Det här med umgänge

Det är barnen som har rätt till umgänge med sina föräldrar och inte föräldrarna till sina barn. Vill inte barnen så kan man inte tvinga dom. Men har du kontakt med familjerätt nu eller hur ser din situation ut? Är det tingsrätten som har bestämt hur umgänget ska se ut just nu ?

Du är barnens vårdnadshavare och därmed ensam ansvarig för att se till att barnens behov blir tillgodosedda. Så strunta i överenskommelsen och fokusera på barnens bästa och deras behov. Och ett av deras större behov är att ha en god relation till den andra föräldern. Barn behöver båda föräldrarna. Dels för att känna sig hela som människor men dels också som en säkerhet om den ena eller andra föräldern skulle dö.

Det är inte optimalt att pappan struntar i sina umgängestider med barnen. Men blir barnens relation till pappan bättre av att man minskar på umgängestiden ännu mer? Det är bara du som kan avgöra om barnen i längden blir lyckligare av att gå på kalas än att umgås med pappan. Tänk på att pappan blir allt mer en främling för barnen ju mindre de umgås. Är det bra? Ibland är det ju såklart det men oftast inte.

Men sedan undrar jag också om umgängesavtalet är utformat så att det passar pappan? Har du några ideer om varför han har så svårt att hålla sig till avtalet?

Nej, har ingen kontakt med Familjerätten för tillfället, var senast för två år sedan då jag fick ensam vårdnad pga att pappan inte ville delta i ena barnets diagnosutredning bl.a och aldrig har deltagit i någonting under hela barnens livstid dvs 10 år.

Vad jag anser så har inte pappan uppfyllt ens en bråkdel av vad som förväntas utav en förälder utan bara hittat på skit istället så helt ärligt så vettisjutton om jag anser att det är en förlust för barnen. Just nu så känns det bara som om dom blir svikna av honom.

Men det heter ju samtidigt att jag inte får neka umgänge? Nekar jag pappan trots att det är barnen som inte vill så kan ju han kalla det för umgängesabotage men när han själv ställer in med kort varsel så ska det vara ok eller, fattar inte riktigt?

Det tråkigaste är att i pappans värld så existerar bara han och hans behov, han har aldrig en tanke på att bemöta barnens.

Tyvärr så finns det inte mycket du kan göra mer än att vara en bra förebild för barnet.

Angående utformningen av umgänget så var det hans förslag och jag tycker det känns som om han ibland har ställt in för att jävlas med mig, det har bl.a varit i samband med att han visste att jag och min man skulle resa bort.

Nu sista tillfället fattar jag ingenting utav, dom egentligen ha åkt till honom igår och firat jul där denna helgen men fick i onsdagskväll veta att han ville skjuta upp det till nästa gång, fyra veckor framåt utan någon förklaring? Barnen ville denna gången iväg och blev chockade över att det inte blev något eftersom han sist lovat dom ett julfirande.

Fy vad taskigt!!

Som förälder är väl ens första reaktion att aldrig mer skicka sina barn till en sån skitstövel.

Men det är faktiskt så att barn mår bättre av att umgås med en dålig förälder än inte umgås alls. Det finns ju ingen bra lösning för det blir ju inte bra vad man än gör.

Men jag tror att det enda som funkar är att acceptera att man inte kan göra om den andra föräldern till en bra förälder. En skitförälder är liksom ens egna barns lott har i livet. Och att acceptera att det enda man själv kan göra är att hjälpa sina barn att hantera sorgen och besvikelsen.

Till saken hör den att vissa jag känner sagt att jag ska linda in det dvs säga att pappan till.ex fått förhinder så att det är därför han inte kan eller att han hade det och det barnet i åtanke eftersom hen inte är riktigt kry.

Jag själv tycker att det är fel att ljuga och framställa pappan som god inför barnen när han uppenbarligen ställer in så fort han får något "roligare" att göra eller för djävulskap. Han är inte en bra människa för barnen att umgås med och jag tycker att det verkar som om barnen blir allt mer medvetna om det för det är ytterst sällan som dom nämner honom överhuvudtaget.

Jag tycker också att det är fel att ljuga. Men jag tycker också att det är upp till barnen att upptäcka den andra förälderns mindre smickrande sidor. Det är barnens livsresa och de behöver göra den på egen hand, med stöd av andra neutrala vuxna.

Neutral är väl det man bör vara.

Sedan får man såklart uttrycka sina egna känslor. Men det är skillnad på att säga "Ja, din pappa är en skitstövel som bara tänker på sig själv." och "Jag är verkligen ledsen för din skull älskling och arg på din pappa för att han inte kom för att hämta dig idag."

Du behöver inte förklara något alls kring pappans beteende. Det enda du behöver säga är att du faktiskt inte vet varför pappa gör som han gör.

Ang umgänge, meddela honom skriftligt att du behöver veta minst x antal dagar i förväg om han vill ha umgänge så du kan planera ert och barnens liv på ett bra sätt. Får du inte veta x antal dagar i förväg att han vill ha umgänge så kan han tyvärr inte vara säker på att det går att ordna.

Dvs detta är utanför hans umgängestid som ni har skriftligt. Skriv också upp alla gånger han avbokar och hur långt innan han avbokar och vilket skäl han anger, det är bra att ha framöver om han stämmer dig eller något.
Skriv också ner alla ggr barnen säger nej till umgänge och även varför.

Idag sa den äldsta att det var rätt skönt ändå att dom "slapp" åka iväg denna helgen och den yngre höll med så det känns inte som om barnen tog så illa vid sig att han bara sket i deras planerade umgänge och julfirande med hans släkt.

