Flytta ihop - hur göra med rum?

Alltså vad lever ni i för familjer egentligen? Min man har flyttat ihop med mig in i en villa (som tidigare var bara min) där jag och mina barn bodde. När hans barn flyttade hit fick mina barn dela rum och hans barn dela rum. Det blev i princip slagsmål om vem som skulle få dela med vem för alla ville dela med alla! Barnen älskar varann som syskon och ser absolut ingen "uppoffring/trauma" att nu få dela rum till skillnad från innan när dom hade egna. De har inte flyttat "till vårt hem" utan vi har flyttat ihop i ett GEMENSAMT hem! Och ja, mina barn är varannan vecka hos sin pappa där de alltid har fått dela rum med varann och detta fungerar hur bra som helst, har aldrig varit konflikter eller samarbetsproblem och barnen är hur harmoniska som helst. Vad har ni för misslyckade familjekonstellationer där styvsyskonen avskyr varann, vaktar om mitt och ditt som rabiata hökar och där det alltid är sååå synd om varannan veckas-barn att det ska dutteluttas och curlas hela vägen in i pensionen för dom? Jisses. Så ts och hennes barn ska på nåder "flytta in" som gäster i hemmet och det ska då akta sig för att ta någon som helst plats för då satan kommer mannens barn att göra revolt av hat och en separation är oundviklig. Ge hennes unge en skrubb under trappan som i harry potter vetja, så han riktigt förstår att han alltid kommer vara lite mindre värd i de andras hem som han nu får låna några kvadratmeter av. Och ts, ja helst ska hon tacksamt huka lite i bakgrundens skuggor och be om ursäkt för sin existens..

Ni har misslyckats helt enkelt. Tragiskt.

Hur gamla är dina barn, Moa? Om dom slåss borde du nog kolla över din uppfostran igen.

Hur gamla är dina barn, Moa? Om dom slåss borde du nog kolla över din uppfostran igen.

Det vi vuxna bestämt är att två av barnen SKA dela rum, ett barn kommer att få ett eget rum.

När vi flyttar dit så ska inte TRE personer behöva tränga ihop sig för att två rum ska stå tomma.
Det är vi vuxna rörande överens om.

Jag hoppas du gör dig dum med flit.

Och här har vi den springande punkten, ni går efter vad ni vuxna tycker och tänker och bestämmer, annars är väl det mest vanliga att de vuxna brukar sova i vardagsrummet och barnen få egna rum

eftersom det 'bara' är 4 år (vilket är en otroligt lång tid när man är liten) så borde det inte vara några problem för dig och din man, eller sätter ni er egen bekvämlighet före era barns?

 

ett helt annat hus före de 4 åren där alla har sin egen vrå vare sig de är vuxna eller barn eller de vuxna som sover i vardagsrummet de 4 åren är nog det bästa, varför ska barn alltid ställas mot barn när de vuxna kan lösa det så får de vuxna bestämma om dom har lust att ha det så i 4 år eller kortare/längre tid

Biologiska syskon får ofta också dela rum trots att deras familjer är intakta kärnfamiljer. Är dessa barn också svårt plågade menar du? Själv led jag inte nämnvärt och skulle aldrig önska att mina föräldrar sovit i vardagsrummet för vår skull.

Biologiska syskon får ofta också dela rum trots att deras familjer är intakta kärnfamiljer. Är dessa barn också svårt plågade menar du? Själv led jag inte nämnvärt och skulle aldrig önska att mina föräldrar sovit i vardagsrummet för vår skull.

då får vi vara överens om att vara oense för jag anser at tskaffar man barn ska man se till att alla i hemmet får sin egen vrå, har hela och rena kläder, och mat i magen, trygghet, grundläggande saker

eller menar du att du hade fått det sämre på något sätt om du haft ett eget rum? då hade du ju kunnat välja själv, du har ju växt upp som du gjorde och haft bra erfarenheter av det men självklart är du medveten att det är långt ifrån alla som har samma bra erfarenheter som du, och att tussa ihop barn som inte växt up tillsammans eller har något annat gemensamt än att deras föräldrar har fått ihop det.. det är som att tvinga någon att dela rum/hus med svärmor och svärfar, ibland går det bra men väldigt ofta funkar det inte alls och få människor hade valt att ha de så frivilligt

Fast du gör ju samma ska nu, antar att den stora majoriteten lider av att dela rum. Jag och min syrra är som bästa vänner och har verkligen aldrig mått dåligt av att dela run. Vi visste att ekonomin inte tillät ett större boende och det var aldrig ngt vi ens grubblade över. Att ha "rätt till sin egen vrå" är inte alls samma sak som att alla måste ha ett eget sovrum. Tycker det är lite sorgligt att andras syskonrelationer verkar vara så mycket frostigare än mina. Och sen antar du att svärmor och svärfar ska vara pesten eller? Har bott hos mina i ett halvår och det är som ett par extraföräldrar, inga problem. I ts kan jag inte heller utläsa att mannens barn ogillar ts eller hennes barn och att de är emot ihopflyttandet, det bara antar ni andra. Och det känns lite ledsamt, att ni har närmare till att tänka att folk avskyr varann än att de faktiskt gillar varann. Men visst, klart man ska vara överrens om att man inte är överrens. Känner mig oerhört tacksam som bara har fina familjerelationer.

