Christina1981 skrev 2014-09-25 19:31:43 följande:
Jag har bråkat med mamma så länge jag kan minnas. Hon säger att jag har alltid varit omöjlig, jävlig, självisk, sjuk i huvudet, you name it. Hon har inte varit snäll, kände mig oftast ignorerad, ivägen, jag var helt klart det "svarta fåret" i familjen. I vuxen ålder bröt jag kontakten med henne flera gånger efter att hon sagt eller gjort något som sårade mig enormt. Men jag gick alltid tillbaka, jag saknade min mamma, en mamma, kärleken från en mamma. Men den kom liksom aldrig, ganska så snart var det något nytt som hon klagade på mig om, jag kände mig aldrig tillräcklig. Vår kontakt blev sämre efter att jag fick barn, först förstod jag inte varför, men insåg senare att det verkade som om hon var avundsjuk på mina barn, att jag gav dem uppmärksamheten istället för henne. Droppen var när jag hörde hur hon skrek till mina barn (de är 2 och 3) att de är "dumma i huvudet och inte fattar någonting" (de hade stökat ner hennes vardagsrum). Det kanske inte verkar så allvarligt, men det hon sa, och hur hon sa det, väckte gamla minnen, hur hon alltid har försökt trycka ner mig, och nu hörde jag hur hon gjorde precis samma sak med mina barn. Jag skulle aldrig i hela mitt liv kränka mina egna barn på det sättet. Jag blev först chockad, sedan otroligt ledsen, sedan riktigt förbannad. Det var då jag bröt kontakten för jag orkade inte mer, ville inte utsätta mina barn för henne. Efter det har hon ringt mig och sagt att det är något fel på mig, att jag måste få en psykologisk utredning "för det skulle vara bäst för hela släkten, familjen" att äntligen få reda på vad som är fel med mig. Lite senare mailar hon att hon vill att allt ska bli ok, men hon vill inte prata om det som varit, bara att "vi ska bete oss som två civiliserade människor". Jag blir så förvirrad, nu när jag har fått barn inser jag ännu mer att hon inte är snäll, spelar ingen roll hur arg jag än är på mina barn, jag skulle aldrig säga eller göra de saker mot dom som hon har gjort mot mig. Jag är förvirrad, känner skuld för att jag brytit kontakten, men när jag googlat mammas beteende så verkar hon verkligen inte frisk. Är det någon annan som har liknande erfarenhet och kan dela med sig, ge lite stöd?
Känner så igen mig i din berättelse, min mamma är nästan likadan! Hon har alltid förminskat mig oavsett om jag gjort något riktigt bra, så har någon annan alltid gjort det bättre! Hon säger också saker som att mig går det inte att diskutera med, jag förstorar upp saker & är alldeles för dramatisk osv. Hon har varit riktigt elak emot både mig & mina barn & min man. Hon har ett av barnbarnen som favorit & hen får alltid som hon vill, men de två andra skäller hon alltid på även om det gör samma sak som favoriten.
Hon har aldrig visat känslor speciellt bra & upplevs av många med mig som en kall & hård person.
Jag är adopterad dessutom & det känns mer som om jag varit ngn liten trofé bara för att man ville ha ett litet barn. När jag sedan blev vuxen & fick egen familj & hon inte kunde styra & ställa lika mycket med mig så blev hon elakare & elakare. Har alltid känt att det varit bäst att 'tassa på tå' kring henne, annars var jag ingenting värd. Jag får inte ha egna åsikter & tankar - tycker tänker jag inte som henne kan jag dra så långt pepparn växer ungefär.
När jag & min fostersyster under uppväxten var lite 'bråkiga' som barn kan vara, fick vi höra att hon minsann kunde placera oss i ett annat hem om det inte passade oss. Inte sådär jätte bra för en adopterad & ett fosterbarn att få höra. Vi har i vuxen ålder tagit upp detta med henne, men hon hävdar bestämt att det har hon aldrig sagt att det är vi som förvrider saker.
Och att min syster som ätit antidepressiva pga det skulle förstört sitt minne - sådant skitsnack.
För 1 1/2 år sedan fick jag nog & bröt med henne - tyvärr även med pappa som får lyda under hennes strikta order.
Jag & hela min familj mår såååå mkt bättre efter att ha brutit med henne. Det var det bästa vi kunde göra!
Jag behöver verkligen inte henne i mitt liv, själv spelar hon nu martyr & snokar reda på saker om vårt liv här & där.
Bor i en liten stad & bor rätt nära varann, ser henne ofta men vi hälsar inte ens på varandra.
Min pappa hälsar & pratar men går aldrig in på situationen i fråga.
Vi umgås inget med pappa heller, vilket är synd då han är en väldigt fin morfar.
Tyvärr tack vare henne så har vi förlorat honom också - han är för hårt hållen för att 'gå emot' henne, då skulle han säkert få stryk.
Bryt med din mamma, du kommer få så mkt kraft & styrka tillbaka du inte visste du hade. En sådan mamma är INGET, INGET att ha i överhuvudtaget, det är ingen mamma, annat en tragisk människa med otroligt dåliga karaktärsdrag.!
Kram till dig
