Ensamstående 3 barnsmammor; hur ser er vardag ut?

Hej, jag är väldigt nyfiken på att veta lite mer om hur vardagslivet ser ut när man är ensamstående mamma med tre barn. Jag är gift i dagsläget och vi har tre barn (gemensamma) i åldrarna 3 år, 6 år och 9 år, men jag överväger starkt att begära skilsmässa inom kort, om inget drastiskt förändras. Jag är generellt sett en ganska självständig och självsäker person som klarar mig i de flesta tuffa lägen, men nu finns det tre barn med i bilden...och jag är livrädd för att ta steget och lämna in papperna. Vet inte vad som väntar mig! Snälla ni, kan ni berätta lite om hur ert liv ser ut, tillsammans med era barn, efter separationen med deras pappa? Jag hade verkligen uppskattat det (Svara hellre på några frågor, än inga alls, ifall ni inte vill svara på alla så klart..)

1. Hur länga har ni varit ensamstående mammor och hur gamla är era barn?

2. Orkar ni med att finnas där för barnen när de kommer hem från skola/förskola? Hinner ni med att vara delaktiga i deras utbildning, hobbies, utveckling etc?

3. Arbetar ni, och i så fall i vilken omfattning? Hinner/orkar ni med både arbetet, sorgearbetet (skilsmässan) och föräldraskapet?

4. Hur ser er vardag ut; från morgon till kväll? (Behöver inte vara superdetaljerat med exakta tider och så, jag vill mest få lite grepp om hur man lägger upp livet när man går från att vara två vuxna, till att bara vara en som ska hinna och orka med ALLT ensam).

5. Hur hinner ni med veckans "tunga poster" såsom veckostädning, veckoinköp, stortvätt osv? Gör ni det på helgerna, tillsammans med barnen, eller..? När/hur? Vi brukar undvika att ta med barnen på veckoinköpen, så jag brukar handla medan barnen gör något annat med sin pappa (jobbigt att storhandla med tre barn...jag slipper gärna det momentet om jag kan..)

6. Är barnens pappa fortfarande med i bilden, och i så fall hur mycket/ofta? Delar ni på vårdnaden och umgänget? I så fall: hur klarar ni av perioderna då barnen bor hos honom..? Jag tror att jag kommer att vissna bort fullständigt av att vara utan dem flera dagar/en hel vecka i taget! Kommer inte att kunna andas. De är mitt allt, jag har bara varit borta ifrån mina barn totalt 4-5 dygn på 9 år (inte ens sammanhängande)..

6. Jag tror att jag kommer att överleva och kanske till och med klara en ev. skilsmässa med bravur, eftersom jag hela tiden varit en väldigt engagerad mamma som varit delaktig i varje del av mina barns liv, MEN...jag är ändå rädd att inte räcka till, för barnen. Om barnen och/eller jag t.ex. får vinterkräksjukan, allihop på samma gång...vad i hela fridens namn gör man då?? (Förutom att få lite panik..) När man är jättesjuk själv kan man väl knappt ta hand om tre lika sjuka barn, ensam...eller? (Å andra sidan kan jag konstatera att min man inte varit till särskilt mycket hjälp när vi alla varit sjuka samtidigt..Det har ändå varit jag som dragit 90% av lasset, så det blir kanske inte så stor skillnad ändå, trots allt? Men det är ju ändå en trygghet att ha en vuxen person till i hushållet, ifall något händer).

7. Övrigt ni vill tillägga eller säga till mig. Råd, tips osv. Allt uppskattas. Jag tror att jag "bör" ta steget och lämna min man, men det känns väldigt tungt med tanke på barnen.

Tack på förhand!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-12-12 00:26
Jaha...det blev ju ett bra inlägg..not.

Ser nu att jag skrivit två frågor som nummer 6

Jag lade till en fråga, men glömde ändra siffrorna så att de stämde. Så i praktiken är där alltså 8 frågor, inte 7. Och så försvann mellanslaget mellan fråga 4 och 5. Sorry.

Den här tråden är gammal nu men jag svarar ändå..

Jag är gift men i princip separerad, barnens pappa bor 25 mil bort men vi är fortfarande gifta och han hjälper till med försörjningen, samt kommer hit nästan varje helg och hittar på nåt med barnen. De är 7, 5 och ett år.

Jag skilde mig från min första man väldigt dramatiskt, som tur var hade vi inte barn. Det kändes helt rätt just då, och förvånansvärt enkelt. Men egentligen var det ju lite att ta den enkla vägen. Alla brukar fnysa åt att man ska hålla ihop för barnens skull, men att klippa alla band rakt av kanske inte är en optimal lösning heller. Kanske kan det vara värt att separera, få lite tid för sig själv och kanske ta professionell hjälp.

Jag har varit i princip själv med barnen i över ett år nu, under den tiden har jag varit föräldraledig och det har varit både jobbigare och lättare. Jobbigare när det snöar 30 cm på natten och man ska försöka få iväg barn till skola/förskola med en bebis på armen, eller när man ska byta däck på bilen och inte får loss muttrarna, eller när man snavar i trappan och ligger på golvet och gråter av smärta men det inte finns nån som kan ta middagen....

Lättare för att man inte har nån att irritera sig på eller bråka med. Det är bara jag här, jag bestämmer vad som behöver göras. Vissa saker funkar inte lika bra, men man ställer om ganska snabbt. Förhållandet mellan mig och min man har faktiskt förbättrats av att vi träffas så sällan. Det är min man som har valt att flytta ska sägas, han drog när jag var gravid (tack för den liksom)...

Barnen funderar inte så mycket på att pappa är borta, de konstaterar krasst att han skriker för mycket och det är bättre om han skickar pengar än kommer hit....=P

Det har varit lite jobbigt att hinna med att vara närvarande med allt som händer i skolan, men även där hittar man sina rutiner.

Har precis haft influensa riktigt illa, min mamma fick komma och hjälpa till till slut, men barnen får lära sig att klara av grundläggande saker själva - jag kan inte alltid serva med allt.

Mitt allmänna råd till alla som funderar på att skilja sig när förhållandet bara är sådär allmänt sunkigt, dött eller tråkigt är att separera på prov ett tag. Ibland behöver man lite utrymme för att få perspektiv på livet och med tre barn får man sällan det utrymmet.

Ensamstående 3 barnsmammor; hur ser er vardag ut?

INNEHÅLL