Min uppväxt i delar. LÅNGT.
Har i flera månader tänkt skriva ner hur jag upplevde min barndom för att kunna bearbeta det jag varit med om, så för några veckor sedan började jag lite smått. Jag har väldigt vaga minnen från min tidiga uppväxt, men i det stora hela var det så här det såg ut. Kommer främst ihåg stora händelser, det min kurator kallar traumatiska upplevelser, och saker jag inte kan placera rätt i tiden har jag helt enkelt inte skrivit ner. Jag vill att det ska bli rätt och att det ska vara ärligt. På något sätt försöker jag ändå hålla nån slags distans till allting, därför skriver jag inte i jag-form. Det var inte meningen att det skulle publiceras på nätet, men jag känner mest att det inte spelar någon roll längre. Jag är inte ute efter sympati, så känn er inte tvungna att kommentera "stackars dig" eller liknande. Ni behöver inte kommentera alls. Min största förhoppning är att någon som bråkar med sin partner framför barnen läser det här och inser att det kanske inte är det bästa.
Jag kommer försöka uppdatera tråden när jag skriver mer. Har väldigt många minnen från åldern 6-15 som jag tänkte börja skriva ner härnäst. Har inte velat göra det än, då det värsta började när jag var 6.
Har ni frågor, kör hårt.
--------------------------------------------------------
Jag kommer försöka uppdatera tråden när jag skriver mer. Har väldigt många minnen från åldern 6-15 som jag tänkte börja skriva ner härnäst. Har inte velat göra det än, då det värsta började när jag var 6.
Har ni frågor, kör hårt.
--------------------------------------------------------
I mitten av 90-talet föddes hon. En liten och oskyldig flicka som var produkten av en mycket sjuk kvinna och en man som inte hade förmågan eller viljan att inse vad ett barn skulle betyda.
Föräldrarna, låt oss kalla dom mamma och pappa för enkelhetens skull, hade inte planerat några barn. De hade varit tillsammans i tre kaotiska år med många upp- och nedgångar. Mamma var allvarligt psykiskt sjuk med förföljelsemani, vanföreställningar och var väldigt skiftande i humör och känslor. Diagnosticerad med Borderline och schizofrena drag var hon en tickande bomb. Ena dagen kunde pappa vara fantastisk och helt underbar, nästa dag kunde han vara satans avkomma. Anklagelserna haglade över honom - och andra familjemedlemmar - titt som tätt, och ingen kunde förutsäga vad som skulle komma efter att det senaste äntligen lagt sig.
De hade båda barn från tidigare förhållanden. Flickan kom att bli deras enda gemensamma. Redan från början var hon mammas lilla flicka. Hon avgudade sin yngsta dotter och tog hand om henne så bra som hon bara kunde. Även om hon hade svårt att förstå att det här var en liten person med vilja och behov, förstod hon att det var hennes uppgift att försvara henne mot den yttre världens alla faror och hinder, och hon tog det på största allvar.
De första åren gick i sin egen takt, alla runtomkring försökte hänga med så gott de kunde i mammas vanföreställningar om människor som letade efter henne för att ta livet av henne, hennes anklagelser om sexuella övergrepp riktade mot alla möjliga män och hennes ständiga försök att isolera sig och dottern. Det är oklart vad pappa tyckte och tänkte under den här tiden. Han hade inte varit omedveten om mammas sjukdom, men försökte inte heller ta tag i problemen de tillsammans hade och göra någonting åt situationen. De bodde fortfarande tillsammans, men situationen var ohållbar, och snart skulle allting rasa ihop i en hög av kaos, smärta och förvirring.
Flickans första minne är från hennes fjärde levnadsår. Mamma gråter och skriker om vartannat, pappa tar över när hon tystnar. Så fortsätter det, fram och tillbaka, tills det är över. För flickan känns det som en evighet. Hon är ledsen, inte rädd. Hon är ledsen för att någon har fått mamma att gråta. Hon vill inget annat än att krama om sin mamma och berätta för henne att allting kommer bli bra. Vad det än är som är fel, så kan dom komma igenom det. Men kramen hon ger sin mamma blir ensidig. När hon står med armarna runt den stela kroppen känner hon sig kall. Det finns ingen mänsklig utstrålning, ingen värme eller kärlek, bara hat. Rent, hårt hat.
När flickan är fem år gammal är bråken vardag. En på övervåningen, en på nedervåningen, och skriken däremellan. Flickan gråter fortfarande under bråken, men kramarna har hon slutat med för länge sedan. Nu har hon lärt sig vad som fungerar. När mamma pratar om hur vidrig pappa är, då håller hon med. När mamma berättar alla hemska saker pappa har gjort mot henne, då nickar hon och viskar fram ett "stackars dig, mamma". Hon kan inte förstå vad det är vad pappa gjort, eller varför, men hon är säker på att om mamma säger så, då är det så.
Hon kan inte komma ihåg vad som utlöste det, men bråket var stort. Ännu en gång stod hennes mamma på övervåningen och hennes pappa på nedervåningen. Allting gick för fort för en femåring att memorera och förstå, men hon kommer ihåg slutet. Mamma kastar en papperspåse till flickan och väser "Vill du följa med din pappa!? Då får du gå och packa dina saker snabbt!". Flickan blir förvirrad. "Jag vill stanna med dig, mamma!" gråter hon våldsamt. Hon tittar på sin pappa. Han ser trött ut. Eller ledsen. Hon vet inte riktigt. Hon förstår inte alls vad som händer. Den kvällen flyttade hennes pappa ut.
Några månader senare är pappa tillbaka, men inte ensam. Mamma har låst in sig i ett badrum med flickan. Där sitter de och lyssnar på knackandet på ytterdörren. Mamma är manisk och panikslagen. "Dom är här nu, dom kommer för att ta oss, dom får inte komma in, släpp inte in dom!" Det går inte att förklara känslostormen inom flickan nu. Hon ser sin mamma vagga fram och tillbaka i panik, hon hör hennes ord. Samtidigt hör hon pappas röst som ropar ord hon inte kan urskilja. Hon saknar sin pappa, men hon kan inte lämna sin mamma. Vid det här laget är hon skräckslagen. Till slut fattar hon ett beslut hon sedan skulle ångra i många år, men det spelade egentligen ingen roll. De hade kommit in ändå. Hon springer till ytterdörren, låser upp den och väntar en sekund. När dörren öppnas ser hon pappa. Sedan ser hon tanten.
Hon vet inte riktigt vad som händer härnäst. Hon vet inte om hon går eller blir buren till bilen, men där sitter hon nu. Pappa håller på och starta bilen, och flickan är orolig. "Ska jag vara hos dig i helgen, pappa?" frågar hon tyst. "Ja" svarar pappa kort. "Får jag åka tillbaka till mamma på söndag?". "Ja, på söndag."
Söndagen kom, och söndagen gick. Flickan gråter sig ensam till sömns, utan sin mamma, utan någon som tröstar henne.
---------------------------
Var tvungen att sluta skriva här, satt och grät och alla känslor kom tillbaka på en gång.
Tack för läsningen
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-14 19:19Tack för läsningen
Alla mellanrum försvann, hoppas att texten är läsbar ändå..
