Funderingar ang. Downs syndrom
Vi fick frågan om vi ville ha fosterdiagnostik, vi tackade först nej men ångrade oss sen. I vårat län erbjuder man inte KUB-test utan ett s k kvadrupel-test som är snarlikt.
Min kollega undrade varför jag vill göra testet överhuvudtaget.
Jag och maken diskuterade också detta. Vi har väntat så länge innan vi blev gravida och med ett missfall bakom oss i vintras så är vi överlyckliga just nu att det gått så bra hittills.
Tanken på att vårt barn skulle ha Downs syndrom gav mig en viss panikkänsla, nu ska man så klart inte tänka så innan man ens gjort testet men man styr inte alltid över tankarna.
Jag tror nog inte någon önskar sig ett barn med denna diagnos (eller ett barn som har nån diagnos eller sjukdom överhuvudtaget). Men samtidigt så resonerar jag så här, detta är vårt första barn, vi har ingen erfarenhet av föräldraskap och därför kan vi inte heller jämföra hur det är att ha ett barn med diagnos som ett barn utan diagnos.
Så jag skulle inte göra abort om jag fick beskedet, men samtidigt vill jag veta för om det skulle vara så då vill jag ha tid att bearbeta och förbereda mig själv. Medan min kollega då tyckte att det var helt onödigt att ta reda på det om man ändå har bestämt sig för att behålla barnet oavsett, eftersom hon resonerade som så att man då istället går och är orolig och kan få en viss ångest under resten av graviditeten.
Hur resonerar ni andra som väljer att göra någon form av fosterdiagnostik?
