När visste ni att han/hon var rätt att skaffa barn med?

Vad var det som gjorde att du visste att han var rätt?

Ok.

Du har säkert vänner som separerat, vad är det som gjorde att inte de valde rätt?

Tvivel är ingen bra grund, men de kan ju uppstå för att man är en tvivlare i största allmänhet. Men hur är ni i situationer där ni båda mår dåligt och är energilösa, samtidigt som ni behöver lösa något viktigt? Det kan ju ge dig en fingervisning om hur relation blir efter ett eller flera barn.

Inte vet jag? Jag har inget med deras förhållanden att göra. Oavsett när eller hur så kan ju ett förhållande gå åt skogen. 
Mycket beror ju på vilka man är som personer och åt vilket håll man utvecklas genom åren. 

Förstår att du inte har med deras förhållande att göra, men trodde du hade vänner du snackade med som berättade varför det inte funkade i just deras förhållande. 

Har alltid tvivlat på mina förhållanden.
Mest för att jag känner att jag bränt mina skepp om jag satsar seriöst, men börjar fatta nu att även om jag träffar en ny så kommer den känslan att komma tillbaka.
Har hamnat i en ond cirkel och bästa sättet att komma ur den är kanske att gå emot det man känner för att visa att " det var inte farligt att göra annorlunda mot vad jag alltid gjort tidigare"....

Vi har båda mycket god ekonomi så på den biten lär det inte bli några problem.
Har varit ute och rest mycket tillsammans också och bråkar väldigt sällan då, många ser ju det som ett riktigt förhållandetest....

Vi har varit tillsammans i tio år men aldrig övervägt att separera. Däremot går förhållandet upp och ner och och vi pratar om hur vi sks ta hand om förhållandet och

Fortsättning: och vi har pratat om varför vi inte vill separera osv. Vi har haft vissa stora ämnen som varit gvistiga och det har varit jobbigt men det har aldrig på allvar varit tal om separation. Sen är det supertufft att få barn, en tuff period var när första barnet var ett drygt halvår och vi hade insett hur stor omställningen att få barn var. Men ju mer man pratar, visar hänsyn och tar hand om varandra desto lättare är det att komma igenom sådant.

Jag och min gubbe pratade faktiskt om det igår.

Jag sa till honom att ibland kan jag rent utsagt hata honom. Jag kan bli så jävla trött på honom att jag vill lämna honom. Då tänker jag efter hur det vore att leva utan honom och inser att jag faktiskt skulle sakna honom helt sjukt jävla mycket. Jag inser att jag älskar ju honom trots att jag tycker att han är ett dumhuvud ibland.

Han hade faktiskt tänkt likadant, och det är det som är så fint med äkta kärlek ;)

Jag var/är oändligt kär i honom och började då kunna säga att jag älskade honom. Tveklöst.
Vi delar dessutom grundläggande värderingar och allt kändes väldigt stabilt, ärligt och tryggt.

Och jo, man kan vara kär även efter 3 år, och efter 8 år (som vi har varit tillsammans nu). Inte hela tiden, kanske, men ändå så att man kan känna det där pirret och sköna känslan när man kommer gående mot varandra efter en arbetsdag t.ex.

När vi var nykära kände jag att jag ville ha barn med honom, men vi ville absolut vara tillsammans ett par år först. När vi hade varit tillsammans i ungefär ett år (eller kanske mindre) hade vi en väldigt strulig period med många bråk, jag funderade på att göra slut, och jag är så jäkla glad att vi inte hade ett litet barn då! Det var inget speciellt han eller jag gjorde, det var bara så himla instabilt av någon anledning.

Nu har vi varit tillsammans i fyra år, det är stabilt och bra och vi väntar första barnet.

Alltså, för mig var det inte alltid självklart att vi skulle bilda familj, men nu känns det klockrent. Jag får väl återkomma med rapport om 10år så får vi se hur det gick. :)

Jag är som sagt inte särskilt nyfiken på andras förhållanden och sånt där pratar vi inte om.  

Det går egentligen inte att veta, men känns det rätt så gör man det. Jag och exet hade känt varandra i nästan 10 år när vi bestämde oss, vi hade pratat igenom värderingar och uppfostran, men när barnet väl kom så gällde ingenting längre utan då kom våra olika uppväxter och knackade på och krävde att få betraktas som "normalt". Det ÄR en stor sak att bli förälder, och i efterhand så tror jag att det absolut viktigaste är att man
1. Pratar igenom alla praktiska detaljer med graviditet, förlossning, föräldraledighet, ekonomi och vab, och ser till så att man är överens där, samt
2. Verkligen älskar, respekterar och litar på varandra innan.

Jag har separerat från mitt äldsta barns far, men jag tycker fortfarande att jag valde rätt. Han är en toppenpappa, och vi är mycket bättre föräldrar åt vårt barn och mer överens om allt som har med barnet att göra nu än när vi levde tillsammans.

cmd07 skrev 2014-10-05 12:42:00 följande:]Frågan är om hur många som är nykära efter 3 år tillsammans.

Tror de flesta går till ett annat steg i förhållandet och blir mer "ett par" så att säga.

En motfråga: vilka gånger har du funderat på om ni ska separera, för det måste väl ha hänt under era 30 år?[/quote]

Nä inte nyförälskad så man får pulsökning varje gång man kommer hem men att det känns rätt och glimmar till starkt då och då.

De gånger jag tvivlat har varit en period efter småbarnsåren när ungarna var i lågstadiet, vi var slitna efter många år utan barnvakt och det kändes grått. Sen med jobbiga tonåringar och en rejäl utmaning att komma på bästa uppfostran och sist en period sexet fungerade riktigt dåligt. Men det har alltid blivit bra, tror inte det finns någon bättre därute. Eller jo på vissa punkter men jag är inte heller perfekt.

Jag vet därför att jag litar på att han oberoende av om jag lever/är frisk/är ihop med honom kommer att vara en engagerad och klok förälder och sätta barnet före sig själv. Jag har helt enkelt stort förtroende och stor respekt för honom. Han är full av fel och brister precis som jag men det viktigaste är det inget tvivel om: han är snäll inifrån och ut och har goda värderingar. Resten löser sig.

Att jag är kär i honom och vi har en växande relation där vi stöttar varandra och pratar med varandra är bonus.

När jag visste att han var någon jag skulle kunna lämna mitt/mina barn med. När jag visste att vi skulle tycka om varann som människor, även om kärleken försvann.

När vi kunde prata om allt.

Hur gick det för dig (trådstartaren) så här i efterhand? Hänger ni ihop, kom du till någon insikt om något?