Det är inte utan att man önskar att människor som resonerar som du gör plötsligt fick finna sig i att svärmor flyttade in. "Vi är ju familj nu!"

men ser du verkligen inte skillnaden mellan att dela rum med sin sin syrra som man ser som sin bästa vän och at ttussas ihop med faktiskt okända barn som du inte har växt upp med eller har någon koppling till?

jag och mina syskon har en alldeles utmärkt relation fast vi har haft egna rum, det hidnrade nämligen inte oss från att hänga i varandras rum men ville man vara ifred så kunde man stänga dörren till sitt eget rum

fina familjerelationer får man dessutom om man låter alla i hushållet få ta plats, att ge alla respekt och kärlek, genom att visa vänlighet osv osv,  det har absolutinget med att dela rum eller inte men jag utgår självklart från att det inte var det du menade för det hade ju varit rent löjleväckande att påstå att man bara får gosa familjerelationer genom att dela rum

hur hade du nu som vuxen själv gillat att tvingas att dela rum med någon du inte känner?

men ser du verkligen inte skillnaden mellan att dela rum med sin sin syrra som man ser som sin bästa vän och at ttussas ihop med faktiskt okända barn som du inte har växt upp med eller har någon koppling till?

jag och mina syskon har en alldeles utmärkt relation fast vi har haft egna rum, det hidnrade nämligen inte oss från att hänga i varandras rum men ville man vara ifred så kunde man stänga dörren till sitt eget rum

fina familjerelationer får man dessutom om man låter alla i hushållet få ta plats, att ge alla respekt och kärlek, genom att visa vänlighet osv osv,  det har absolutinget med att dela rum eller inte men jag utgår självklart från att det inte var det du menade för det hade ju varit rent löjleväckande att påstå att man bara får gosa familjerelationer genom att dela rum

hur hade du nu som vuxen själv gillat att tvingas att dela rum med någon du inte känner?

Det kan de i och för sig vara, men det finns också de som inte är det och som trivs med att dela rum. Skillnaden på att biologiska syskon på 9 och 10 år och som delar rum och på det här fallet är att de biologiska syskonen har känt varandra i nio år. Här är det inte så.

Det är inte utan att man önskar att människor som resonerar som du gör plötsligt fick finna sig i att svärmor flyttade in. "Vi är ju familj nu!"

Jag kan bara beklaga att du inte har en fin relation till din svärmor. Själv har jag delar hem, semestrar, rum och sommarstuga med min svärfamilj i många långa år. Har aldrig varit minsta problem. Men som sagt, jag inser av denna tråd att jag ör en av fåtal lyckligt lottade som har en familj som älskar varann utan förbehåll. Jag kan inte annat än tycks synd om alla övriga.

Det har jag. Men många har inte det, och inte sällan är det samma människor som inte har några problem alls med att skåpa in ungar i samma rum under devisen att de är familj nu. Själv skulle de inte vilja dela rum med svärmor. Och lustigt nog ser de sig ofta heller inte som familj med de barn som de önskar fösa undan mer än det gynnar dem själva att göra det. 

Jag har en bonusbror som är mitt syskon lika mkt som min biologiska syster. Jag håller fast vid att jag tycker att det är tragiskt att ni i första hand antar att styvbarn alltid avskyr varann. Och vadå "någon jag inte känner"? Jag har svårt att tro att ts barn introduceras inför mannens barn för allra första gången i livet när de flyttar in.

Är det så ni gör när ni skaffar nya familjer? Flyttar ihop innan barnen känner varann och kommer överrens? Jag fattar förmodligen inte det tänket eftersom jag aldrig haft sååna föräldrar som inte sett till så att alla barn lär känna varann ordentligt. Trist att det tydligen finns i stor utsträckning. Jag bli också lite full i skratt av att flera här tar upp "svärmor" dom dennultimata djävulen att behöva dela rum med. Kan bara beklaga om ni avskyr era svärmödrar kollektivt men det gör då inte jag. Är alla familjer utom vår och våra

Vänners verkligen så här trasiga och hatiska?

Biologiska syskon får ofta också dela rum trots att deras familjer är intakta kärnfamiljer. Är dessa barn också svårt plågade menar du? Själv led jag inte nämnvärt och skulle aldrig önska att mina föräldrar sovit i vardagsrummet för vår skull.