Men det är ju precis det som barnen nu verkar ha gjort, alltså förstått att han är en skitstövel, någon som inte håller vad han lovar och beter sig illa inte bara emot mig utan även emot dom.

Då är det ditt ansvar att vara en neutral vuxen (som inte kommer med dina egna åsikter, känslor och värderingar) och stötta dem igenom sorgeprocessen.

Du ska aldrig bli glad över att de äntligen förstått vilken kass farsa de har utan bli ledsen för att de tvingas inse vilken kass farsa de har.

Det tråkiga är ju pappans uppträdande emot mig när han anser att barnen ska komma och dom inte vill blir hot om allt möjligt och att jag ljuger för barnen osv.

Vad är ditt egentliga problem? Att pappan trakasserar dig? Att han skiter i barnen? Att pappan inte går med på att ge upp umgänge? Annat?

Ja du, det är en kombo av allt samman men det som stör mest är att han kan ställa in och skjuta upp umgänget i minst en månad utan problem men när barnen inte vill åka till honom så får jag hot och trakasserier som aldrig tar slut. Han tycker att jag brister i mitt föräldraskap/ensam vårdnadshavare men ändå så skrev han över vårdnaden på mig för han tog ju inget ansvar själv. Suck, jag orkar inte mer... Att det alltid är JAG som ska få skulden!!

Men bena upp problemet lite så att det blir enklare att hantera. Och gör det gärna med ett perspektiv från ditt håll och ett från barnens.

Om jag delar upp det så ser det ut så här.

1) Pappan kräver att umgängesschemat respekteras. Hur kan man ens se det som ett problem egentligen? Den enda anledningen är väl om man skulle se det som att barnen skulle fara illa av umgänget. Men om jag förstår det korrekt så far ts barn inte illa av själva umgänget. Den andra anledningen skulle möjligtvis kunna vara att pappans önskemål om att få träffa barnen står i konflikt med barnens önskan om att få slippa. Men då ska man fråga sig, är barnen tillräckligt mogna för att själva fatta ett beslut som innebär en försämring av kontakten med den andra föräldern? Är de tillräckligt mogna för att inse vilka eventuella negativa konsekvenser ett beslut om att inte träffa pappan kan få för dem. Om de inte är mogna nog är det upp till ts som vårdnadshavare att göra det å barnens vägnar. Då bör hon ställa sig frågan, vad gynnar barnen mest i längden, att bygga på en relation med pappan eller att exempelvis gå på fotbollsmatch eller umgås med sina vänner och gå på kalas? Eller gynnas barnen av att slippa träffa en förälder de är besvikna eller ledsna och arga på?

2) Pappan respekterar inte umgängesschemat själv. Detta leder naturligtvis till besvikelse och känslor av att känna sig oälskad hos barnen. Men vad ska ts göra åt det? Hon kan inte göra pappans handlingar ogjorda. Det enda hon faktiskt kan göra är att fråga pappan han skulle önska sig ett annat umgängesschema, som förhoppningsvis skulle passa honom bättre.

Kräv (skriftligt) att all kommunikation mellan er ska ske via sms eller mail om han inte kan vara trevlig i telefonen/när ni ses och att allt som inte skrivs i trevlig ton och handlar om barnen kommer att ignoreras.
Förklara att det beror på att han beter sig illa och att du inte kommer att ta detta mer. Ringer han och är otrevlig så lägger du på, men GÖR det också, börja inte försvara dig, det är det han vill, få igång ett gräl. Säg bara lugnt att tänker du vara otrevlig så lägger jag på luren. Och fortsätter han så lägger du på luren.
DÅ får han ta det via sms/mail.

Tala också om att när han ska ha umgänge så kommer överlämning att ske antingen med annan vuxen närvarande eller helt enkelt med endast annan vuxen än du där.

Ser du till att ha allt allt allt skriftligt så kan du bevisa att din ton alltid är neutral.
Iom att han endast haft 19 dagar/dygns umgänge så kan du, om du vill, ta det till famrätten och begära att ett nytt avtal skrivs. Eller så struntar du i det för nu och ser vad det ger att du ignorerar när han är otrevlig.

10 veckor sedan sista umgängestillfället och han ställer in igen med ursäkt om att han inte vill bli sjuk då vi precis haft magsjuka här hemma men är friska nu. Han väntar då frivilligt ytterligare två veckor och vid det tillfället blir det bara ett dygns umgänge.

Så trött på honom och såg hur besvikna barnen blev när jag var tvungen att berätta att han ställt in IGEN. Jag känner mig som en jäkla bödel som gång på gång måste framförallt det tråkiga meddelandet.

Hade jag kunnat så hade jag vid den här tidpunkten nekat honom att överhuvudtaget ta kontakt med oss men sålänge barnen har förhoppningar om umgänge så måste jag väl snällt bara ställa upp på att framföra det tråkiga och barnens frågor om varför.

Och till råga på allt så känns det som om han försöker att fjäska genom att fråga om vi kan någon helg längre fram vilket jag inte visste på rak arm men svarade att det nog gick. Han är liksom inte högprioriterad här längre, inte när man sviker så ofta och sen ska försöka att köpa tillbaka barnen och lova saker som sen ändå inte hålls.

Så nu har han antecknat att han ska ha barnen den där helgen som han frågade om så om jag nu skulle komma och säga att det inte går då så kommer helvetet att braka lös och om jag då vänder och vrider och ändå ordnar så att det går så kan man ju vara säker på att han skyller ifrån sig på mig eftersom jag sa att det inte gick och därav har han enligt honom själv rätten på sin sida att säga nej. Har varit med om det här fenomenet en gång för mycket och läser honom som en öppen bok vid det här laget.