Hur ska man bära sig åt?

Vad var orsaken till att hon/han inte kunde bo hos sin pappa då...?

Egentligen bara att han/hon vill flytta närmare kompisar i en annan stad.

Utredningen skulle enligt han/hon fokusera på de dåliga relationerna mellan yngste och mamman.
Att dom skulle hitta ett sätt att kommunicera och reparera relationen.

Nrj, det är inte konstigt alls!

Du har gett massa tid och kärlek till detta barn och blivit sårad. Din man borde stötta även dig i denna svåra sits ni hamnat i. Så att ni kan komma vidare.

Svårt att förlåta någon som inte säger förlåt.

Styrkekramar

Hen behöver antagligen bearbeta saker den inte kunde i tidigare år. Hen mår antagligen fruktansvärt dåligt, försök att förstå och acceptera det. Det går över om några år, och ni får säkert en bra relation.

Hen behöver antagligen bearbeta saker den inte kunde i tidigare år. Hen mår antagligen fruktansvärt dåligt, försök att förstå och acceptera det. Det går över om några år, och ni får säkert en bra relation.

Oavsett vad den yngste varit med om, verkar ha haft det tufft, så har du blivit bedragen och jag hade då rakt blivit ledsen och jag hade inte bara kunnat släppa. Jag hade nog ringt soc anonymt och kollat hur det kan bli om hen får för sig göra en ny anmälan. Jag hade haft svårt att lita på henom. Jag tror inte att det bästa för er relation är att släppa, jag tror ni behöver din konfrontation. Jag skulle hellre göra allt för att undvika att umgås med en person som svikit mig. Hen är skyldig dig att förklara. Vad säger pappan, förstår han varför hen gjort så?

Tack (bilbo)

(lad) - Jo, jag förstår allt att hen inte haft det lätt och hoppas att hen kan ta till sig den hjälpen som faktiskt finns där.
Det som är mest förvirrande nu är att ta reda på vad som är sant eller ej och hur man ska bemöta hen. Vi känner oss nog båda lika obekväma just nu.

Ja du, det har allt blivit en riktig härva utav allt detta.
Pappan tyvärr även ett stort gräl med sin yngste under efterföljderna av detta.
Tror inte pappan helt förstår varför hen gjorde såhär.
Som det är nu så kör pappan på som inget hänt och samma med yngste, förutom att jag märkt att den yngste håller på och manipulerar sina bröder genom att få det verka som om jag inte tillåter hen komma hit eller vill separera hen från sina bröder, vilket jag aldrig sagt eller ens indikerat.
Hen säger till sin pappa att hen är rädd för att ringa om jag skulle svara i telefonen, för det är en diskussion som hen inte orkar ta just nu.
Jag har varit tydlig med att jag inte kommer ta upp en diskussion och att det är hen som får ta första steget, när det finns kraft till det.

Detta börjar nu leda upp till att pappan har börjat ifrågasätta mig och kräver att jag ska sitta med ett leende när hen hälsar på.
pappan har dåligt samvete för bråket och försöker kompensera detta.

Jag har hållt mig undan, det erkänner jag men jag har inte gjort en stor demonstration av det, bara gått till mitt kontor och jobbat istället.
Men situationen är just nu obekväm för både hans yngsta och mig.
Och hans yngsta undviker även mig.

Håller med dig om att det behöver bli en form av konfrontation, vill inte att det ska bli något som gör att hen känner sig inträngd i ett hörn men någon form av möte för att ventilera och tala ut, samt försöka bygga upp någon form av plan hur vi ska bygga upp relationen (mellan oss alla).

Tyvärr just nu sticker vi alla huvudet i sanden och vet inte hur vi ska bära oss åt egentligen.
 

Jag förstår hur du känner. Jag har en annan situation med min äldsta bonus. Två år ungefär var ett helvete. Struntade i sin pappa, småsyskon och mig. Värst var barnet mot pappan. Det har gjort SÅ ont att se hur han lidit. Han gjorde absolut inget fel mer än var rädd om sitt barn. Har själv sagt att det höll sig borta för att han inte gick att lura och manipulera, som mamman och bästisens föräldrar.

Vår yngsta förstår inte att bonus är ett syskon. Har ju en bonus till som är här vh och där förstår hon. Är 3 år och har aldrig haft syskonet här kontinuerligt. Kanske åtta korta tillfällen under dessa år.

