Hans beteende

Tycker alla borde visa lite hänsyn och respekt till varandra, låter inte som någon i familjen gör det överdrivet mycket

Sen handlade mitt inlägg om hans dåliga stunder. Vi är mycket kärleksfulla mot varandra och har väldigt kul ihop när han är på bra humör så ditt påstående stämmer inte.

Men har inte alla dåliga stunder, även du?

Och kanske man blir på dåligt humör om man ständigt hittar strumpor slängda här och där, nog är väl du gammal nog att ta upp efter dig?

man kastar väl inte strumpor omkring sig om man är 20?

sen kan jag tycka att ens sovrum är ens privata sfär, precis som du har rätt til lditt sovrum har han rätt till hans och din mammas, finns det inte bättre ställen att se på tv och hänga i? hade du tyckt det var kul om du var trött(man blir gärna grinig då) om några ligger och ser på tv i ditt rum när du vill vara ifred?

Fast som sagt jag tycker det är mer din mamma som bör markera gränser här, det är en sak att hon gärna har sin dotter i sängen och myser men när det inte är ens eget barn är man kanske inte lika road av det.

Tänk lite omvänd om din styvpappa och hans kompis legat i din säng och tittat på sina mobiltelefoner eller nå'ät liknande.

Däremot tycker jag att du och din mamma har lika stor rätt till tv:n som han, inte är han The Boss som ska bestämma över tv:n, man får helt enkelt kompromissa och låta alla bestämma någon gång.

Så jag tycker du får sluta slarva med strumporna, han får börja visa andra hänsyn när det gäller tv:n och din mamma får visa hänsyn när det gäller deras sovrum

Vi har bara tv i sovrummet och vardagsrummet och just denna aktuella dagen är skulle han tvunget sitta i vardagsrummet så vad var vårt val? jag låg på Täcket, fullt påklädd så så äcklig tyckte jag inte det var. Det är också en jävla skillnad på 'kompis' och styvdotter. Jag är ändå familj, och det vet jag att han medger. Han ska bara jävlas när han är sur. Självklart skulle jag inte haft en kompis i deras säng. Jag har Inte NÅGONSTANS i denna tråden sagt att JAG kastar strumpor, det är oftast mamma. Jag påstår inte heller att han i förekommande fall plockar upp dem men att få det att låta som de är världsproblem är inte nödvändigt. Om de är något jag hatar är det när folk ska 'puttenutta' med mig, göra allt för mig. Vad lär jag mig av det? sen har alla dåliga stunder! Oundvikligt men det tråden handlade om var att JAG tyckte det skedde väldigt ofta och för skitgrejor. Tydligen har (i alla fall av de som svarat) inte tyckt det och det är helt ok. Jag sökte mig hit för en diskussion, alla ser olika på saker. Men en sak kan du ha rätt i. Min mamma måste nog bli bättre på att visa gränser, vi har bott ihop själva alldeles för länge för att hon ska kunna se det. Men hsn måste också bli bättre på att visa vad han faktiskt ogillar med oss. Av någon konstig anledning tror jag innerst inne att det beror på något annat än mig och mamma. Jag tackar för alla dina svar ändå!

jag har haft både bra styvpappa och dålig styvpappa och vet att det kan vara både upp och ner

tycker faktiskt din styvpappa kan ta tv: i sitt sovrum om det bara är hans program och vilja som ska bestämma, du har faktiskt lite rätt i att han inte kan säga något om ni bara har dom två tv-apparaterna och han anser sig ha rätten till den i vardagsrummet

Tycker du ska stötta dina mamma att sätta gränser, det är hennes hem också, men sen borde hon ta tag i sitt slarvande med strumpor för det är inte särksillt fräscht oavsett vems strumpor det är, och din styvpappa borde bli bvättre å at tta upp vad han stör sig på så att ni kan komma till rätta med det också

Föräldrar, både bio och bonus kan vara svåra att förstå sig på men när man blir äldre så inser man att vuxna inte är så olika och är mer än bara morsan och (styv)farsan och har sina bra och dåliga sidor också

Finner dig mer sympatisk och vettig nu än när jag började läsa, jag behöver nog bättra mig också och inte döma människor allt för snabbt :) så kanske jag ska hålla reda på mina 'sockor' också :D

Har bara skummat igenom tråden men det som slår mig är att din bonuspappa låter deprimerad. När man inte mår bra är det svårt att unna andra något bra, som tex att du och din mamma har en bra relation... Det blir liksom bara ännu en påminnelse om hur dåligt han själv mår. 

