Är det fel av mig att inte informera min pojkvän att jag är gravid!?

Verkligen en dum fråga 

Fast seriöst, jag hatar att säga det här, men - du vill inte ha barnet? Han vill alltså inte heller, han är bara emot abort?

Om du är kapabel att bära den "bördan" själv utan att han märker något, så varför ska du säga det?

Det enda det skulle leda till är att han tvingar dej att föda och ni får en unge ingen av er vill ha, alternativt att ni gör slut och du gör abort ändå.

För en gångs skull fattar jag inte vad poängen vore med att berätta.

...iofs, jag är inte säker på om jag fattar poängen med att ha en partner som skulle tvinga en till något sådant heller, men min hävdar envist att han skulle göra slut om jag dödade hans foster, så... jag vet hur det känns :( Händer det mej kommer jag inte berätta, utan jag kommer bara ta bort det, och aldrig nämna det med ett ord. 

Självklart ska du berätta, som sagt, och berätta så fort som möjligt är mitt råd. Det finns ingen anledning att dra ut på det, varken för dig eller för honom.

Nej ingen av oss vill ha fler barn, vi har 3 barn var och alla är under 10 år så man kan säga att vi har fullt upp barnveckorna även om vi inte bor tillsammans ännu så tillbringar vi ändå mkt tid tillsammans när vi har barnen. 
Jag tror inte att han skulle ens försöka tvinga mig att föda barnet men jag är rädd att hans känslor för mig förändras om jag genomför aborten och tar bort hans/vårat barn 
För honom så är en abort som att ta bort det finaste två människor kan skapa tillsammans genom att ta död på det som att det vore skräp...
Vet inte om det är starkare emot aborter i hans kultur..

Jag tycker absolut att det här är ett beslut ni måste ta tillsammans! 
Som du skrev tidigare så är det ju lika mycket hans barn. 

Om du går bakom hans rygg så tror jag han aldrig förlåter dig. 

Var öppen för hans vilja också. 

Ja jag känner också att detta ändå ska delas med honom just för att det är hans barn lika mkt..
Gör jag det bakom hans rygg och sanningen kommer fram förr lr senare så vet jag att han skulle bli grymt besviken..

Förstår det, fast det jag reagerar på är att du alltså kommer göra abort oavsett (?) - och då förstår jag inte vad det spelar för roll om han vet, och därför blir ledsen eller gör slut, eller om han inte vet - resultatet för embryot är ju detsamma, eller kan du faktiskt tänka dej att behålla det?

Jag skulle inte berättat. Är han så pass emot abort som du säger att han är så skulle jag göra aborten i smyg.

Är osäker på om jag skulle berätta för min nuvarande kille som inte ens är emot abort. Han vill ha barn men inte jag. Och då känns det som om det bästa är att ta bort barnet utan att han vet. Det man inte vet mår man inte dåligt av.

Sanningen kommer inte komma fram förr eller senare om inte du berättar det. Jag tycker att det är underligt att kuratorn rådde dig att prata med din man om det, i mitt samtal var kuratorn tydlig med att hon var neutral och inte hade någon åsikt om hur jag borde göra (med någonting). Jag tycker inte att du ska berätta det före helgen ifall hela helgen blir förstörd. Tänk om han skulle börja tänka att han kanske vill behålla hellre än abort medan du nu är 100% säker på abort?

Oavsett om du berättar eller inte tycker jag att han inte kan klandra dig för det här. Det var inte avsikten från någon av er att du skulle bli gravid och han är lika ansvarig som du. 

Hur u hela friden skulle sanningen komma fram? Im du inte vill ha barnet- gör abort och låt inte dig ev. övertalas till att behålla av honom.

Berättade i fredags, helgen blev väl inte riktigt som vi tänkt oss men dock mysig trots nyheten jag släppt till honom. Han tog det bra ändå och det blev inga vilda diskussioner. Idag var vi på mottagningen, processen är startad och nu finns ingen återvändo... Vi har inte pratat så mycket idag och det är ganska tryckt stämning men han visar ändå genom kramar och närhet att han finns där. Tror han sörjer på sitt sätt.. Jag har frågat honom flera gånger om hans känslor förändrats eller om dom eventuellt kan förändras efter att aborten är gjord. Han säger bara att jag ska sluta larva mig..!?? Han har berättat för sin mamma, som idag ringde mig och var ganska så otrevlig och dömande.. Jag orkade inte gå emot henne men hon var iaf väldigt besviken på vårat beslut om abort.. Jag försökte prata med honom om det efter mitt samtal med hans mamma men då blev han arg och jag fick minsann inte uttala sig så om hans mamma... Usch vill inte, orkar inte, kan det bara vara över......

Hur har det gått ts? Lider med dig/er

Vad har hans mamma med det att göra? 

Tack för omtanken 

Aborten är gjord, han fanns med hela dagen på sjukhuset och sen skjutsade han hem mig och sen hörde han inte av sig på hela kvällen (detta var i torsdags) och inget i fredags lr jo ett sms och frågade om jag var okej, hur det är med blödningarna och om jag har ont men efter det ingenting.... Vet att han skulle ut med några kompisar i torsdagskväll så han var väl upptagen med dom. Sen fick han hem sina barn igår och vet att han har fullt upp men ett sms kan man nog hinna med! Känner mig så grymt besviken på honom.. Mina barn är på semester med sin pappa så jag känner mig ganska så ensam.. Min mamma var förbi i eftermiddags och hade med sig lite hämtmat och tröstgodis till ikväll.. Jag är så himla rädd att hans känslor har förändrats så drastiskt så han inte vill vara med mig längre..

Jag tycker det var bra gjort av dig ett berätta för honom, faktiskt, och jag hoppas verkligen att det ska gå bra för er. Jag förstår att det var(är) jobbigt för dig och att du kände(känner) dig ensam. 

Kan det inte vara så att han behöver lite distans ett tag, för att få bearbeta det här på sitt sätt? Vissa behöver människor runt sig, andra behöver få vara ifred.

Nu har det ju dock gått ytterligare ett tag sedan du skrev det där, så förhoppningsvis har han "återvänt" nu. Hur har det gått?

Hur har det gått TS?

Varför berättade han för sin mamma?!?