syskon och halvsyskon lika viktiga
Jag har alltid varit noga med att våra gemensamma barn ska känna sig lika nära sina halvsyskon som varandra.
Jag har gjort ett riktigt bra jobb. Dom räknar alltid upp dom när de pratar om vår familj, ritar med dom på familjeteckningar osv osv. Både barnet som går i skolan och den lilla på dagis.
Däremot känner jag inte att dom äldre känner för sina små halvsyskon i närheten lika mycket.
Så jag kan ibland ångra att jag gjort dom så viktiga eftersom det inte är detsamma från dom. Kanske sorgligt att det börjar märkas för den äldsta gemensamma.
Vi var alltid med på deras saker i skolan, uppvisningar mm, men de har inte varit/är detsamma.
Nu är barnen 3, 6, 14 och 17 så att det är så just nu kan jag ju förstå, men det har har varit så några år bakåt nu.
I början kändes vi som en hel familj, men på senare år känns vi mer och mer som två familjer i en där pappa binder ihop oss.
När vi fick vårt första gemensamma var det hon som fick oss att kännas som en hel familj, men när andra kom delades vi mer och mer. Det är pappa och dom stora och jag med dom små. Fast han är bra mot våra också. Inte så att han struntar i dom när stora är här. Så där funkar det bra.
Jag vet att det är maken som ändrat sig. Nu är det oftare han och dom stora som gör saker ihop än alla tillsammans. De åker iväg på roliga saker och vi är hemma.
Självklart ska han göra det med. Dom behöver det och nu är de snart vuxna så jag förstår att han vill passa på. Våra små kan givetvis inte vara med på samma som dom alltid.
Jag ser ju hela familjer som har små och stora barn och de är mycket mer sammansvetsade än vi och det känns jobbigt.
Kankse då mest för att de är så olika från dom små och dom stora.
Tips på att få det bättre eller ska jag acceptera att det är som det är nu.
Ni som varit igenom det/känner igen det. Blir det bättre igen?
Vi har vh med 14-åringen och väldigt sporadiskt med 18-åringen.
Jag vill bara att dom stora ska känna att dom små är syskon, men jag vet inte riktigt hur mycket dom bryr sig...
Vill bara tillägga att jag ALDRIG benämner i form av hel- halvsyskon, utan endast här nu för att ni ska få en klar bild på hur allt förhåller sig.
I verkliga livet är dom syskon punkt! Alltid varit.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-09-06 21:53
Fast du har ingen aning om vad du pratar om. Det är två jättefina tjejer. Vi har en god relation och jag är inte på dom eller tvingar på dom sina syskon. :) Så lugn!
Dom har alltid gillat mig och var superlyckliga när första syskonet kom. Grät när dom lämnade BB. Även när minsta kom var dom så glada.
Det här kanske är helt vanligt i styvfamiljer och tonårsbarn. Jag bara undrar.
Tack till er som ger tänkvärda tankar, råd och funderingar.
Allis, olika men samma, påven johanna och bror
Jag tror mina funderingar kom för ett halvårsen när jag insåg att vårt minsta barn inte förstod att äldsta bonusen var hennes syster. Från att hon föddes har hon varit här mycket mycket mindre. Hon blev 15 år där med allt vad det innebär. Jag har efter det lagt tid på att få lillan att förstå och nu lyckats. Vilket jag så klart är glad för. Det gjorde väldigt ont i mig när jag förstod att hon inte visste.
Hon har varit hemma väldigt lite de sista två åren ungefär och då mest efter att lillan somnat, sen vaknat och ut med vänner.
Jag tror att när hon föddes så blev vår familj mer två delar än en som det varit hela tiden innan. Kanske inte så konstigt. Två små och två två stora, självklart att dela så. Jag förstår ju att tonåringar inte vill umgås så mycket med småbarn. Så jag förstår dom. Det handlar inte om det.
Jag tror att jag inser att bonuslivet börjar gå mot sitt slut och jag saknar tiden då vi kändes som en familj och dom stora var mindre. Stora tjejen är ju näst intill eller är väl redan utflugen och det har gått fort. Nu är nästa på G. Bara 3-4 år kvar (om ens det) innan hon slutar komma. Kanske är det där skon klämmer egentligen. Vad händer sen.
Hur har ni som avslutat bonuslivet fått det sen. Är halvsyskonen som syskon?
Skönt att höra att det är så för dig bror.
Lilje
Det är säkert så. Det är nog bara det att barnen ses vh (med 14 åringen) och ännu mer sällan med 17-åringen.
Dom små blir överlyckliga och har längtat massor och dom stora är inte så intresserade. (jag fattar ju det) Lite jobbigt att se bara.
Det ÄR säkert så i kärnfamiljer också, men jag lever inte i en sådan.
