Höggravid och nu börjar paniken komma (omföderska)

Skrev lite om mina tidigare förlossningar på bloggen idag. Det kan vara så otroligt olika upplevelser vid olika förlossningar för en och samma kvinna och jag tror att den stundande tredje förlossningen skapar en undermedveten oro över att bli antingen som den första eller den andra gången. Men jag VET egentligen rent rationellt att den kommer bli en helt egen upplevelse.

I slutskedet är det ju normalt att känna oro för allt möjligt och så länge man kan hantera dessa uppochnergångar i huvudet utan att "freaka ur" så är det väl bara att rida ut det. Vid extrem oro är det nog bra att försöka prata med någon professionell.

Jag är mest lite lagom nojjig tror jag. I kväll bet jag på naglarna och fick lite ytlig nervös-andning i soffan när förvärkarna satte igång. Fick lite kramar, kli på armen och lugnande ord från maken och sen kändes det bättre

Jag ser till att preppa med mkt god mat och sömn nu... 2 dagar till bf = Max 2 veckor kvar ifall jag går över tiden...

Är inte höggravid än men i v 23, andra barnet. 

Första förlossningen var väldigt traumatisk tyckte jag iaf, det tog tre dygn, krystade i tre timmar och förlorade mycket blod. 

Tycker det är jobbigt att man inte får träffa någon för att lugna ned oron i god tid. BM har lovat att jag får träffa en Aurora sen men för mig handlar det inte bara om förlossningen  i sig utan också att överleva och må bra fram tills dess och det är tydligen oviktigt. 

Känner verkligen igen mig i avskyn för dessa hemska böcker som jag läste och peppade mig med inför förra förlossningen och som gav mig en väldigt orealistisk bild tycker jag. Jag mådde jättedåligt efter min förlossning för att jag inte, som i alla "föda utan rädsla" m.m böcker, lyckades vända den fruktansvärda upplevelsen till att känna att det var något fint och fantastiskt etc. Kände mig väldigt skyldig över det, tog lång tid att acceptera att det var hemskt helt enkelt och att jag inte är skyldig att känna att det var en fin upplevelse. Tror jag hade mått betydligt bättre efter förra förlossningen om jag skippat dom där böckerna. 

Jag hade en toppen bra förlossning med Storebror - en igångsättning (utan alla skräckscener som alla målar upp) pga överburenhet. Men nu har jag ren ångest och en enorm oro som jag själv inte tagit på allvar. Plötsligt vaknade jag i v32 med en oro som inte ger mig någon paus. Idag fick jag tag på min BM som snabbt bokade in en läkartid för att få en remiss till aurora och planera en ny igångsättning. Det är min knasiga väg till att känna mig trygg...

Usch börjar också känna mig nervös. Man hinner liksom inte med i vardagen att tänka och så bara sköljer det över en. Vet inte om man ska försöka läsa och fundera och se profylaxandningsinstruktioner på you tube eller bara liksom ta det som det kommer.

Jag är rädd för flera saker.

Första förlossningen var en igångsättning som gick kanonfort. 4 timmar och det var inga pauser mellan värkarna. En sådan chockupplevelse. Jag var inte beredd på det.

Nu har alla bm och alla sagt att risken är att det går fort nu också eftersom jag kan föda fort. Jag har båda grav haft mycket sd och påverkad livmodertapp så livmodern är väl supertränad och intensiv. Rädslan nu är att inte hinna vänta in barnvakt och hinna in. Så jobbigt just det momentet. Hur länge innan ska man packa sakerna bara just av den anledningen?

Jag är rädd för att min lilla hemorrojder (en ny upplevelse) ska bli enorm under förlossningen och bli världens största hematom typ.

Jag är rädd för eftervärkarna vilket jag hade regelbundet var 7 minut i flera timmar efter som gjorde att jag vaknade varje gång. Sjukt ont och jag hade supermkt eftervärkar länge sedan.

Jag är rädd för svidet i stygnen när man kissar och för att bajsa efteråt.

Jag är rädd för smärtan kring amningen när det rinner till och att få mjölkstockningar och bröstinfektion som jag hade sist.

