Hur mycket ansvar ska jag ta?

Han frågade aldrig det för då skulle h-vetet bryta lös. Det går liksom inte att "säga fel" saker för då vänds det på som om vi vore helt dumma i... ja.

Min kille bodde här, mamman bodde i andra staden men pluggade här. Han flyttade med sin dator in i hennes lägenhet i några veckor men stod inte ut då de båda bara bråkade, sen kom gravidbeskedet också. Han var kvar lite men det var ohållbart, då flyttade han hem igen.

Jag tror också på att bli särbo i detta fall, det hindrar inte att du ofta träffar din partner men om ni har egna boenden och därmed ekonomier kan du själv ha kontroll för mycket ansvar du vill ta. Om du bor tillsammans med honom när han får vv är risken stor att inte har denna kontroll.

I alla fall, om du förblir sambo, skulle jag i detta fall vara tydlig från början att inte hämta/lämna på dagis för att underlätta för din sambo. När det gäller den ekonomiska biten så skulle jag ha som krav att han varje månad ska betala sin del av hushållsräkningarna, och om han ofta inte kan det, välja att bli särbo.

Jag skulle i detta fall också sluta med att själv låna bil för att umgänget med barnet ska kunna äga rum.

Det finns såklart flera anledningar till att jag inte vill att vi blir särbos. För det första så var det jag som bodde i lägenheten som han har flyttat in i, dvs då skulle jag alltså be honom flytta hem till sin mamma igen. Han skulle inte ha råd att skaffa eget plus fixa hämta/lämna barnet plus jobb osv. Då skulle jag sätta honom ordentligt i sticket och han som redan har det jobbigt med mycket. Jag har det ju också jobbigt men anledningen till att vi klarat oss är att vi har varandra och kärleken till varandra. Jag vill inte vara en dag utan honom. I övrigt är vi i ett underbart förhållande och vi har gått igenom både med- och motgångar på väldigt kort tid. Varit med om bortgång inom familj och annat som gjort att vi är så starka tillsammans. Skulle jag förstöra det genom att be honom flytta ut? Aldrig i livet. Jag vill inte att han flyttar. Vi har dessutom pratat igenom det hela och vi tycker och tänker likadant. Han har förstått vad jag menar och vi ska klara det här tillsammans. 

Jag är 25 år, har inga egna barn och har varit med om ett tidigare förhållande där jag enbart blev hunsad med. Jag har erfarenhet av det tidigare förhållandet men det här är en helt annan sak. Jag och min sambo ska klara det här genom att stötta varandra och vi ska båda försöka jobba så mycket vi bara kan och han ska ringa och försöka fixa med jobbet så att han kan få någon timme extra för att kunna lämna barnet. Så han har tagit ansvar nu för det här och en sten har lyfts från mina axlar. Däremot kommer jag aldrig att kunna "ändra" på mamman. 

Barnet har redan åkt fram och tillbaka sedan det föddes. I början var mamman alltid med här en gång i veckan med bebisen och sen har vi haft barnet väldigt mycket själva. Plus att vi varit hos mamman extremt mycket. Vi har ju sett att det går bra. Barnet sover tryggt här och flera nätter i rad från och till. Jag har även tagit barnet själv på umgängestiderna (sambon var bortrest), dels för att avlasta lite för mamman och dels för att jag vill spendera tid med barnet.

Tack för alla era tips och råd! Jag var verkligen i upplösningtillstånd när jag skrev min TS eftersom det kändes som att ingen förstod mig och vad jag menade. Nu när jag och sambon har samtalat ordentligt och jag har fått vräka ur mig det mesta så känns det extremt mycket bättre och jag hoppas det här löser sig till det bästa.

För det första är barnet för litet för vv boende. Rekommendationerna är ju korta umgängen, men ofta alternativt att barnet bor 2-3 dagar i stöten hos respektive förälder. Alternativet som jag ser är att mamman tar måndag till onsdag och ni t ex torsdag till söndag om ni arbetar på vardagarna. Den 50/50-fördelningen skulle nog vara vettigast för barnet, om man ändå ska se till så lite pendlingsdagar som möjligt. Alternativet är ju att barnet får förskoleplats i er stad, så får mamman lösa pendlingen ... alternativt i nödfall två förskolor. Dock tar det ju uppåt 4 månader att lösa ny förskoleplats.