Du säger att han tycker om dig och ser dig som familj, och att ni trivs bra ihop när han är på gott humör... Vad tror du om att faktiskt prata med honom?

Bjud honom på hembakat och kaffe bara ni två och fråga  om hur han mår. Visa att du tycker om honom och bryr dig om honom. Säg dom saker du har tagit upp här i tråden, men utan att anklaga... Utan mer som observationer...

Ex: 

"Du, jag vet ju att du är hur go som helst och jag tycker verkligen om dig och är glad att du finns i min familj.. Men jag upplever det som att du är lättirriterad och jag tolkar det som att du kanske inte mår helt hundra. Jag vill bara kolla med dig om jag kan göra något för att du i så fall ska bli gladare"

Blir han irriterad och går in i försvarsposition så har du i alla fall försökt och kan gå vidare utan att fundera mer på det... Men kanske blir han själaglad och då kanske det hjälper hela er familj? 

Tack För svar. Har faktiskt inte provat att prata med honom själv. Har bett mamma göra det. Vet inte om han skulle ta mig på allvar. Han vet innerst inne att det är fel men vill inte inse det.. nen borde kanske prova. Det är bara det att de känns dumt när han väl är glad igen att ta upp de gamla. Men de är kanske bäst. :)

Som individ verkar han vara rätt otrevlig, så jag hade inte valt att leva med en sådan man.

Men det är din mammas val, så det kan, som du insett, inte göra något åt.

Som vuxen så tycker jag däremot att du kan ge din mamma mer utrymme, eller hon behöver nog också ge sin nya mer utrymme.

Att ha en kärleksrelation är ju mycket att ge varandra både närhet och tid.

Sedan tycker jag nog att det är rätt respektlöst att använda deras sovrum som tv-rum, det är ändå en privat sfär för honom.

Men jag tycker han verkar rätt otrevlig och har inget med dig att göra.

Hur ska jag ge mer utrymme? Försöker va själv/borta så mycket som möjligt.. och bär nan är borta för länge är de fel.. har bott med människan i fem år, har aldrig varit med om att han skulle stört sig på det innan (att jag va där). Han skulle nog vatt lika sur vilket som, han protest erade tom mot filmen vi såg. Men vi erbjöd oss att sitta i soffan, men de gick inte.. tack ändå :)

Jag vet ju inget mer än vad själv skrivit, men jag skrev ju också att han verkar vara en väldigt otrevlig person. Så jag misstänker att det är en person som aldrig blir nöjd, vad ni än gör.

Jag fick ett intryck att du och din mamma är väldigt tighta, så fick en vag känsla att det var du och mamma som var ett och han kanske kände sig som femte hjulet under vagnen, men jag kan ha fel.

Ska man tänka så kan man ju aldrig prata om känsliga saker... :) 

Mitt ex resonerade så.. När han var arg eller sur ville han inte prata och hänvisade till att vi skulle ta det när han lugnat ner sig.. När han lugnat ner sig ville han inte prata om det för då skulle han ju bara bli arg igen. Slutsats - vi kunde aldrig prata om sånt eftersom det aldrig var rätt tid. Det var ju såklart hans sätt att slippa prata om sånt han inte ville prata om... 

Du verkar ju känna honom rätt väl ändå, och faktiskt tycka om honom även om hans beteende ibland är under all kritik. Så.. jag skulle nog ge det ett försök. Det kan ju knappast bli värre än det är tänker jag :)

Och vem vet, han kanske blir jätteglad över att du ser honom och vill hans väl och faktiskt tar upp det. Om han inte tar dig på allvar då är han ju inte så väldans trevlig alls, och då kanske du oxå kan känna att du ger upp och kan avfärda honom på ett annat sätt än du kan nu.