Vem fångar upp kvinnorna efter missfall?

Fast alltså. Det ÄR otroligt vanligt med missfall, och bara för att man blivit gravid betyder det inte att det går bra. Jag tror att vi måste sluta se ett positivt test som ett bevis på att det kommer en bebis om nio månader. Det är förstås jättesvårt om man längtar efter barn att inse det, men jag tror att en del av problemet är att vi kommit för långt från livets realiteter.

Jag vill inte låta kall eller nedvärderande - jag förstår verkligen att det är ett trauma för den drabbade, men i princip är det inte annorlunda från alla andra sorters trauman som kan drabba en människa. Allt behöver inte in i vårdapparaten. Jag tror att det vore väldigt bra om vi som människor och vänner pratade mer om såna saker.

Fast alltså. Det ÄR otroligt vanligt med missfall, och bara för att man blivit gravid betyder det inte att det går bra. Jag tror att vi måste sluta se ett positivt test som ett bevis på att det kommer en bebis om nio månader. Det är förstås jättesvårt om man längtar efter barn att inse det, men jag tror att en del av problemet är att vi kommit för långt från livets realiteter.

Jag vill inte låta kall eller nedvärderande - jag förstår verkligen att det är ett trauma för den drabbade, men i princip är det inte annorlunda från alla andra sorters trauman som kan drabba en människa. Allt behöver inte in i vårdapparaten. Jag tror att det vore väldigt bra om vi som människor och vänner pratade mer om såna saker.

Fast alltså. Det ÄR otroligt vanligt med missfall, och bara för att man blivit gravid betyder det inte att det går bra. Jag tror att vi måste sluta se ett positivt test som ett bevis på att det kommer en bebis om nio månader. Det är förstås jättesvårt om man längtar efter barn att inse det, men jag tror att en del av problemet är att vi kommit för långt från livets realiteter.

Jag vill inte låta kall eller nedvärderande - jag förstår verkligen att det är ett trauma för den drabbade, men i princip är det inte annorlunda från alla andra sorters trauman som kan drabba en människa. Allt behöver inte in i vårdapparaten. Jag tror att det vore väldigt bra om vi som människor och vänner pratade mer om såna saker.

Min historia är inte unik.

Jag och mannen vill bli gravida och några mån senare får jag pluss på stickan! Lyckan är total och att mina bröst sedan växte en storlek nästkommande natt, jag drabbades av trötthet, muffinmage och hormondush förstärkte bara känslan. Sen kom missfärgade flytningar och plågade mig mentalt en vecka... Sjukvården rådde mig att slappna av då det var för tidigt att göra ett VUL. När blodet och smärtan kom visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Kom till Gynakuten i v 8 och får fram mellan tårarna "hjälp mig! Jag är gravid och jag blöder!"

Reaktionen från sköterskorna var måttligt intresserade. Jag fick vänta i flera timmar eftersom jag inte var prioriterad då det verkade vara ett mf. Läkarna konstaterade det och förklarade att 1/3 av graviditeterna slutar så här. Det är så otroligt vanligt.

Jaha.. Jag kunde inte dölja det. Var förstörd. Och sakta började omgivningen öppna upp sig. En hade haft druvbörd, en annan 3 missfall innan barnen kom och en tredje hade haft ma där de upptäckte först på RUL att fostrets hjärta inte slog... Och mer berättelse kommer hela tiden.

En sak är gemensamt. Denna oerhörda mentala smärtan.

Men som kvinna får man liksom leken tåla.

En fruktansvärd konsekvens. Och jag undrar varför vi inte prioriteras? Varför sker ingen återkom där någon bara frågar "hur mår du?". Så många mf, ma och barn som dör i magen och man ska liksom bara bita ihop och gå vidare. Självklart ör det en ekonomisk fråga.. Men borde inte detta trauma prioriteras?

Jag bara undrar :(

På en akut gäller medicinsk prioritering. En liten blödning i graviditeten är oroande, men inte livshotande och skall upprioriteras framför andra allvarligare åkommor. Därför fick du vänta. Många blödningar under graviditeten kan avvakta, och man får bättre vård på en gynmottagning. 

Jag förstår ju att för de som jobbar med det så är ett missfall ett rutinärende. Men samtidigt så är det ju ofta ett stort trauma för de som drabbas. Jag tycker därför att det inte är orimligt att vårdpersonalen ska visa så mycket empati de kan. För mig som patient gör det stor skillnad att känna att det är någon som bryr sig.

Jag har dock full förståelse för att man inte prioriteras på akuten vid ett missfall, det är ju inte akut, eftersom det inte går att göra något åt det. Däremot kan jag hålla med om att det borde erbjudas någon form av uppföljning där man får prata lite mer om det man har varit med om.

Det får man! Varje kvinnoklinik har kuratorer som man kan vända sig till. Rutinmässig uppföljning behövs sällan. 

Det var inget jag blev erbjuden vid något av mina missfall. Så även om det finns så måste ju någon berätta det för att man ska veta att möjligheten finns...

Efter fyra missfall under två års tid, dvs missfall där det fanns ett foster med hjärtslag som vi sett på ultraljud och där allt såg bra ut, fick jag erbjudande om att göra en utredning samt gå till en kurator.

Då trodde jag vi skulle få hjälp, men utredning bestod av en gynundersökning och några blodprover som inte visade något konstigt. Fick ringa flera gånger för att få svaren på proverna och sen var det bara "försök igen" (vilket jag inte vågar, klarar inte av att gå igenom ännu ett missfall).

Kuratorn som jag fick via landstinget och som arbetade på Huddinge Karolinska frågade mig vid första tillfället om vi funderat på att använda oss av en barnfabrik i Indien och tyckte att det var ett alternativ vi borde överväga. Jag gick aldrig dit mer.

Fast alltså. Det ÄR otroligt vanligt med missfall, och bara för att man blivit gravid betyder det inte att det går bra. Jag tror att vi måste sluta se ett positivt test som ett bevis på att det kommer en bebis om nio månader. Det är förstås jättesvårt om man längtar efter barn att inse det, men jag tror att en del av problemet är att vi kommit för långt från livets realiteter.

Jag vill inte låta kall eller nedvärderande - jag förstår verkligen att det är ett trauma för den drabbade, men i princip är det inte annorlunda från alla andra sorters trauman som kan drabba en människa. Allt behöver inte in i vårdapparaten. Jag tror att det vore väldigt bra om vi som människor och vänner pratade mer om såna saker.

Det är lika dåligt när mandelbitar ett barn på 14 år. Man får själv ta kontakt om man vill ha hjälp. Vården är otroligt dåliga på att fånga upp människor i sorg. Och sorg kan ge somatiska symtom och sjukdomar tyvärr.

Och i äldrevården ges det antidepressiva till folk som förlorat sin livskamrat sedan 70 år tillbaka. Tid att prata om och bearbeta sorgen finns tydligen inte - istället behandlas en frisk reaktion på förlusten som en sjukdom.

Ursäkta ot, men det känns som att vi är ett fenomen på spåret.