Placenta praevia/accreta

Hej.

Jag har gjort enmagnetröntgen. Fått diagnosen percreta nu. Ska in och göra en undersökning av urinblåsan snart då det verkar vara skador på den. :(

Mitt snitt kommer ske i vecka 35. Drygt 4 veckor kvar nu. Livmodern kommer att plockas bort och det kommer bli ett snitt från naveln och ner. Jag blir inlagd en dryg vecka innan.

Mitt hb är nu nere på 83. Är trött!! Ska till läkaren nästa vecka och hoppas jag får lite mer info då. Ska göra ett tul nästa vecka. Mitt andra, lilleman mäter 2 veckor äldre så det är ju bra.

Lever i en mardröm just nu. Sist jag var inne så sa läkaren att jag skulle förvänta mig en stor blödning inom några veckor. Inget än så länge men går bara o väntar.

Har ren skär dödsångest. Att jag ska dö, lilleman ska dö, att det är något fel på honom. Inget är roligt och jag vill bara att allt ska vara över nu.

Samtidigt som allt känns skitjobbigt är det ganska skönt att ha en komplikation. Eller fel ord, hade gärna sluppit. Men jag har vänner som är gravida och oron dom har med fulla sjukhus, barnmorskor som inte har tid osv. Allt det slipper jag. De har stenkoll på allt i min graviditet nu.

Men usch, de misstänker percreta alltså? Vet de redan nu att de kommer ta bort livmodern? Har du gjort undersökningen av urinblåsan nu?

Förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt!! ???? Har du någon du kan prata med? Är du inlagd än?

Skönt att lillebror mår bra iaf & att de håller koll på dig!!

Fick oddsen att till 99% tar dom livmodern. Känns tufft. Urinblåsan kommer att undersökas den veckan jag är inlagd innan snittet. Blir inlagd om 2 veckor.

Lillebror börjar nu tappa sitt försprång. Gått från +14 till -5%.

Detta börjar bli väldigt stressande och jobbigt. Fick min första dos kortison igår för hans lungor. Han kommer plockas ut i vecka 35 så som det ser ut nu, inga blödningar eller vattenavgång. Hoppas det förblir så tills inläggningen. Bor 1 timme från sjukhuset så är orolig för det.

Förstår att det är tufft att de tar bort livmodern. Jag hade inte tänkt fler barn, men att där och då plötsligt bli av med möjligheten kändes fruktansvärt jobbigt. Jag kände väldigt starkt efteråt att jag ville ha fler barn, som om jag fått en andra chans, men rädslan att samma sak händer igen skrämmer mig för mkt.

Har du gjort snitt eller andra bukoperationer tidigare? Eller vet de varför du fått percreta?

Hoppas lillebror växer på ordentligt nu så han är redo att träffa mamma, pappa & storebror snart!!

Jag har ett snitt innan. Det borde inte gått så illa som det gjort med bara ett snitt innan.

Är otroligt ledsen över att livmodern ryker. Jag ville ha ett barn till. Känns inte alls bra. Är även livrädd att pojken inte överlever. Har ett Tul om 1,5 vecka. Hoppas han inte tappat för mkt i vikt. Han tas ju ut 5 veckor innan. Vill ha honom så stor som möjligt så vi slipper ligga inne. Har ju fått kortisonsprutor för hans lungor nu. Så nu ska han bara växa.

Lilleman kom den 29/8. Började hemma med att blodet forsar ur mig. Ambulans in, blåljus o ett par väldigt oroliga ambulanskillar. Kommer till sjukhuset där det står en hel radda läkare. De lyckas få stop på allt. Beslutar sig för att han ska tas ut på morgonen o jag ska ligga blixtstilla hela natten medan de ger mig blod.

Måndagmorgon förbereds jag. 13 är han född. Ligger på uppvak o mår gaska bra. Sen rusar det in läkare. Mina värden rasar. In på op igen. Har 2.5 liter blod i buken. Nästa gång jag vaknar är på torsdaen då de väcker mig och plockar bort respiratorn.

Har fått 30 påsar blod. Har tydligen varit så sjuk man kan bli utan att dö. Det visar sig vara ett blodkärl som spruckit i ljumsken. Börjar sakta återhämta mig. Men blir kvar på sjukhuset några veckor till. Pojken mår bra. 44 lång o 2 kilo. Är redo att bli utskriven

Jättestort GRATTIS till pojken! 

Men oj! Vilken förlossning. Hade blodkärlet i ljumsken som sprack med din percreta att göra? Usch vad otäckt. Hoppas du får må bra nu och kan njuta av din lille son. Har storebror fått träffa lillebror? 

Vet inte varför det sprack. Läkaren ska komma förbi sen någon dag och gå igenom allt. Har varit en jobbig tid.

Syskonen har träffats. Storebror är väl inte allt för glad. Tror han tycker allt är lillebrors fel. Mamma är borta o mår dåligt. Mycket känslor. Men vi överlevde o ska få komma hem snart.

Hur mår du? Har du fått någon klarhet i vad som hände egentligen? Tog de bort livmodern? (har för mig att du sa innan att de skulle det...)

Hur gammal är storebror? Han kommer säkert uppskatta sin lillebror när allt det jobbiga ni har varit med om har lagt sig. Mina två små grabbar verkligen lyser när de får se varandra. Fantastiskt att få se den kärleken mellan dem. Och då är den lille bara 8 månader <3 

Hej.

Jag mår rätt ok fysiskt. Har lite jobbigt med huvudet då jag ältar detta. De tog bort nin livmoder. Aldrig har jag önskat ett barn till så mycket som nu när jag inte kan.

Vet bara att ett kärl brast i magen. Så när de öppnade mig andra gången så forsade det ut blod. Har läst min journal o det är skrämmande att läsa hur nära det var. Allt i min kropp var påverkat av den stora blodförlusten. Hjärta, hjärna mm har dom övervakat o kontrollerat.

Storebror är snart 3. Nu är han så himla fin mot lillebror. De kommer ha så mycket glädje av varandra.

Förstår att det måste vara jobbigt psykiskt. Hoppas du får det stöd du behöver och vill. Jag hade aldrig tänkt tanken på mer än 2 barn tidigare, men när läkarna började varna för att det var risk att det skulle sluta med bortopererad livmoder så kände jag också att jag absolut inte var säker på att jag var "klar"... och när det nu gick bra så kändes det som att jag fick en andra chans och har faktiskt till och från varit väldigt sugen på ett tredje barn. MEN jag väldigt osäker på om jag vågar då risken för komplikationer igen är stor.

Vad härligt att syskonen har varandra <3