Var finns all efter-missfallet-information?

Blödde ut en klump igår, men har slutat hoppas på goda nyheter.. Lider med er alla! <3

Hur går det för er?

Jag förblir orolig. Vet att det ska görs ont och blöda men blir så jädra deppig och nervös när det gått en vecka och fortfarande känns som mensvärk och blöder som en mens.

Det är normalt va?

Imorgon återbesök igen, och bokad skrapning. Vill inte!!!!!

Önskar att allt kommit ut men jag har sån otur. Blöder bara lite. Säkert koagulerat blod i vägen

Hoppas allt är ute och du slipper mera elände kring missfallet  sedan. Lycka till!

Tack!

Anonym (ensam ), Hur gick återbesöket ? Slapp du skrapning ?

Jag fick mf i V6 det enda jag ville ha hjälp med var att få mina misstankar konstaterade....men enda svaret jag fick av mvc å gyn var vänta å se....men mådde skit framför allt psykiskt så var på akutgyn bara för att få det konstaterat...blev erbjuden samtal dagen efter....men avbokade det vilket jag ångrade efter ett par dagar....kände mig så jävla tom i hela kroppen å huvudet visste varken ut eller in...

Jenny. Ja. Jag är två veckor efter mitt missfall och tjuter av och till. Veeet att det är kroppens sätt att rensa, vet att det händer 'alla' och jämt. Men. Det känns som du skriver - tomt. Ensamt. Ingen pratar om sånt här. Berättar jag slår folk ner blicken och vill gå därifrån. Och det förstår jag, för det här är ett 'skamligt' ämne.

Men ändå. Jag fick mitt i v 12. Sent nog för mig att ha börjat följa gravidappar - som nu måste raderas, sent nog att ha hunnit tänka på namn, fast jag egentligen inte skulle ha gjort det så tidigt. Men processen var igång liksom. Tankarna. Planeringen. Och så nu. Helt tomt. Vill inte gå till jobbet som känns ännu mer meningslöst nu. Hade sett fram emot att få gå hem från det. A, ni fattar nog.

Har bokat tid med min terapeut. Jag tror mig va så jävla stark. Men det här gav mig en törn trots allt.

Känner igen känslan av tomhet jag med. Känslan att förlora sina drömmar.  Jag tänkte också namn och tänkte lite hur det skulle bli med en till. Ja, det är så bekant...  Mitt senaste missfall var i vecka 13 och det var 16 dagar sedan.

För min del är det som hjälper mig bäst, tanken på att jag SKA lyckas igen.

Det är trist att den där skamkänslan finns. Detta med att man inte ska berätta för andra före vecka 12 eftersom det kan bli missfall ? Denna tystnad av andra när man fått missfall och berättar. Det är ju ingens fel, det bara blir. Man kan grubbla sig galen på om det var något man själv gjorde. Utan någon nytta alls. Skammen och tabu över missfall finns sedan gammalt. Långt tillbaka. Jag undrar varför den ens kom.

Jag testar skammen litet., Någon frågar glatt på mitt jobb " Hur hade du det på semestern  ? " Jag svarar " De första fyra veckorna var ok, sedan fick jag missfall och det var ingen rolig avslutning.. " De flesta blir svarslösa. Jag antar att jag nog sagt så pga min egen chock mer än att jag velat testa skammen egentligen.

Jag hade lite rester kvar, men fick bestämma om skrapning själv och jag ville inte. Nu har vi äntligen haft lite semester, men jag oroar mig hela tiden att allt inte kommit ut och jag ska få inflammation. Blöder så lite nu och vill återgå till mitt vanliga jag. Rädd för att sorgen ska slå till.. Hade skrivit dagbok varje dag som jag slängt. Nu har jag börjat träna och vill inte bli gravid nu. Har återbesök samma dag som mitt r.UL skulle vara :(

Nu har jag börjat känna skuld och oro. Vad gjorde jag för fel? Åt jag dålig mat? Tränade jag för hårt? Är det fel på mina ägg, min kropp?

Och framförallt; har jag drabbats av komplikationer nu efter missfallet. Kommer kroppen fungera? Är min livmoder skadad? Så jävla orolig. Är det vanligt med komplikationer efter missfall? Så till den grad att man blir infertil...? Suck. Denna ovisshet.

Du har absolut inte orsakat det själv.

Det är oerhört vanligt med missfall! De bara sker... Och oftast för att det var något fel på fostret.

Jag har haft fyra stycken och är nu gravid och går snart in i vecka 25. Du kommer också lyckas framöver även om det känns sjukt tungt just nu.

Komplikationer efter missfall är ovanligt. Infertil blir man inte av de eventuella komplikationer man kan få heller. Jag fick infektion efter mitt förra missfall. Jag fick endometrit. Jag var riktigt dålig. Ändå har jag blivit gravid två gånger efter detta.

Det är nog vanligt att känna skuld. Det gjorde jag med, gör jag med.  Ändå är det inte troligt att man kunnat orsaka sitt eget missfall. Kvinnor i krig etc får friska barn trots massvis stress, flykt etc. Det som hände kunde vi inte ändra på.

Vi kan inte heller styra över hur nästa graviditet går. Vi kan bara hoppas.. det ligger utom vår kontroll.

Tack :) Då kan jag släppa infertil-oron iaf.

Ja. Man blir kanske rätt fånig och naiv och slår på värsta tankarna men jag tror det hänger ihop med att det inte finns så mycket klar information kring missfall. Alltså efter-information.

<3

Kämpa på.

Ja det finns verkligen alldeles för lite info om missfall. Man får känslan av att ingen bryr sig i vården om man drabbas. Det är något som man inte pratar om. Ett tabu inte bara i livet i övrigt utan i vården med. Jag var på inskrivning hos barnmorska i vecka 10. Jag lämnade meddelande på röstbrevlådan att jag inte behövde nästa tid pga missfall. Ingen har ringt upp mig ens. De kunde kostat på sig att ringa upp och prata några ord.

All info kring missfall får man googla sig till

Jag fick missfall i mars. Jag har har haft mens fem gånger sen dess, först senaste mensen som kändes som det var före graviditeten.

Jag hade gått 10 veckor. Tror det kan ta tid för kroppen att repa sig.

Jag vill bara skriva att jag känner igen mig så i vad du/ni sskriver.

Det känns inte lika ensamt när man får höra liknande berätlse.

Det som känns rintigt jobbigt nu är att se min lillasysters graviditet funka fint. Hon är/var två månader före mig. Riktigt tungt se hennes fina mage å smala kropp.

Jag är såklart glad för hennes skull. Missförstå mig inte.

Men så jävla jobbigt ändå. Jag hatar just nu min tjocka kropp. Men det är bara på med 'jag-är-så-glad-leendet'.

Idag är även min man (jobbar som brandman) på larm om en person som hoppat framför tåget. Det är inget kul larm.

Ibland är livet jävligt mot vissa av oss.

Ta hand om varandra <3

Hur går det för er tjejer?

Vissa dagar kommer sorgen ifatt en. Har inte fått min mens än. Känns sådär av att se alla lyckliga graviditeter och ul på Facebook. Usch. Jag vill också vara där. Vet inte vad jag ska göra riktigt, och har inte så mycket jobb. Då känns det i hjärtat, när man är ensam.

Så vet jag inte när jag vågar försöka igen.