Sedan ska INTE du ta på dig ansvaret att lösa umgänget permanent. I så fall får mamman ta vh och hämta hos er, då är det hennes tur helt enkelt.

Sedan borde ni nog undersöka rätten till bostadsbidrag. Har ni underhållet via försäkringskassan behöver inte pappan betala fullt underhåll om han har låg inkomst. Har ni 50/50 försvinner underhållet helt!

Jag tycker inte att det verkar som om någonting löst sig för er. Din sambo är fortfarande konflikträdd och låter mamman köra över honom. Man kan säga att hon i mångt och mycket är den som styr hans liv. Du är precis lika konflikträdd. Och dessutom lider du av det kvinnliga duktighetskomplexet. Och du klarar nog inte av att låta föräldrarna sköta det själva för då skulle du ju inte vara störst, bäst och vackrast längre. En soppa ni alla kommer att blicka tillbaka på om en sisådär 20 år och skaka på era huvuden.

Ja, jag tycker också det. Alldeles för liten egentligen men mamman vill ha det såhär och pappan med fast just nu så går det ju inte. Det känns helt omöjligt att lösa. Han får inte ens ta ut några pappa-dagar då hon har vårdnaden. Om de nu skulle dela på den så har väl hon använt upp alla föräldrardagar redan. Han har alltså inte haft en enda dag. Vi tänkte att det kunde vara en lösning i början. Även om min kille säger ifrån så står hon fast vifd vad hon tycker och det är hennes sätt som är det bästa. Tillslut bryter min sambo ihop för han orkar inte tjafsa mer om något som egentligen skulle kunna kompromissas fram till bästa lösningen.
Bostadsbidrag har vi redan, umgänget betalar just nu försäkringskassan. Ja, vi är medvetna om att underhållet försvinner.

Nej, vi är inte nära en lösningen med mamman men vi två är iaf överens om hur vi vill ha det. Min sambo har berättat hur vi har det och hur vi skulle kunna lösa det men hon håller fast vid att hennes sätt är bäst och rätt. Det är bäst för henne ja men inte för oss och absolut inte för hennes barn men det känns som att det glöms bort mitt i allt det här. Jag kan inte förstå det. Barnet är väl ändå viktigast. Jag är konflikträdd, absolut, men inte om hur jag vill att vi ska ha det. Däremot tycker jag inte att det är min sak att ta upp med mamman? Pappan har jag ju redan diskuterat med och verkligen fått förklara hur den bästa lösningen borde vara. Han har pratat med henne men hon vill inte lyssna. Hon "dumförklarar" genom att skicka sms med att "du får göra som alla andra föräldrar som har barn med skilda föräldrar.." Sen kommer det glada eller lip-smileys. Nästan som ett hån. Jag vet inte varför det blivit så.

Jag försöker absolut inte vara duktig? Jag försöker bara finnas där och ställa upp som man gör för någon man älskar. Jag vill inte att min sambo ska må dåligt och det är klart jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag ställer upp om någon ber mig om en tjänst eller vill ha hjälp. Jag tycker det är mänskligt att vara snäll och hjälpsam. Jag behöver ingen som helst cred för vad jag gör. Nu handlar det dessutom om min familj. Ska jag bara stå vid sidan om och se på när det kommer drabba min familj?

Störst, bäst och vackrast? Det var det dummaste jag hört. Det tycker jag absolut inte att jag är och vill absolut inte vara heller. Håller mig gärna i bakgrunden, frågar alltid. Ringer mamman och dubbelkollar så att vissa saker är ok om jag har barnet själv. Jag är behjälplig och trygg och stöttar. En människokännare med empati som låter det mesta gå före mig själv. Ingen som vill vara i centrum och lösa allt för att visa att jag minsann är bäst. Då har du verkligen fått allt om bakfoten.

Minns inte allt du skrivit, men har de provat träffas via Familjerätten och forsokt komma overens där? Kanske en utomståendes medling och hjälp kan behovas for att mamman ska kunna se andra perspektiv än sitt eget.

