Min partner vill säga upp sig

Hoppas du går inte med på detta.

Låt honom göra det då. Han kommer inse sitt misstag när pengarna är slut. Eller innan det när han känner sig ensam. Att han ska ta barnen varannan vecka låter inte troligt med tanke på hur lat han verkar. Man har ju även 6 månaders betänketid vid skilsmässa med barn inblandade. Låt honom skriva under pappren, flytta ut, använda sina sparpengar, och kanske ni inte alls behöver skiljas efter det. Han borde vakna till liv kan man tycka.

Jag menar att han snyltar på dig när dessa pengar är slut.

Nope. Vi har 100% delad ekonomi och bägge måste dra sitt strå till stacken så att säga. Man kan inte bara säga upp sig utan att ha ett annat jobb om det då inte finns VÄLDIGT starka skäl till det. Att vantrivas på jobbet är inte skäl nog tycker jag.

Är personen sedan en latmask ovanpå så är det som du säger att det finns en stor risk att man får en soffpotatis på halsen...trist

Så motviljan mot jobbet är större än kärleken till dig, ingen vidare komplimang. Vid äkta kärlek är man väl beredd att jobba som typ skithögsvändare om det är det som krävs för att kunna vara tillsammans och försörja familjen ...

Har du analyserat varför du mår dåligt av de jobb du haft? Hur vill du helst jobba?
Om du jobbar dagtid nu, skulle du må bättre av skiftarbete eller vice versa?
Vill du jobba på en liten arbetsplats eller stor? Ensamarbete eller jobba mer i grupp?

Vad du också kan göra är att kontakta företagshälsovården och se om de kan hjälpa dig.

Jo, jag ger dig rätt i det. Tyvärr

Partner har redan säckat ihop efter 2 dagar på jobbet och påtalar att h*n inte klarar av att stiga upp. Ser ut som att det alltså blir uppsägning.

Eller sjukskrivning?

Ja, det är också en möjlighet, men då måste h*n ju ha ett läkarintyg från dag 8.

Hur det än är, låt honom inte veta hur rädd du är att bli varannan veckasförälder.

Tar han annars sitt ansvar för tvätt städ matlagning etc?

Vem står bostaden på?

Jag vet varför jag mår dåligt och har mått dåligt på de jobb jag haft. Det är att jag har stora problem med det sociala, har otroligt låg självkänsla, är rädd för mina kollegor typ, rädd för att ta egna intiativ osv. Jag tror inte på mig själv, skäms för allt jag gör och säger... =( vet inte hur jag ska bli "botad" från detta!?

Skulle nog också trivas bättre med att jobba skift, men jag är utbildad ekonom så det är kontorstider som gäller, men det största problemet är det som står ovan.

Det skulle mycket till för att jag skulle vara ok med att min man sa upp sig utan att ha ett annat jobb. Det hade inte räckt med att han vantrivdes, det hade behövt handla om att han var utsatt för direkt farlig arbetsmiljö eller liknande.

Det är inte alla förunnat att ha drömjobbet och det är inte alltid kul på jobbet. Vantrivs man får man bita ihop och aktivt söka något annat. Man säger inte upp sig för att gå till arbetslöshet och ovisshet om framtiden. Det är direkt oansvarigt. I det läget hade jag krävt helt uppdelad ekonomi och hot om att lämna mig hade jag inte accepterat.

Nej, det gör han inte direkt. Idag har vi en 70/30 uppdelning tycker jag,. Han GÖR en del saker men för att ge en bild:

Jag sköter alla betalningar, kontakter med hyresvärd, bilmekantörer etc. Jag besiktigar bilen, får den tvättad, servad, bytt däck på. Jag planerar mat och lagar mat. Han och jag hjälps åt att handla. Båda plockar undan, tömmer diskmaskinen etc. Jag ser till att hem/bil/barn/vi är försäkrade

Jag badar vårt barn, nattar varjhe kväll, tar hand om barnets aktiviteter och håller koll på lediga dagar på fsk etc, jag köper hennes kläder och skor (vi delar kostanden). Jag ordnar hennes mellanmåkl, gör han det så blir det t ex BARA gröt och inget annat till, så då föredrar jag att ordna en hel måltid själv till barnet.

Vi har hemstäd för att jag inte står ut då han tidigare kunde sitta och titta på när jag städade b´varje lördag. H*n tyckte inte det var smutsigt och ville därför inte hjälpa till. Jag tvättar i princip varje gång.

Du store? Det du beskriver är en exakt kopia av mitt liv med min man och vi är just nu i samma sits. Hur löste du det här? 

Jösses vad är det för bortskämda snorvalpar till män ni har.
Heads up det finns riktiga män därute som är ansvarstagande. Man får skämmas å det manliga släktet när man läser trådar likt denna.
Stanna inte kvar och släng bort livet.

Jag kan inte se hur gammal tråden är, men jag hoppas att TS har skiljt sig från stolpskottet, alternativt att stolpskottet har skärpt sig. Rejält.

Man får må dåligt, man får säga upp sig. Men man måste ju ha en plan, alternativt söka hjälp.

Det är så jäkla fult att lägga större delen av ansvaret - för BÅDE det ekomiska och det praktiska - på sin partner. Och sen gnälla när partnern inte går med på det?

Vissa borde inte bilda familj.