Min första pojkvän dog för över 1 år sedan. Jag plågas av detta fruktansvärt mycket! Drömmer om honom väldigt ofta. Sorgen är outhärdlig. Vad ska jag ta mig till??? Kan aldrig bli människa igen. Tiden läker inte såren. Det har bara blivit värre.
Jag förlorade också min pojkvän plötsligt för snart 6 år sedan. Drömde om honom heeela tiden, han kom både levande och död till mig. Det var fruktansvärt.
Tiden läker absolut inte alla sår, men man lär sig leva med det och acceptera. Jag saknar honom fortfarande, är fortfarande ledsen men jag tänker inte längre på honom varje dag. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli kär igen, men det blev jag.
Det kommer att ta tid Ts. Men ge dig själv tiden att vara ledsen. Gråt, skrik. Och dröm! Du bearbetar denna händelse genom att drömma. Kram!
Vad betyder mina drömmar som jag har om honom? Drömmarna handlar att jag möter honom fullt levande. Det blir så himla känslosamt varje gång.
Vad betyder mina drömmar som jag har om honom? Drömmarna handlar att jag möter honom fullt levande. Det blir så himla känslosamt varje gång.
Jag förlorade min pojkvän för 6 år sen, han tog livet av sig samma kväll som vi bråkat och jag gjort slut.
Första veckan var ett rent rent helvete för mig. Jag bearbetade min sorg genom att skriva skriva och åter igen skriva på en blogg jag hade då. Jag var 18 år, han var 20. På bloggen blev jag påhoppad och kallad mördare. Att jag drev honom till självmordet (han var full och körde ihjäl sig). Jag var till skolans kurator flera gånger tillsammans med mamma och pappa men också med en vän. Jag pratade med min klass om vad som hade hänt. Jag pratade också med en psykolog (en gång) om vad som hade hänt. 3 dagar efter att han dog hade jag min uppkörning, så jag pratade till och med med uppkörningsledaren om vad som hade hänt. Jag fick körkortet. Jag pratade med ambulanspersonalen som beskrev hur det såg ut på olycksplatsen och vad de hade gjort för att försöka rädda hans liv. Jag pratade med polisen som fick in larmet.
Jag låg hemma i två veckor och bara grät. Jag varken åt eller drack. Pappa sov bredvid mig varenda dag i dessa två veckor. Fick insomningstabletter utskrivet då jag hade problem att slappna av och komma till ro.
Något jag ångrar att jag gjorde var att jag var till sjukhuset och tittade på honom efter olyckan. Men personalen på sjukhuset tyckte att jag skulle titta på honom så att jag kunde acceptera vad som hänt. Det var det värsta jag någonsin gjort. Han var jättefin, hade lite skrapsår i ansiktet, men annars såg det ut som att han sov. Blekare än vanligt, såklart, lite svullen kanske. Men jag kommer aldrig mer vilja se en död person igen. Så surrealistiskt.
Första pojkvännen som jag hade efter det här hade väldigt svårt att acceptera vad som hänt. Nu i efterhand tror jag att jag använde honom som tröst. Det var elakt mot både mig och honom, men också mot alla närstående som kände min första pojkvän.
Jag har alldeles nyligen börjat berätta om det för andra utomstående. Det är inget jag själv drar upp, men om frågan/samtalsämnet handlar om kärlek och gamla ex, eller om hur kass sjukvården är för oss drabbade, så berättar jag.
Hans föräldrar vet nog inte än idag den riktiga orsaken till olyckan. Jag låter de leva med att det var en olycka.
Titt som tätt kollar jag på tidningsartiklarna från hans olycka, där man ser bilder på den kraschade bilen och så. Jag sparade en plastbit från bilen i säkert 3 år. Men det känns bättre nu. Jag har glömt hur han såg ut, det gör lite ont att inte minnas.
Idag har jag en underbar sambo sen 3 år tillbaka och vi är mitt uppe i bebisverkstaden. Så ja, livet går vidare. Det tar bara lite tid.
Jag förlorade min pojkvän för 6 år sen, han tog livet av sig samma kväll som vi bråkat och jag gjort slut.