Det minsta han kan kräva är gemensam vårdnad. En självklarhet när båda är delaktiga i barnets liv. Om hon vägrar kan han helt enkelt stämma henne. Och helt garanterat få igenom det. Varför gör han inte det?

Och varför har han inga planer på att ta körkort när han nu planerar att bli varannanveckasförälder? Eller varför satte han inte igång med körkortet redan igår?

Och varför inte flytta in hos sin egen morsa tillfälligt? Han skulle kunna ta hand om sin egen dotter samtidigt som han kan spara pengar och ta körkort. Och förmodligen få avlastning med barnet. Och barnet skulle kunna få en supergod relation till sin farmor.

Och överge sin sambo och bostad och låta henne dra hela det ekonomiska lasset för det själv?

Jag kan då tycka att man ska prioritera sitt barn före sin sambo om det är det som krävs.

Nu menar jag inte att han nödvändigtvis behöver göra det. OM han kan lösa det på något annat sätt. Bara att det bara är ett alternativ. Som det inte är något fel på (även om det aldrig är ett drömscenario att behöva flytta tillbaka hem till föräldrarna som vuxen, även om det bara är tillfälligt).

Ditt största problem TS, är att du verkar sätta alla andra före dig själv. Det erkänner du ju till och med? Vill du bli utnyttjad? Man kan vara snäll och hjälpsam utan att vara dumsnäll.

Jag skakar bara på huvudet när jag läser dina inlägg TS. Det låter som om du har blivit uppfostrad till att låta andras behov gå före dina? Vill du verkligen ha det så?

Vad händer din kille blir inringd minde antal gånger pga barnet? För det är ju en sak om jobbet lovar honom en lösning på detta  och en annan sak om arbetsgivaren väljer att i första hand ringa in andra timvakarier före honom pga detta. Jag skulle i ditt fall vara noga med att låta sambon ta ansvar för denna situation, som tex att det är upp till honom att lösa det med vv-boende och kunna jobba så att det täcker för hans del av hushållsutgifterna.

Jag skulle i detta fall också på ett tydligt sätt visa att konflikten angående barnet numera får lösas genom föräldrarna, de får tillsammans lösa detta. Som din sambos ex skulle ringa dig angående barnet skulle jag hänvisa henne till sambon. Och om din sambo fortfarande behöver bil för barnets skull skulle jag låta honom lösa detta.

För att detta ska fungera så tror jag att det viktigt att föräldrarna i detta fall får lösa saken själv, du ts bör inte vara där som ett stöd för båda. Du kan istället fokusera på att om du vill skapa en bra relation med barnet, vara en "lektant" åt det.

Så som du har summerat dagsläget är enda vettiga att föräldrarna tar hjälp av familjerätten för samarbetssamtal. Detta är GRATIS! Visst kan den ena parten neka.

Sedan förstår inte jag heller varför de inte har delad vårdnad om umgänget fungerar. Det är ju synd att pappan förlorat rätten till alla föräldradagarna.

Ja, jag låter ofta andra komma före mig själv. Jag vet inte varför det har blivit så. Jag tror alltid gott om andra, även om jag kan bli utnyttjad. Sen tänker jag att "de menar säkert inte så..." Jag vill självklart bli omtyckt av alla och mår på riktigt dåligt om jag skulle hamna i konflikt med någon. Jag vill alltid lösa alla problem, diskutera och kompromissa. Jag känner att jag inte orkar med och inte vill "bråka". Jag har aldrig bråkat, aldrig satt mig emot. Man kan inte bli älskad av alla men jag gör ändå mitt yttersta för att kunna funka ihop med de flesta. Jag anpassar mig. Låter säkert jättekonstigt men jag har olika vänner som jag vet aldrig skulle gå ihop men jag kan umgås med alla. Jag är alltid medlaren, alltid emellan, har alltid varit vän med de populära och de mindre populära. Jag bara är sån som person.

I mitt tidigare förhållande såg jag inte ens vad utnyttjad och överkörd jag blev. Jag var van att min dåvarande partner gjorde narr av mig inför alla jämt. Det blev liksom på min bekostnad men jag visste ju att han bara skämtade. Det rörde mig inte men alla mina vänner avskydde honom. 

