Varför skaffa barn om man ändå aldrig umgås med dem?

Trångsynt? Isf är forskningen väldigt trångsynt. Ambivalent och otrygg anknytning är starkt kopplat till beteendestörningar hos barn i tonår. Kriminella? Har jag sagt att barn som inte får engagemang från sina föräldrar bli kriminella? Nej men barn utan engagemang från föräldrar får barn som inte lär sig visa hänsyn, vart gränser går, emotionellt och praktiskt, vad som förväntas av dem, vad som inte förväntas av dem och vilket värde de inte har eller har.

Uppmärksamhetsstörningar, du menar de undantag till miljöbetingning jag skrev om innan som har biologisk förklaring.....

har du läst vad som är curling?

Curlingföräldrar och curlingbarn är ett sentida begrepp, lanserat av den danske psykologen Bent Hougaard, där föräldrarna i allt större omfattning lägger sig i sina barns liv och utveckling. Det svenska namnet kommer ifrån att, likt spelarna på en curlingbana sopar banan före spelstenarna, föräldrarna planar vägen före barnet i dess liv. Föräldrarna vill att barnen ska ha det bra och tryggt och lägger ner mycket ansträngning på att ordna för barnen. De skjutsar barnen istället för att låta dem åka buss och får dem inte att delta i hushållsarbetet. Kritiken mot dessa föräldrar går ut på att barnen är vana vid att ha det bra och tryggt och får svårt att klara sig själva senare.

Hur kan du få lyhördhet och engagemang från föräldrar mot sina barn till curling? Det är för mig så skilt i grundläggande värderingar att det nästan är pinsamt att slå samman dem. Att plana vägen för sina barn i tron om att man gör det för deras bästa är inte att engagera sig?????? hur tänker du?

En unge som får allt och inte har något ansvar har det knappast bra och tryggt. Att curla sina ungar är precis som jag skrev ge dem allt och de gör som de vill. Det vill säga de har inget ansvar för nåt och det krävs inte ett dugg av dem. 
Med andra ord bortskämda små ungar. 

Jag har aldrig lekt med mina barn men de är välartade och trevliga och lydiga ändå.

Du simplifierar alltså hela denna komplexa frågan till "Inte leka med sina barn = otrevliga, olydiga barn". Ok....

Japp

Jag tycker det är viktigt att barn får träna sig i kontaktskapande med andra barn utan en vuxen som ska styra. Stötta men inte styra.

Självklart ska barn bli lyssnade på men min erfarenhet är att dagens barn är gränslösa i hur mycket uppmärksamhet de kan få i olika situationer. Många är vana att de vuxna ska släppa allt de har i händerna för att lyssna och agera för minsta lilla sak. De har ingen känsla för vad det innebär att vänta och att inte avbryta ett pågående samtal.

Nä, träna barnen mer i självständighet och tillit till den egna förmågan hellre.

Och det är en del tror jag i att våra barn spenderar väldigt mycket tid/långa dagar i barnomsorg och skolomsorg som är just serviceinstitutioner som serverar stimulans på löpande band, samt föräldrars dåliga samvete över att inte ha särskilt mycket tid med sina barn.

Det är det sköna med att vara föräldraledig och ha en 5,5-åring i 15-timmars förskola och en snart 7-åring i skola men ej på fritids. Det finns mycket tid till att ha alldeles vanlig vardag och hinna ha tråkigt....med och utan varandra .

Det är en utmaning i sig att ha barn och det är faktiskt inte ofta man orkar engagera sig i alla deras olika lekar. Det absolut viktigaste är att barnet känner sig tryggt i leken. Att lämna ett skrikandes och uppenbart ledset barn att leka själv är inte snällt, men om barnet är nöjt så kan det vara väldigt skönt att som förälder ta det lite lugnt. Utöver att hålla koll på ett busigt barn har man ju uppgifterna att mata, byta blöja, städa, laga mat till övriga, ev. jobba om man har ett större barn, natta och sköta på många andra sätt. Om barnet är tryggt och utvecklas bra tycker jag gott att föräldern kan luta sig tillbaka en stund medan barnet leker på golvet eller i sandlådan. 

Jag har bara läst din TS. Jag tycker att du lägger för stor vikt vid vad du har observerat, det rör sig om en bråkdel av dessa människors liv. Nyfiken blir jag dock, vilka omogna ursäkter menar du att föräldrarna tar till?
Du lägger också fokus vid leken barn och föräldrar emellan och visst är det bra att leka med sitt barn men knappast något avgörande för något. Det viktiga enligt min mening är att man ger barnet tid och integrerar med det och framförallt ser det. Vad man sedan gör tillsammans eller i varandras närvaro spelar mindre roll om det finns ett samspel och ett intresse från förälderns sida. Vidare säger du att det gäller barn mellan 0-8 år vilket är en gigantisk skillnad om man ser till barnets mentala utveckling. Det borde vara givet att man så fort man kan uppmärksammar ett spädbarn, ett äldre barn förstår och kan vänta något eller bör ha lärt sig acceptera ett nej. Ingen, oavsett ålder, ska bli ignorerad givetvis. Det är aldrig schysst, alla förtjänar någon form av gensvar, däremot inte att få sin vilja igenom alltid. Det är helt okej att vara ego då och då men självklart ska man kommunicera det.