Första veckan var ett rent rent helvete för mig. Jag bearbetade min sorg genom att skriva skriva och åter igen skriva på en blogg jag hade då. Jag var 18 år, han var 20. På bloggen blev jag påhoppad och kallad mördare. Att jag drev honom till självmordet (han var full och körde ihjäl sig). Jag var till skolans kurator flera gånger tillsammans med mamma och pappa men också med en vän. Jag pratade med min klass om vad som hade hänt. Jag pratade också med en psykolog (en gång) om vad som hade hänt. 3 dagar efter att han dog hade jag min uppkörning, så jag pratade till och med med uppkörningsledaren om vad som hade hänt. Jag fick körkortet. Jag pratade med ambulanspersonalen som beskrev hur det såg ut på olycksplatsen och vad de hade gjort för att försöka rädda hans liv. Jag pratade med polisen som fick in larmet.
Jag låg hemma i två veckor och bara grät. Jag varken åt eller drack. Pappa sov bredvid mig varenda dag i dessa två veckor. Fick insomningstabletter utskrivet då jag hade problem att slappna av och komma till ro.
Något jag ångrar att jag gjorde var att jag var till sjukhuset och tittade på honom efter olyckan. Men personalen på sjukhuset tyckte att jag skulle titta på honom så att jag kunde acceptera vad som hänt. Det var det värsta jag någonsin gjort. Han var jättefin, hade lite skrapsår i ansiktet, men annars såg det ut som att han sov. Blekare än vanligt, såklart, lite svullen kanske. Men jag kommer aldrig mer vilja se en död person igen. Så surrealistiskt.
Första pojkvännen som jag hade efter det här hade väldigt svårt att acceptera vad som hänt. Nu i efterhand tror jag att jag använde honom som tröst. Det var elakt mot både mig och honom, men också mot alla närstående som kände min första pojkvän.
Jag har alldeles nyligen börjat berätta om det för andra utomstående. Det är inget jag själv drar upp, men om frågan/samtalsämnet handlar om kärlek och gamla ex, eller om hur kass sjukvården är för oss drabbade, så berättar jag.
Hans föräldrar vet nog inte än idag den riktiga orsaken till olyckan. Jag låter de leva med att det var en olycka.
Titt som tätt kollar jag på tidningsartiklarna från hans olycka, där man ser bilder på den kraschade bilen och så. Jag sparade en plastbit från bilen i säkert 3 år. Men det känns bättre nu. Jag har glömt hur han såg ut, det gör lite ont att inte minnas.
Idag har jag en underbar sambo sen 3 år tillbaka och vi är mitt uppe i bebisverkstaden. Så ja, livet går vidare. Det tar bara lite tid.
sök någon form av terapi
Googla sorg terapi
Sörjer fortfarande mitt livs stora kärlek... Vi var aldrig tillsammans men vi var verkligen ämnade för varandra. Det är 9 år sedan han dog och jag tänker fortfarande på honom och drömmer ofta om honom. Brukar titta upp mot stjärnorna och prata med honom.
Jag är fortfarande arg på mig själv att vi inte tog steget och levde tillsammans då hade han fortfarande varit i liv. Men jag var ju gift...
Alla runt om oss förstod aldrig varför jag och Ron inte var ett par... Jag älskade honom men vi gjorde aldrig något och det ångrar jag än idag...
Sommaren 2005 åkte han till North Carolina för att jobba. Där träffade han en tjej och dom var lyckliga tillsammans, vi pratade fortfarande med varandra och jag önskade att han skulle komma tillbaka efter sommaren.
Den 4e juli 2005 fick jag samtalet att Ron och hans flickvän hade kolliderat i en fallskärms olycka. Båda dog...
Ett tag senare fick vi vänner komma hem till Rons föräldrar, dom hade fått askan, jag satt i hans rum med askan i famnen, det var fruktansvärt, min älskade Ron, mitt allt, min livsglädje och min glädjespridare låg där i lådan och allt som var kvar var askan... en liten del av mig dog med honom.
Vi fick askan och hans föräldrar gjorde ett tandemhopp och oss närmaste vänner gjorde ett sista hopp med honom och släppte hans aska.
Jag kan säga att för min del har tiden inte läkt några sår. Som jag sa jag saknar honom något så fruktansvärt. Mitt liv var med honom...
????