Anonym (Brutalt lämnad) skrev 2014-10-13 20:42:25 följande:
Vad jobbigt det låter, eller jag vet, för mig har det gått ett halvår sedan min man lämnade mig.
Hämtade för mi vecka med barnen börjar idag. Förskolan berättade att min dotter varit ledsen och att hon behövt tröst och att sitt i knä. Det var drop in fika idag, jag var den enda separerade föräldern där, det var jobbigt. Bor ett medelklass område där alla är familj.
För oss har det gått ett halvår, barnen kommer att komma in i det men det är viktigt att de får vara ledsna att vi inte bara försöker göra dem glada så fort de uttrycker något.
Nu när det är årstidsväxling tycker jag det är jobbigt, trots att jag blivit lämnad, trots att min man varit avvisande och känslokall sedan han flyttade ut saknar jag honom, som vän och att ha en familj. Saknar livet med barn. Jag har inte behov av 14 dagars egentid i månaden för alltid. Jag är 35 år, helt fel ålder att bli lämnad, hade han väntat i 5-10 år hade fler varit i skilsmässa, fler runt om mig varit singlar och haft tid med mig på barnfria veckor. De flesta i min ålder har familj, vill stanna i familjen eller vill bli gravida och leva familjeliv, det vill ju jag också. Kanske hittar jag någon ny att dela livet med, jag hoppas på det i alla fall. För jag är inte den här ensamma typen. Även om jag överlever.
Funderar på om jag ska köpa ett skruttigt hus att renovera, starta ett företag eller satsa på karriären. Bara göra något riktigt vettigt av den här perioden, som man sedan kan peka tillbaka på;
Liksom det gick inte bra med familj och en jobbig skilsmässa men jag lyckades med det här. Jag kommer aldrig få upprättelse av min man så jag måste ge mig själv upprättelse.
Vad är det som känns jobbigast, vart är din sorg, jag som lämnad är ju i sorg. Min man sa att han mådde dåligt 14 dagar innan han sa att han ville skiljas, sedan har han mått bra, festat mycket. Det är intressant att höra från ditt perspektiv.
Jag blev lämnad när jag var 42, och tyvärr måste jag meddela att det inte var lättare, trots att jag var några år äldre än dig... vi bodde också i ett litet villasamhälle där ingen, eller väldigt få var separerade. Kommer aldrig att glömma första skolavslutningen när alla skulle fika på medhavd filt och där satt det mamma, pappa, barn och barn på alla filtar utom min där det bara satt mamma, barn och barn... Ryser fortfarande vid den känslan som jag lätt kan framkalla :( jag fick som de flesta nöja mig med att flytta från fina villan i fina kvarteret till en lägenhet. Det höll på att döda mig totalt... bodde i lägenhet cirka 1,5 år och köpte sedan ett litet hus - det bästa jag gjort! Bygger och fixar och grejar och älskar min trädgård. Livet går trots allt vidare...
