Hur får ni honom att förstå och hjälpa till hemma?

Hos oss löste det sig när mannen var pappaledig och jag jobbade heltid. Från dag ett gjorde jag som han. När jag kom hem stirrade jag mig omkring i röran och frågade: "har inte du gjort ngnting idag?! Du är ju hemma hela dagarna, att städa hinner du lätt som en plätt! Eller tycker du att jag som jobbat hela dagen ska göra det?? Sen la jag mig på soffan och sa: väck mig när maten är klar. Det tog tre veckor sen ville han prata. Efter det samtalet har vi ALDRIG bråkat om arbetsuppgifter i hemmet. Vi hjälps åt. Alltid.

För det första så ska ha inte hjälpa till. Han ska ta sin del av ansvaret i sitt hem. Ni har även en stort ansvar över vilken syn på relationer som era barn tar över. Barn får oftast den typ av relationer som deras föräldrar har haft. Dvs er dotter kommer slava i hemmet och inte våga säga ifrån i rädsla att bli ensam. Dessutom kommer hon tro att det är helt normalt och hon kommer inte våga satsa på en frisk och jämlik relation. Detta vore ett argument om något för din make att växa upp. Ni har snart ett barn till och din börda kommer att fördubblas. Han kommer inte att förändra sitt beteende så länge som det fungerar för honom. Han glider ju fram, slipper lyfta ett finger och du vågar inte säga ifrån av rädsla att han dumpar dig. Skitbra för honom! Det krävs något extremt drastiskt om han ska ändra beteende. Du har ju tillåtit det länge, dessutom har du skaffat fler barn med honom, barn som nästan är ett kvitto på att allt är bra! Du har ju nästan sagt att du gärna fördubblar din börda genom att gå med på fler barn.

Ett tips på hur vi gör är t ex om jag lagar mat så tar han hand om disken. Om han lagar mat så tar jag hand om disken. Städa gör vi tillsammans men inte så mkt då vi har städhjälp varje vecka tack vare RUT. Tvätt till mig och barnen sköter jag, han tar sin egen tvätt. Han eller barnen (tonåringar) klipper gräset och jag hjälper till att flytta studsmatta, solstolar,trädgårdsmöbler etc handla mat gör vi ofta gemensamt.

Sen handlar det ju också om att ha en frisk relation. I en frisk relation så vill man enbart varandras bästa hela tiden. Man har inget behov av att sätta dit varandra, anklaga eller utnyttja. I min relation så hjälps vi alltid åt med allt. Vi vill ha tid tillsammans och vill kunna umgås. Därför ser vi till att bli av med alla sysslorna snabbt. (Hade aldrig gift mig eller skaffat barn med honom om det inte var så) Det handlar inte om att gnälla sig till en sund relation, det handlar om att välja det från början.

Skriv en lista på allt som görs ( bör göras) i hemmet, trädgården, med bilarna etc och sedan sätter ni er ner och går igenom listan och bestämmer vem som ansvarar för vad!

Ibland får man stanna upp och göra ett omtag TS. Jag tror inte att din man är hopplös, men tyvärr har du gett honom fel förutsättningar från start. I ett sunt förhållande delar man på hushållsarbete för att båda i relationen ska må bra. Det handlar om omtanke om varandra och om relationen.

Detta är dock inte självklart för din man. Än. Om han jämställer sitt mekande med era bilar med allt du gör i hemmet så får du tidsätta allt. Skriv en lista med alla saker du gör och alla saker han gör och tidsätt allt. Kolla gärna med din man så du inte missat ngt han gör på listan. Sen får du summera på veckonivå. T ex diska blir 30 min per dag (?) ggr 7= 3,5h osv. Och så får du förklara att tiden du är hemma med barnen är ett heltidsarbete. Självklart att du kan hinna slänga in en tvättmaskin (om ni har egen) när du är hemma, men att t ex storstäda själv m två småbarn är inte så lätt.

Och tänk om barn nr två får kolik? Hur resonerar ni kring att gå upp på nätterna t ex? Det där måste ni prata om innan! Med barn nr ett kan man vila på dagen om barnet sover då, men med två barn så har du inte den möjligheten.

Om inget av detta funkar så kan ni ju alltid testa att ha varannan vecka fast ni bor ihop. Du fixar allt ena veckan och han allt andra. För det kommer ju bli resultatet om han inte ändrar sig. Lycka till.

Till saken hör den att han har varit arbetslös i ett halvår så jag tycker ju att han borde sett hur mycket det finns att göra i hemmet och med ett barn hur mycket det finns att passa upp på och göra hela tiden. Vi hade dessa diskussioner ännu mer då men han liknar mig med sin mamma och säger att jag lider av städmani men jag tycker att har man hund som vi också har och den fäller så är det rimligt att dammsuga varannan dag? Vi har varit tillsammans i 8 år och det har alltid varit såhär hur mycket vi pratat och jag tycker ju inte jag skämt bort honom på ett sätt eftersom det alltid varit såhär men på ett sätt har jag väl det Jag är inte rädd för att säga ifrån emot honom och bli lämnad som någon skrev men jag tycker att när jag håller på här hemma och han inte ens uppmärksammar det så blir man frustrerad men energin går ju till så mycket negativt. Jag vill ju att mina barn ska ha ett rent hem och allt där omkring.