Det är väl allt det här som får mig till att också vara den snälla, hjälpsamma som fixar det mesta. Jag mår också bra av att andra mår bra. Av att det är fredligt och lugnt utan bråk. Min kille mår väldigt dåligt av bråk för han är precis som mig, däremot rar han sig undan och tror att det är stora fel på honom och att han har misslyckats. Jag stöttar honom och han stöttar mig, vi är så otroligt lika och det är också en anledning till att vi aldrig kommer och vill flytta ifrån varandra.

Jag pratade ju med honom här för ett tag sen och han har ringt till jobbet som ska fixa så att han får tid att lämna sitt barn på dagis vilket känns jätteskönt. Jag hoppas bara att han får lika mycket jobbtider som om han skulle ha fått om han inte behövde lämna barn. Han kommer själv att pendla med buss. Körkort ska han ta men har inte råd just nu. Att flytta hem igen och "parasita" på sin mamma kommer aldrig att hända. Då skulle han gå ner sig totalt plus att vi behöver varandra i vardagen, alltid.
Han har även tagit mycket mer ansvar över sitt barn nu och när jag har jobbat har jag kommit hem till färdiglagad mat och rent hem varje dag. Helt underbart! Han förstod att det var allvar och att jag inte vill bli tagen för given. Han har bara inte tänkt på det men nu när han tänker till går det riktigt bra. Han kommer fixa det här och jag kommer stötta honom på vägen. 

Han var ju tillsammans med mig innan barnet ens var fött och som sagt så har vi gått igenom mycket tillsammans så vi är väldigt sammansvetsade. Barnet känns ju som vårat när det är här. Min kille säger att han aldrig hade klarat det här utan mig och att vi är det viktigaste han har. Barnet vägrar fortfarande att kalla mig för mitt namn, jag är mamma här. Ibland vet vi inte om barnet menar riktiga mamma eller mig när det försöker förklara saker för oss men när det ropar efter hjälp eller vill ha min uppmärksamhet så är det mamma, mamma, mamma! Häromdagen lekte farmor väldigt mycket med barnet och då blev plötsligt farmor också mamma några gånger :P Jag hoppas språket kommer igång snart.

Vi kommer börja med att ha barnet 2 veckodagar vv plus vh. Så än så länge är det "bara" två pendlardagar för sambon vv så det bör gå bra. De har kommit överens om att ha delad vårdnad och dela på barnbidraget och ta bort underhållet. Så det är löst iaf.

Jag mår otroligt bra med min kille! Nu kanske jag får ett bättre jobb också så vi kommer kunna leva lite bättre utan att känna panik över att vi inte kommer gå runt om han nu inte får jobbpass. 

Tack för alla era svar!

Känner igen mig. Har två bonus barn. Underbara ungar om de inte vore för deras slappa föräldrar. Barnen skriker efter uppmärksamhet. Men föräldrar slår döv örat till. Skiter i o uppfostra barnen helt! Barnen har aldrig fått gränser. Inte förrän jag kom. Flickan e 12 nu. Hon va efter i sin utveckling. Och både mamma o pappa har låtit henne ta hand om sin lillebror som e 5 år nu. Jag fattar inte hur man kan vara så blind o låta stora syster ta hand om lillebror? Har pratat miljoner ggr med pappan jag lever med. Att syster ej ska ta föräldra roll. Att hon måste få vara ifred. Pappan sitter mest o röker. Låter lillebror tjata till sig allt! O han vet ju det fungerar. Så jag har fått gå in o säga till. Uppfostra. Belöna och samtalat. Pappan säger bara " att han lyssnar ju inte?" Tro fasen det om ungen inte blir sedd? Föräldrar inte sätter gränser samt belönar gott beteende? E sååå trött nu på att ta allt! Flickan var hemsk när hon kom hit. Men de tog två månader. Sen kom hon ikapp sig i utveckling och förståelse. Igår sa hon till mig att varken pappa eller mamma ser. Ingen säger till. O att dom alltid fått sin vilja igenom. Sen sa hon att hon nu förstod hur lillebror var. O att de va bra att jag var bestämd. Jag ser ju på barnen att de behöver gränser för att känna sig trygga med vuxna. Men pappan fattar inget alls...