Andra gemensamma trodde i perioder att syskonet dött då det bara försvann och inte brydde sig. Detta har raserat all min tillit till detta bonusbarn för det håller sig borta så fort det inte passar. Är väldigt hård och kall... Jag har svårt att glööa och förlåta pga de tre jag älskar mest mått så dåligt.

Det finns så mycket mer att säga , men det jag vill ha sagt är att jag förstår hur otroligt svårt det kan vara. Jag har inga tipps. Jag är inte säker på att vi någonsin kommer tillbaka dit vi var. Kanske när barnet (17) blir vuxen. Det har hänt så mycket så länge.

Låt det ta tid är nog allt jag kan säga. Det finns nog ingen snabb väg. Pappan i ditt fall måste nog sluta begära att du ska glömma det som hänt och sluta låta det fortsätta. Styrkekramar

Familjeterapi. Jag tror att ni behöver en neutral part i det hela för att kunna tala ut på riktigt.

Kanske den yngsta kände sig övergiven av dig/er när ni fick egna barn? Oavsett så tror jag som sagt att ni inte klarar ut detta själva, inte på lång tid.

Den yngsta har ljugit och vet antagligen om det men orkar/vill inte erkänna det av rädsla för vad som kommer att hända. Om du eller pappan konfronterar, även om det är hur vänligt som helst, så kommer hen troligen direkt gå i försvar. Med tedje part närvarande som kan medla blir det nog lättare.

Hen skäms antagligen så fruktansvärt också för vad hen har gjort, alt så skäms hen inte alls utan är av den sorten som anser att det är hens rätt för 'alla är så elaka mot mig'.

SupersurasunkSara.

Ja, vi behöver absolut någon tredjepart i detta för att kunna lösa.
För egen del tänker jag inte ta upp något utan att ha en tredjepart närvarande.
Jag tror tyvärr dock inte det kommer att gå igenom med de andra i familjen, har föreslagit att vi alla ska tala ut och försöka reda ut.

Den yngste var lite rädd i början när jag och pappan väntade barn, lite rädd att vi skulle glömma bort hen och inte älska hen på samma sätt.
Men det var något som glömdes fort bort när syskonet kom (åtminstone vad jag har trott, men mycket av vad jag trott har vänts emot mig).

När det gäller det skämmas så verkar det inte existera, känns mer som det är hens rätt för alla är "dumma mot mig".

Börjar på att bli lite arg i det hela, för det är inte bara jag som råkat ut för förtal.
Det är både biomor, far, styvfar, vänner till hen.
Det känns som att inget av allt som hen målat upp verkar stämma längre och hen bara målar upp sig som ett offer oavsett vad som dyker upp när det gäller sanningar eller lögner.

Blir så less på att det hela ska bara slätas över och det ska ageras som det aldrig inträffat.

har bara läst ts . men vänd på det hela lite . hen känner sig nog övergiven av pappa och mamman . helns liv blev inte som tänkt och då är det lätt att ta första bästa syndabock o skylla på . det vill säga dig . när jag läser vad du skriver låter det som att hen igentligen behöver mer trygghet en vad hen fått så ställ upp visa att trots detta finns du där för hen att du bryr dig om hen . och mot din man gör samma sak visa att du bryr dig .

Jag tänker att även ur henoms synpunkt vore det bra om ni inte sopar allt under mattan. Hade jag varit i henoms sits, jag vet inte om du har skrivit någon ålder nånstans, så hade jag innerst inne förstått att jag varit dum, jag hade haft dåligt samvete, även om jag försökt hitta syndabockar i alla andra, skylla ifrån sig, jag tror det är vanligt att barn gör så, hen kanske är skiträdd att ta skulden, rädd att bli utesluten från alla "på riktigt" nu. Hen kanske helst av allt vill att allt hen har gjort bara ska försvinna och att genom att inte prata om det så kanske man ska glömma bort det efter hand. Men så funkar det ju inte. Hen kanske har svårt att förstå att genom att inte stå för vad man har gjort så får hon t ex dig att undvika henom.

Det där med att låtsas som ingenting har hänt tror jag är förödande för er alla. Jag tror att det kan vara bra för henom att förstå att ni accepterar inte vilka beteenden som helst men att hen är välkommen även när hon gjort något dumt, men att hon måste stå för vad hen har gjort.

Nu pekar jag på ett av flera alternativ, jag kan naturligtvis inte veta hur hen tänker eller vad som pågår i henoms huvud men hur man än vänder på det så är det bara dumt att sopa under mattan. Är det så som jag föreslår så är det en väldigt tung börda att bära på sina axlar för ett barn. Kanske kan du prata med pappan ur en sådan synvinkel?