Jag tror att en del av dilemmat är att när mamman är hemma mer, så är hemmet hennes arbetsplats och det är ju få arbetsplatser man trivs att ha kaos på. Så kvinnan vänjer sig vid att städa, plocka, tvätta, diska o s v. Mannen kommer hem från sitt jobb och tycker sig vara trött och hamnar man i soffan eller liknande så behöver man inte se allt eller förstå vilken nivå som krävs för att inte det lilla barnet ska få tillgång till fel saker.

Här lagar sambon maten efter jobbet medan vi hjälps åt att plocka undan maten och få igång diskmaskinen. Jag tömmer diskmaskinen i samband med frukosten för att hålla undan mesta möjliga. Tvättar gör jag mitt och barnens, han tar sin tvätt. Dammsuger gör jag ofta på torsdagar och sedan del av hemmet när det behövs. Maten planerarar vi delvis ihop, vi försöker storhandla 1-2 gånger per månad då hela familjen är med och sedan småhandlar jag dessemellan mest på tisdagar och torsdagar. Sedan fallerar jag ibland också om vi inte är hemma så mycket, eller om vi sovit illa eller barnen varit sjuka. För att inte tala om när båda är lediga då blir det minst gjort här för båda tycker nog att den andre kan ta första initiativet. Sambon anser också att han har rätt att bara slappa på helgerna. Så här går det upp och ner. Det blir spännande att se vad som händer när jag jobbar 4 veckor i sommar ... 

Ja det kan ju verkas så att vi har olika syn på hur ofta och vad som behöver göras men till saken hör ju att han ALDRIG gör det han lagar sällan mat han diskar i princip aldrig och visst hemmet behöver inte vara tipp topp men det är ju där jag som mamma nu kommer vistas en lång tid framöver och då känner jag att kan han inte hjälpa till någon gång är det inte rätt att kräva det? Jag hjälpte ju honom eller gjorde ändå allt trotts att han gick hemma ett halv år och jag jobbade/pluggade samtidigt varför kan han inte ge samma tillbaka eller åtminstone uppskatta det jag gör istället för att bara gnälla. Är det så när man varit tillsammans länge och nu gifta att man bara ser det negativa hos varandra och glömt det man föll för en gång?

Ha ha, när jag läste rubriken var jag övertygad om att det var ett barn som avsågs.

Ha ha!

Istället för att jag frågar: "Kan du ta disken?", försöker jag alltid att fråga: "Kan inte vi fixa i köket ikväll, det ser verkligen fruktansvärt ut" eller "Vi måste fixa i köket nu, det ser verkligen fruktansvärt ut". Oftast så blir det gjort, ibland så orkar han inte just då, och då säger jag att det är helt okej, så tar vi det dagen därpå eller så fixar jag köket själv just den gången. Ibland ger han hintar om att t.ex badrummet är smutsigt, då säger jag som oftast: "Ska vi göra det efter fotbollen då, så blir det gjort? Eller vad tycker du?". Vi är jämlikar, och jag försöker att leva efter det.

Ingen människa på jorden skulle väl ställa sig och diska för att man blir tillsagd att göra det av sin sambo?  Jag hade känt det som att jag gör min morsa en tjänst genom att göra disken åt henne, än att jag lever i mitt eget hem. Man får ju behandla den andre som man själv vill bli behandlad. Jag vill inte att min sambo ska tjata på mig för att jag inte städar när han är på jobbet, och jag vill inte tjata på honom för att han inte städar när han kommer hem. 

Ska han "gå hemma" snart TS? Det fixar sig nog av bara det.  Som någon sa handlar det inte om att hjälpa till, man hjälps åt om man inte har kommit överens om annat. För mig (eller oss, jag har en sambo olik din man) är det inte bara viktigt för oss att vi delar ansvaret så vi får mer energi till annat, tid över, blir lyckligare osv utan också för våra barns skull. Vi vill vara bra förebilder för våra barn.

Nej han har varit hemma sen augusti förra året fram till sista mars i år så han borde ju veta på den tiden hur mycket det finns att göra i ett hem och se allt med andra ögon men jag får komma på något.

Vad hade hänt om ni med lata män från började hade sagt : "Det blir inga barn (inte fler barn) om inte du visar att du kan ta halva ansvaret i hemmet minst ett år framåt" ?

Nej det gjorde han inte :( Men JECJ ett sådant ultimatum kan man inte ställa tycker inte jag. Jag menar bara för att han inte hjälper till hemma ska ju inte jag få bli ännu mer "lidandes" vad gäller antal barn i familjen det handlar ju om honom inte barnen och dom tar han ju hand om men jag kan tycka att min last väger lite mer än hans då han inget gör hemma medans jag hade heltidsjobb, hemmet, barnen och allt annat runt omkring och han har heltidsjobb och sen glider igenom allt annat och gör just bara när han känner för och det är inte ofta. Jag ville bara ha tips och råd på om ni hade några ideer om hur man får dom till att hjälpa till mer.