Förlorade mitt tredje barn i v.35

Så sorgligt, styrkekram och många tankar till er.

Vila i frid lilla Hailey 

Beklagar det som hänt och skickar en stor kram till dig och din familj 

Jag har inte mycket till råd mer än att ni ska tillåta er att sörja precis så mycket ni behöver. 

Jag beklagar din sorg!

Vi förlorade också ett barn i magen lite tidigare i höst, vår flicka dog i vecka 26. Det är vårt första barn.

Det har inte gått tillräckligt lång tid för att jag ska kunna ge några råd om sorghantering egentligen, jag trevar mig själv fram. Men jag känner i alla fall att jag bäst klarar mig genom att försöka både göra sånt jag gjort och uppskattat tidigare (jobba deltid, träffa vänner) och att vara ifred och tillåta mig att bryta ihop. Bara det ena eller andra går inte. Försöker jag bara lägga det hemska åt sidan blir jag nästan apatisk av all uppdämd sorg, och fastnar jag i gråt gör det förlamande ont. Så jag försöker mer eller mindre "varva": ta mig ut och träffa folk jag tycker om - gråta ensam till fotot av hennes lilla hand i min, om och om igen.

Det är så jävla vidrigt. Jag förstår teoretiskt att jag kommer att klara detta, såret blir ett ärr att leva med. Förhoppningsvis, till och med troligen, kommer ett eller flera syskon att hjälpa oss att bli lyckliga. Men nu känns det så vansinnigt avlägset.

Stort medlidande till dig/er som delar detta helvete. Så fruktansvärt att vara så nära beräknad förlossning också...

Beklagar att ni förlorade er dotter :´(, måste vara otroligt svårt att få vara med sitt barn en tid och sen rycks det lilla livet bort ifrån en.

Jag hoppas att jag kan bli sjukskriven ett tag för att försöka ta mig upp en bit ur avgrunden, allt som man planerat bara raseras på en kort sekund.

Lycka till med er nästa graviditet och ta hand om varandra på bästa sätt.

Kramar!

Men kära vän, jag får kalla kårar när jag läser detta! Beklagar verkligen .
Att vi fick våra älskade änglabarn samma dag.
Hoppas att ni får mycket hjälp att hantera detta och blev väl omhändertagna av personalen på förlossningen.
För oss var de ett stort stöd från allra första stund, pratade med oss, grät med oss och tog hand om vår lilla flicka som vilken nyfödd som helst.

Har bokat kurator då jag verkligen behöver få prata ut med någon och hoppas att de ska hjälpa mig genom detta och också våga bli gravid på nytt.

Jag vände mig till detta forum för att hitta och prata med andra drabbade och få lite stöttning längs vägen.
Då ibland vänner "sviker" i dessa situationer, av alla våra vänner så är det kanske 2 som hör av sig då och då.
Vi har haft turen med all hjälp och stöd från nära anhöriga, det hoppas jag ni har också.

Styrkekramar till er

Beklagar er sorg!
Kan inte föreställa mig hur det känns för alla er som förlorar er första barn, jag själv hade nog gått under, måste vara ofattbart tufft och svårt att ta sig upp igen.
Mina tidigare barn gör så att man kommer igång med en någorlunda normal vardag igen, även om det alltid saknas ett barn hela tiden. Jag måste ju trots allt finnas för dom nu.
Finns inga rätt eller fel i sorgen, den kommer alltid att finnas där, gråter varje dag då jag saknar min lilla flicka som mest.
Blir så ledsen av att veta att detta händer varje dag, inget man vill att någon människa ska få gå igenom.

Ta väl hand om dig och varandra
Skickar många varma styrkekramar till dig.

Tack alla ni som skriver i denna tråd, ni är ett otroligt stöd för mig .
Då ni är mitt ända stöd, Vännerna vi trodde vi hade "sviker" oss nu när vi behöver dom som mest, inte alla dock men dom man hört av sig till ger inte ens ett svar tillbaka, vilket gör väldigt ont i själen.
Blir då extra glad av att gå in på FL och läsa det ni skriver här.

Tusen tack!

Tyvärr är det många som inte riktigt vet hur man ska bete sig mot en när något sånt här händer. Och även om man har vänners stöd så blir det på något sätt en stor "klyfta" emellan, för ingen kan förstå om man inte har varit där själv!
Finns en hemlig fb grupp för oss som förlorat barn, som hjälper mig mycket. Skicka gärna pm om du vill så kan jag hjälpa dig komma in. Kram!

Kruksett är at jag inte hr någon fb och har inte planerat att skaffa någon heller...

Vad bra att du kontaktat kurator! Vårt senaste besök där var väldigt jobbigt, men på något sätt så känns man lite lättare efter varje gång. Har även ringt kuratorn vissa gånger då det känts överjävligt. 

Omhändertagandet på förlossningen var till största del bra, förutom en barnmorska som inte alls förstod vad vi behövde. Vi var tydliga med att vi ville fokusera på förlossningen, men hon prackade på oss broschyrer om "Förlorat ett barn", ville att vi skulle ringa sjukhuspräst osv... Det gjorde mig bara arg, eftersom jag behövde rikta all min energi till att klara av förlossningen och inte tänka på världen som raserade. Det fick vi hantera efter. Det vi försöker göra nu... Som tur var hade vi bara den personen ett skift och de tre efterföljande skiften var det två underbara barnmorskor som hjälpte oss. Utan dem hade det aldrig gått. 

