en anledning till att det gick så bra :)

Nu är hon tonåring och jag o pappan är gifta sedan många år tillbaka. Syskon har hon oxå fått ;)

Så det kan faktiskt vara en tanke bakom att man presenterar en ny partner relativt fort - inte bara för att man ser rosa skimmer.. Känner man att man inte vill satsa "i onödan", att man ändå kommer avsluta om det visar sig att personen man träffat inte var ngn "barnmänniska" som klickar med ens barn - ja då kanske det bästa är att se till att de träffas innan man själv fastnat för hårt.

Man åter ju nya kompisar träffa barnen ibland, fikar, promenerar osv. Barnen mår knappast dåligt av att Kalle är med o promenerar en dag men inte veckan efter?

Eller att Eva är hemma o fikar två dagar men sedan inte dyker upp mer....

Jag anser att jag (och mitt ex) känner mina (/våra) barn tillräckligt bra för att kunna avgöra vad som är bäst för dem - utifrån deras önskemål.

De tramsiga svaren i den här diskussionen verkar du stå för.

Jag anser inte att mina barn är speciellt unga, den äldsta hade fem år kvar innan denne blir myndig. Vid 15-16 anser jag att "barn" är så pass stora att de ska få bestämma så mycket som möjligt själva (som de kan anses klara av). Vid 13 bör man också få ta ansvar för sig själv och fatta egna beslut, med stöd och vägledning från duna föräldrar (och andra lämpliga vuxna). 11-åringen "hängde" med lite, men uttryckte sin vilja och jag anser att barns vilja ska respekteras så långt det är möjligt - givetvis måste man stoppa om man som vuxen anser att deras vilja inte är lämplig, självklart har man som vuxen (/som förälder) ansvaret, men det betyder verkligen inte att man ska negligera vad barnen vill enligt mig. Tack och lov att jag och min ex-man har samma åsikt och inställning till hur vi bemöter och behandlar våra barn!

Så sant

Ja herregud. Låta tonåringar vara delaktiga i besluten. Jösses så tramsigt!!

De är ju inte alls tillräckligt stora för att delta i några som helst beslut som involverar dem....

OBS - ironi....

Nu blandade du ihop det lite va?

Det är inte barnen som bestämmer. Vi vuxna fattar besluten. Att barnens åsikter har större betydelse med åldern är sant.  De mognar och de får livserfarenhet. Men det är vi vuxna som fattar besluten, utifrån våra erfarenheter.. Annars kan vi låta barn bestämma över precis allt och föra över ansvar på dem..

Eller vi ska låta barn bestämma i andra frågor också. Frågor som har mindre betydelse för livet.. Exempelvis att det är viktigare med ny dator än kläder.. Fast då helt plötsligt brukar det bli att barn står utan rätt att fatta beslut och BESTÄMMA! Då handlar det bara om en sketen dator..

Ja det där med att introducera barn för ny partner..
det brukar vara så att man säger att det ska vara varligt med detta. Men sen smäller det på.. Sen ska det lekas mamma, pappa, barn.. Barnen hinner få anknytning till den nya och eventuellt låtsas syskon.. o när smekmånaderna är över.. då är det inte ovanligt att ungarna ska slitas upp igen med rötter och allt. För att de vuxna inte ska fortsätta..

Inte alls ovanligt med en massa gånger, under barns uppväxt.. Den ena hit och den andre dit.. Eller kärringar o gubbar på nattbesök. Ny hit och ny dit.. Ibland flera på några månader..

Men så är det när folk tänker med saker som finns mellan benen.

Jag skrev inte att de skulle bestämma. Jag skrev inte heller att de skulle fatta beslutet själva. Jag skrev att de skulle få vara delaktiga. Viss skillnad...