Och jag är rädd för att ha alla dessa efterproblem och kunna ta hand om både det nya barnet och att räck till till min älskade stora son. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att han inte kommer att vara nummer 1 längre.

Hatar själv trådar som man googlar fram som bara tar slut så här kommer en liten uppdate från mig nu så här efter att lilleman kikat ut.

Jag säger bara WOW vad olika upplevelserna kan vara när man föder barn. Den här förlossningen var oerhört annorlunda och min förberedelse och noggrant skrivna förlossningsbrev bidrog nog till att allt ändå blev jättebra! (Att personalen var toppen och låg beläggning på förlossningen bidrog säkert också då all personal hade tid för oss och verkade ha tagit del av vårt brev och tankar).

Allt Började med vattenavgång, sen sega timmar i väntar på värkar som när de väl tog fart gjorde att jag gick från 0-7 Cm på bara någon timme och bönade efter epiduralen som de ju inte kunde sätta innan då jag inte var nåt öppen. Vidrig timme men jag hade beskrivit min rädsla för just ett sånt scenario så bm guidade mig med andning och ett lugn som verkligen hjälpte (även om det gjorde sjukt ont så hägrade ju edan och när det väl konstaterats att jag kunde få den så gick det supersnabbt att få den) och herregud hur bra EDA är! Sen blev det rätt segt då jag försökte i möjligaste mån att undvika värkförstärkande - men till slut när jag varit öppen 10cm i rätt många timmar och bebisen inte roterat ner helt rätt sattes en liten skjuts värkförstärkande ändå som en extra kick (ngn mumlade nåt om sugklocka vid ett tillfälle men sa att vi nog skulle ge det 30 min till minst vilket iaf gjorde mig sjukt motiverad.)

På 9 min från första krystvärken var han ute! Sprack nästan ingenting förutom en liten "rispa" som ledde till två små stygn. Förra gången tog det ett år för underlivet att återhämta sig och jag åt värktabletter lääänge.

Så här 2-3 dagar efteråt denna gången känner jag knappt i underlivet att jag har fött barn. Mina två ynka stygn stramar lite ibland och har lite ont i rumpan men that's it.

Vill verkligen inte ha fler barn just nu men OM det i framtiden skulle bli aktuellt känner jag mig inte lika skräckslagen inför en sådan tanke längre!

Inte konstigt att vi kvinnor ibland inte förstår varandra för om detta varit min enda förlossning hade jag nog varit rätt chill och undrat vad alla "gnäller om".

Skönt att det gick bra o skönt att det är överstökat :) oron för att inte veta HUR det blir kan kanske vara jobbig i sig. (Väntar själv på att förlossning tre ska kicka igång... *hjälp*)

Jag väntar barn i vinter och det är också mitt andra barn. Första förlossningen gick relativt bra, inga skador, dock väldigt lång (flera dygn). Jag valde till slut epidural efter flera nätter utan att kunna sova pâ grund av värkarna, jag var sâ slut och smärtan blev outhärdlig dâ. Egentligen ville jag föda utan epidural. Jag hade förberett mig med yoga, självhypnos, avslappning, andning, osv. Och läst boken "Föda utan rädsla" av Susanna Heli. Jag kommer sâ ihåg det där med att "när kroppen säger nej under en värk, säg istället jaaaaaaaa med rösten och hela kroppen". Det funkade ju absolut inte. Inte för mig. Självhypnosbandet jag lyssnade pâ en miljon gånger innan förlossningen sa bland annat att man kunde tänka sig som en volymratt som kontrollerar smärtan och när det blir för smärtsamt kan man skruva ner smärtan med hjälp av den. Hahahahaa tänk att det trodde jag pâ också. Var övertygad om att det skulle fungera. Hm sâ nu vet jag knappast hur jag ska förbereda mig denna gâng. Andning är självklart viktigt och jag yogar sâ mycket jag kan. Jag skulle sâ gärna vilja ha en snabb förlossning, en sådan där typ "jag ville ha smärtlindring men det hanns inte med". Eller ännu bättre: "det gick sâ fort, jag hann inte ens ha ont". Jag förstår precis hur du känner. Men tänk pâ att andra förlossningen oftast blir lättare, eller åtminstone gâr snabbare, än den första. Har du redan skrivit ett förlossningsbrev och sâ?