Tycker du låter rätt läskig TS som antingen förföljer dessa familjer dygnet runt alt bildar dig en uppfattning på vad du ser några minuter då och då.

Jag engagerar mig så gott jag kan i mina barn,. kanske inte alltid lyssnar på allt de vill säga och alltid leker med dem, men försöker så gott jag kan =)
För tillfället har jag dock tvillingar som fyller 4 år i januari (mer vilda än tama) och ett spädbarn på två månader. treårstrotsen är nog det värsta jag varit med om och känns som den aldrig kommer ta slut.

Men för att komma till sak, när jag är på lekplatser med dem så är det ofta jag sitter och kollar på när de leker bara. anledningen? jo jag sitter i sandlådan med dem hemma, sitter och målar med dem, springer med dem, ser på film med dem. gör näst intill allt med dem (i den mån jag kan) så ja jag slappar lite när vi är på lekplatser just för att det är enda tillfället de inte kräver att jag ska sitta med i sandlådan osv :p

Jag gissar att folk är rädda för att bli ensamma när de blir gamla. Att det kan vara därför som en del skaffar ungar trots att man inte har nåt större intresse när ungarna är små. Kan tänka mig att de förväntar sig att få den uppmärksamheten själva som de aldrig gav de små.

Intressant. Det är alltså rätt läskigt att jag har en åsikt?

Det du skriver kallas för generalisering. Alla generaliserar vi, det handlar väl egentligen bara om hur väl grundad vår generalisering är. Och mina upplevelser är inte sanningar, utan en åsikt. Men om man tror att jag försöker förmedla en sanning så har man verkligen gått i försvar.

Liksom många andra som triggas affektivt av mitt inlägg och tolkar saker svart och vitt får det hela till att handla om kvantifiering av en handling. Om du läser vad jag skrivit i svaren till en del också så kanske du ser nyansen i mitt resonemang. Du menar precis som jag att det handlar om att bli sedd, förstådd och inte ignorerad, inte tiden man lägger på att leka.

Sen är lek är grunden för barns utveckling. Det är genom leken som barn lär sig och utvecklas både emotionellt, kognitivt och motoriskt. Det är inte leken med föräldrarna som utvecklar barnet direkt motoriskt eller kognitivt utan snarare den emotionella aspekten. Förståelsen för att känna sig sedd, uppskattad, värdefull, viktig etc.

Man kan alltid bli bättre, men visst är det mycket som ska göras i vardagen.. försöker också få med mina barn i vardagssysslorna. De är med i både mat, städ och shopping mm. Jag tycker ändå jag umgås mycket med barnen. Vi är i skogen mycket och jag är med mentalt för det mesta. Vi läser och spelar spel ofta. Pysslar gärna. Har musikstunder..

Ändå är min stora flicka på sex år mycket högljudd och jobbig emellanåt. Känns väldigt tråkigt om folk runtom skulle tycka att hon är det för att jag inte ger henne uppmärksamhet. Men så är inte fallet. Hon får all min tid då lillebror sover eller är med någon annan. Jag ägnar all uppmärksamhet åt henne då. Det värsta som finns är folk som är snabba med att säga "dålig mamma" eller "dålig uppfostran". Jag gör verkligen så gott jag kan - min stora tjej är svår, det tar låmg tid att träna upp henne att sköta sig i olika miljöer. Men på många platser har jag lyckats - hon är så duktig både hemma, i simhallen, på biblioteket och i affären. Hon har aldrig skrikit eller tjurat om grejer i affären. Jag är så stolt över henne för vad hon kan.

Ändå har vi många miljöer kvar att träna på som hon är jobig i. Med jobbig menar jag att hon är mer rörlig och högljudd än vad hon borde, och slutar lyssna helt på mig. Det kan ta många månader att träna, det går långsamt men jag ser en förbättring. Det är så jobbigt för mig ibland att se andra lugna och snälla barn när jag vet vad jag har att kämpa med. Men jag fortsätter arbeta för en lugnare tjej, det går framåt sakta men säkert. Några är förstående faktiskt. Vet jag jag går igenom. Många tycker jag ska söka hjälp för adhd men jag tror inte hon har detta. Hon är bara mycket överaktiv och något överintelligent. Hon har inga problem alls med att sitta still och lösa problem, läsa, måla osv.

Önskar bara lite förståelse över att alla barn faktiskt inte är lika till sättet och humöret. Vissa behöver mer

Vill också tillägga att jag aldrig någonsin suttit och pillat på telefonen när dottern utövar aktiviteter såsom simskola/dans. Tittar uppmärksamt och pratar alltid efteråt om vad jag lagt märke till, framsteg osv. Man märker att hon blir riktigt glad av detta.

Jag ägnar tid åt mina barn och engagerar mig några stunder varje dag och telefonen är tabu när jag är med barnen men... Min stora flicka har extremt svårt för att göra något själv och hon skulle lätt kväva mig om jag skulle leka med henne hela tiden. Jag anser att barn måste kunna företa sig något själva också. Därför har vi avsatt tid åt dottern när vi ägnar oss bara åt henne men däremellan får hon öva på att hitta på egna saker. Hon får självklart vara i närheten och prata men jag kan och vill inte göra saker med henne hela tiden.

Den lille leker gärna själv men jag ser till att uppmärksamma honom också lite extra under dagen. Med honom är det dock lättare att glömma eftersom han är lika nöjd ändå.