Vi har en 6-årig Irländsk röd setter (tik) som tränas i olika former av sök och spår, hon är dock främst en sällskapshund som gosas och leks med och som fungerar som tempohållare när jag cyklar och springer. Tanken när vi skaffade henne var ju att jaga fågel, men hon är för ivrig för att ställa på ett bra sätt.
Här bor också en liten jaktlabbe (tik) på 10 år som gick i pension redan innan vi tog över henne. Hon tränas dock fortfarande i apport (land och vatten) för skojs skull och sök (främst uppletande av föremål), vi har provat att också spåra med henne men hon går helt på luftvittring. Bägge två har gått kurser i kantarellsök, men settern är lite svårmotiverad så hon hittar väl svamp mer av en slump än genom aktivt sökande, labben är ganska duktig när vi orkar vara med och belöna rikligt, hon tappar intresset fort om det inte genast serveras godis. Hon kunde kommandot "städa" när vi fick henne, ett fantastiskt användbart trick eftersom vi har tvättnedkast. Inga fler konflikter kring husses strumpor, att slänga kläder omkring sig är numera kvalitetstid med labben :). Tyvärr är hon också lite väl exalterad ibland och städar på eget bevåg. Skor som inte ställs i skohyllan hamnar obevekligt i tvättkorgen i källaren.
Jag är fascinerad av inlärning så det blir en hel del trick också, och på "enbart hemma i trädgården när ingen ser"-nivå så jobbar jag och labben emellanåt på ett "heelwork to music"-program som jag är att rädd ingen kommer få se. Hunden är följsam och duktig, matte är graciös som en flodhäst.
Jag har dock inget som helst intresse för att tävla eller träna annat än för vår egen skull med just de här hundarna. Tävlar en del agility med min systers hund och i framtiden skulle jag vilja ha en hundras bättre anpassad för den typen av aktivitet.
Vi är såna där mjäkiga, tränar lite när andan faller på, ägare, kompisar som lägger in särskilda "träningspass" flera dagar varje vecka anser ju inte att vi tränar när jag lägger ett litet spår under en promenad, eller hundarna får söka efter husse hemma på gården, men lagom är bäst för oss. Hellre en massa vardag tillsammans utan krav än tuffa träningar.