Såhär efter tycker jag det är jobbigt med alla återbesök, då det i stort sett är på samma ställe som förlossningen. Ett tillfälle hos kuratorn sprang jag på läkaren som gav oss dödsbeskedet i korridoren. Blev bara helt stilla med en stor klump i magen. 

Hur har det gått för er dessa första 5 veckor? Känns som om det gått så lång tid, men ändå inte. Jag tror det är viktigt att fokusera på de framsteg man gör och hitta något som motiverar en framåt. För mig är det att bli så stark som möjligt både mentalt och fysiskt för att klara en ny graviditet. Vad är din motivation? 

Vad tråkigt med vänner som sviker. Men försök att inte lägga din värdefulla energi på det. Nu är det extra viktigt att bara fokusera på det som ger en energi. 

Hoppas vi får oss lite sömn nu inatt och fortsätter att göra små små framsteg imorgon! 

Ja, jag känner att jag måste prata med någon utomstående som kan hjälpa mig att bearbeta detta, då det är svårt för min man och anhöriga att göra det.
Det är svårt för alla, men det är trotts allt svårast för mammorna som har burit barnet under alla dessa månader, lärt känna bebisen i magen och dess rörelse mönster. Sen tar det bara slut...ingen mage som är aktiv längre och ingen bebis att ta hand om dagarna. Både kroppen och hjärnan får kortslutning, det fattas något och kommer alltid att göra.

Vad tråkigt att det finns dessa BM som inte förstår eller verkar ha någon empati till situationen.
Under vår tid på sjukhuset har vi inget att klaga på, alla var helt förstående och fanns där för oss hela tiden. Vi skickade faktiskt en stor bukett blommor till personalen för att visa vår tacksamhet.

Har inte vart på återbesök än, vi kommer väl förhoppningsvis att få en tid i mitten av november, det va i alla fall vad läkaren sa till oss när vi lämnade förlossningen.

Själv tycker jag att tiden går alldeles för fort, redan 5 veckor sen, snart 6. Man hinner inte med. Kroppen börjar återgå till det normala då jag fick min mens i veckan, redan!? Det har vart bra dagar, som man fått något gjort och så kommer en mörk dag då man mest bara är.
Min motivation är ju mina andra barn, dom gör vardagen någorlunda normal igen.
Och längtan efter en bebis är väldigt stor, tre levande barn har varit ett mål för oss båda, men kommer aldrig att ersätta Hailey på något sett. Får vi ett barn till så kommer jag ju bli stolt 4 barns mamma.
Min dotter sa flera gånger igår både till sin bror och till mig att hon saknade bebisen, det rörde mig till tårar och samtidigt gjorde ont i mamma hjärtat. Fast dom är så små så förstår dom (3,5 och 2,5 år.), dom hade ju sett fram emot ett lilla syskon att ta hand om.

Denna tråden och andra berättelser om hur stark människan faktisk är, andra i samma situation vågat skaffa fler barn ger mig positiv energi. Men kommer nog behöva mycket stöd under nästa graviditet för att orka och inte stressa sönder sig själv.

Minsta lilla framsteg är bättre än inget alls !

Förlorade också ett barn sent i graviditeten. Jag pratade med ALLA som bara orkade lyssna. Gick fort tillbaka till jobbet. Kände mig trygg där med arbetskamraterna och kunde när jag ville gå undan och gråta en stund.

Det var det bästa för mig. Men det är ju olika.

vi fokuserade genast på att bli gravid igen. Nästa graviditet var ett helvete av ångest och oro men hade fantastiskt stöd från sjukvården.

Ta hand om varandra! Beklagar verkligen sorgen!

<3<3

Beklagar enormt att ni inte fick behålla er lilla dotter i livet men vill samtidigt gratulera till er vackra lilla tjej!!

När jag förlorade Teo precis som du trodde jag att livet var slut.

Idag kan jag känna en enorm glädje åt den lilla killen och samtidigt en stor sorg så klart.

Vill be er att ta hjälp av andra. Kanske nån kan passa barnen en stund så ni kan ta en promenad eller en fika.

Var inte rädda att be om hjälp.

Vi har oxå barn sen tidigare och kände som du: tur att de får upp en på morgonen samtidigt jobbigt att åka på badet och till lekparker.

Gör inget förhastat. Har ni grav så gör det inget om det inte finns nån sten. Leta tills ni hittar rätt.

Mina allra varmaste kramar till er.

Beklagar att ni förlorat era små. Vi förlorade vår dotter för cirka tre veckor sedan, i vecka 38. Åkte in med värkar och trodde vi snart skulle få vår efterlängtade bebis, men fick då beskedet att hjärtat inte slog. 

Det går och upp och ner såhär efteråt. Vissa stunder känns det "okej", andra nattsvart. Hela livet vänds ju upp och ner. Dessutom dog min pappa någon vecka senare, så har två sorger att hantera just nu. Vi hade inte en jättebra relation så den sorgen är dock mindre.

Det som håller oss uppe är hoppet om ett syskon så småningom. Men jag inser att den graviditeten kommer vara full av oro och ångest. Hur ska man klara det?