Erfarenhet av verkställan?
Hej, Jag skrev en tråd men la den visst på fel ställe vilket kanske förklarar varför jag inte fått så stor respons.
Försöker igen, på rätt ställe:
-----
Jag undrar om någon har erfarenhet av verkställande av dom gällande ett barns boende. Hur gick detta för er eller någon ni känner? Vad gör vi? Jag är orolig att processen kommer dra ut på tiden och att Mamman kommer undan lindrigt (och därmed inte klokare) för sitt agerande. Kan han vara borta så länge i väntan på hjälp att han anses rotad hos mamman och att vi förlorar honom på grund av det?
Min sambo och jag har ett Tingsrättsbeslut som inte länge går att överklaga gällande min sambos 11 årige sons boende. Sonen bor hos oss och besöker sin mor var 6:e helg efter att Mamman tog med sig dottern och flyttade 4 timmar bort när hon fann kärleken. Vi träffar dottern var 6:e vecka. Barnen har var 3:e helg tillsammans.
Sonen är nu på längre sommarbesök hos sin mor. Det ser tyvärr inte ut som om mamman kommer skicka hem honom. Sonen ringde upp sin pappa och sa på ett sätt som han själv inte uttrycker sig på att han skulle flytta till mamma nu och la på luren. Han har konsekvent i snart två år uttryckt att han skall bo hos sin far vilket var grunden till den rekommendation socialtjänsten framförde till Tingsrätten om att han skulle bo hos oss.
Modern vill nu lösa sonens boende hos sig "fredligt" och hotat med familjerätten om inte min sambo går med på en fredlig lösning. Detta är ju löjligt av två skäl som jag och min sambo ser det. Familjerätten är en bra "fredlig" lösning för alla som separerar för att få ordning på tillvaron för barnen. Vi ville själva lösa problemen i familjerätten men hon dök inte upp och betedde sig allmänt illa vilket gjorde att vi till sist stämde henne och hon hamnade inför domstol. Så nu är hon i en situation där hon vill till familjerätten men familjerätten kan inte riva upp ett domstolsbeslut. Det är som om Tingsrätten skulle riva upp ett beslut i Högsta Domstolen. Eller har jag helt missuppfattat något?
Vi hade planer på att börja få en vardag igen med lugn och ro nu när vi hade det domstolsbeslut vi kämpat stenhårt i ovisshet över vår familjs framtid för. Vi är förtvivlade och desperata för livstecken ifrån sonen. Vi får inte tag i honom men har fått ett text meddelande där det stod "Är du sur på mig pappa?". "Självklart inte." skrev pappa tillbaka. "Jag älskar dig."
Den rätt man har som förälder att bestämma över sitt barn själv förbrukas när man tvingas stämma / blir stämd. Då bestämmer en domare hur ofta och när du träffar dina barn. Det känns som att bli omyndigförklarad. Men när domen klubbades igenom fick vi lite lugn och ro. Tillvaron kändes trygg. Hotet om att förlora ett barn till försvann. Efter vi fick domen skickade vi iväg sonen på tåget till mamman utan att ha ont i magen för första gången på väldigt länge.
Då mamman över längre tid agerat mycket udda anser vi att hon är mycket psykiskt instabil. Det finns det med på kartan att vi släpper honom frivilligt. Det vi vet efter att ha tagit en vända i domstol är att det är värt att kämpa in i det sista. Vi kommer att behålla honom hos oss så länge vi bara kan. När han är mogen nog att fatta ett eget informerat beslut som håller kommer han att få flytta om han vill även om inte vi tycker om det.
Det vi hittills har gjort är kontakta vår advokat och BUP för hjälp till sonen när han kommer hem (om han kommer hem). Vi har även kontaktat moderns familj för hjälp men de har pekat på både Bibel och Barnkonventionen i försvar av hennes agerande. Jag är helt stum.
Jag är tacksam för all hjälp vi kan få! Han må inte vara min son men jag känner mig lika ledsen som om någon skadade ett av mina egna barn. Jag vill bara ha hem min lille kille.
/Orolig extramamma
