Vad ska man göra åt detta barns beteende.

Hur gammal är barnet, inte för att det spelar så större roll egentligen.
Den ända som kan göra något är mamman själv, det är hon själv som gjorde barnet bortskämd och det har nu gått över styr.
Det är bara sätta ner foten och låta barnet skrika, gnälla, säga saker. Bara att slå döva örat till tills att barnet gör så som MAMMA vill.

Det beror på. Om han är 6 år, så är det ett helt normalt beteende. Då är det mamman som bör se över hur mycket hon tänker bossas runt, och i övrigt väntar man bara tills det växer bort.

Kan det vara så att  att han känner sig hotad av dig för att du ska "ta" hans mamma?
Hans mamma behöver sätta sig ner med honom och förklara  för honom att du aldrig kan ta hans plats, hon behöver även sätta ner foten så att han inte styr och ställer i huset.
Han behöver en famn även från dig som förklara att du inte är ute efter att ta hans plats från mamma och du kan kanske engagera dig lite extra med att få honom att känna sig trygg med dig, gå ut på bio eller till parken  själva, ha tålamod han är ett barn. 
Får han växa upp med en schysst styvpappa så kommer han att uppskatta det när han blir äldre.

Det låter helt naturligt, en reaktion på att du kommit in i deras liv. Han testar helt enkelt sin mammas kärlek och lojalitet.

Barnet är 10 år och det är så pass illa att igår blev han våldsam och flög nästan på sin mamma. 

Han vet var han har mig. Jag engagerar mig jätte mycket och gör massa saker med honom. Han litar på mig men inte på det hon säger då hon ofta givit efter och sagt ja till saker för att han ska sluta bråka och sedan inte gjort som hon sagt. Det största problemet är just det att han tror att han kan bestämma genom att tjata och bli arg och ja det är mammans fel till stor del att det är och har blivit så men det är något man måste göra något åt innan det går för långt och det slutar med att han skadar henne ordentligt.

Hans mamma är otroligt snäll och kärleksfull mot sina barn. Det är inte där problemet ligger. Problemet är att han bara ser vad han vill och inte att mamma också vill saker och har känslor. Vet inte hur jag ska förklara det men jag har växt upp med en styv far och vet hur det är. Hans beteende är inte bara att testa mammas känslor eller att han är osäker utan det är ett kontroll beteende som han har där han tror han kan diktera regler för vad hans mamma får och inte får göra. 

Jag håller med om att hon måste sätta ner foten men när hon gör det blir han nästan farlig och börjar skrika och slå. Ett exempel är igår kväll då han försökte bestämma att hon skulle sova bredvid honom och att hon skulle göra det hela natten. Hon sa att nej, jag kan ligga bredvid dig tills du somnar. Detta blev han hysterisk över och tjatade, skrek  på henne i över en och en halv timme. Slog i skåp, väggar och dörrar.

Får se hur det går men tror jag ska skriva ihop hur han är och skicka en frågeställning till BNK då jag tror att detta beteende beror på hur deras liv varit tidigare och så vidare men att det behöver ske en förändring.

Tack för alla svar.

Här verkar det som mamman behöver mer stöd från de som kan sådant och även 10-åringen behöver hjälp.
Jag skulle föreslå att mamman tar kontakt med BUP för ett rådgivningssamtal.
Hur är det med pappan? finns han med i bilden?

Det du kan göra är att stötta mamman i hennes föräldraroll

Jag känner igen det där beteendet från min bror när vi växte upp. Han har idag en adhd diagnos, men våra mamma gjorde det värst man kan göra i det läget. Hon stötte bort honom, när han var 11-12 år fick han flytta till våran äldre halvsyster.

han har altid varit super rädd för att mamma eller pappa ska dö, han har altid kännt det som att våra föräldrar har älskat mig mer. Och jag anser att min mamma bara bekräftade det genom att tvinga honom att flytta.

Jag kan känna att man kanske ska ta några steg bakåt. Välj era strider. Om han vill att mamma ska sova bredvid honom hela natten, så säg då att "visst jag ska verkligen försöka, men det blir varmt och trångt." När han har somnat kan man flytta sig, vaknat han så är det bara att förklara att hon har försökt men att det blev för varmt så hon inte kunde sova.
Det är inte säkert att det fungerar men det kan vara värt ett försök. Att få ett barn i den åldern att förstå varför man säger nej, och visa sin vilja att försöka. Kanske kunde han få sova mellan er i eran säng.

Prata mycket, försök att få honom att stanna upp precis innan han får ett "utbrott". be honom förklara vad han känner , hur känns det i magen,armarna benen. Känns det bättre om han fysiskt får ge utlopp för sina kännslor, kanske kan man då köpa en sandsäck att boxa på.

tillåt honom att känna DET HAN KÄNNNER, men försök att få honom att förstå sina egna reaktioner, och konsekvenserna av dem. Han är rädd om mamma och vill säkert inte att hon ska fara illa igentligen.

Vet inte om jag varit till nån hjälp, men lycka till och hoppas att allt löser sig