Mitt lilla änglabarn
Mitt lilla änglabarn
Det blev en överraskning i mitten av september 2014 plussade vi. Känslorna var överväldigande eftersom det var inget som vi hade planerat. Men lyckan steg och valet var självklart. Vi ska ha ett till barn och stora förhoppningar på att det var en liten tjej denna gång.
Efter många veckors illamående och en sjukskrivning, började jag känna mig lite bättre. Då kom första orostecknet. Mitt under julen fick jag en blödning och trodde att jag skulle få missfall. Oroliga och rädda åkte vi in för kontrollundersökning och det var en stor lättnad att få se det lilla livet med hjälp av ultraljud. Hjärtat slog och liten rörde sig för fullt.
Jag fick tid för ultraljud den 9 e januari 2015. Jag såg fram emot ultraljudet och nyfiken på barnets kön. Undersökningen blev allt annat än vad jag hade förväntat mig. Jag fick träffa en barnmorska som genomförde ultraljudet, hon tyckte inte att hon såg tillräckligt av det hon ville se och bad mig vänta i väntrummet för att ytterligare undersökning. När jag blev inkallad för andra gången var det två barnmorskor som undersökte mig, jag fick då veta att jag väntade en liten flicka. Men barnmorskorna ville ha ytterligare en bedömning av vad de såg och skickade ut mig i väntrummet. Vid det här laget började jag bli lite fundersam. När jag blev inkallad för en tredje undersökning fick jag träffa en läkare samt de två barnmorskorna. Denna gång var det läkaren som undersökte mig och berättade att barnet har en förträngning i tarmen vilket ofta är vanligt hos barn med down syndrom. Jag fick göra ett fostervattenprov som skickades iväg på analys samma dag. Jag bröt ihop totalt när jag åkte hem, förvirrad och orolig.
Fem orolig dagar senare fick jag svar, den lilla flickan jag bar på i magen hade down syndrom. Jag och min man fick ta ställning till om vi skulle avbryta graviditeten eller om vi kan ge flickan ett bra liv trots hennes grava funktionsnedsättning samt somatiska svårigheter som skulle innebära avancerade operationer redan när hon föddes. Vi beslöt oss för att avbryta graviditeten.
Eftersom jag var i v. 20 var vi tvungna och ansöka till socialstyrelsen om sen abort. Vilket godkändes. Jag lades in den 17 januari på Västerås lasarett, efter 11 h med värkar födde jag en liten flicka och Jag kan inte beskriva vilken sorg jag kände i det ögonblicket. Jag grät och mitt hjärt värkte. Personalen tvättade av henne och bäddade ner henne i en liten korg. Vi hade henne hos oss i över en timme innan vi lämnade henne ifrån oss. Vi beundrade henne och jag är tacksam över den timmen som vi var tillsammans. Nu efteråt känner jag mig tom och ledsen, jag saknar mitt lilla änglabarn och jag vet inte hur jag ska hantera min sorg. Jag hade sådana förväntning på min graviditet och hur livet skulle bli med ytterligare ett barn. Den glädjen och planerna spolades bort.
Jag behöver stöd och råd!