Är det vanligt att det tar tid att ta till sig sitt barn?

Känner igen mig i det du skriver, kände mig som världens sämsta mamma. Jag hade fått en förlossningsdepression. Prata med din vårdcentral, de kan hjälpa dig vidare. 

Man kan känna så efter kejsarsnitt. Vissa mammor har svårt att "koppla an" sig till barnet.. Missförstå inte mig ! Men dom säger känner man så mer än 3 veckor ska man kontakta mödravården eller vårdcentralen för att få hjälp och i värsta fall medicin då det kan vara förlossnigsdepp..

Håll bebisen så nära du kan så ofta du kan så skulle det nog ändrats lycka till och grattis :)

Du får faktiskt lov att lägga ner honom en stund när du känner att du behöver

Varför måste du ta honom själv bara för att pappan jobbar? Det orkar man inte i längden. Han måste hjälpa till på nätterna! Annars kommer du aldrig orka på dagarna... Helgerna får ni ta varannan sovmorgon.

Mina 3 barn har alltid sovit uppe på mig på nätterna trots att de aldrig haft kolik. Känns liksom bäst så plus att de behöver mycket närhet, enklare att amma också. Räknar med att göra lika med 4an Och ja, ibland så tar det tid att förstå att det lilla knytet är ens lilla barn som man har burit och längtat efter.

Om du tar upp det med bvc (alternativ mvc) så hjälper dom dig med tips och råd. Det bästa är ju också om pappan följer med och lyssnar..

Jag har känt så med alla mina 3! Bara en gång fick jag förlossningsdepression.

Det är allmänt tabu att prata om att man inte känner den där stora kärleken omedelbart.

För mig har det tagit tid för jag har behövt lära känns barnet först innan jag fått känslor för det.

Tycker det är helt normalt :)

Jag älskade inte min dotter direkt när hon kom. Jag tog hand om henne, oroade mig galen för henne och mådde allmänt kasst av stressen och omställningen att få henne men älskade, det gjorde jag nog inte förrän efter flera månader. 

Lillebror däremot tror jag nästan jag älskade från start, men då var ju inte känslorna upptagna av hela kaoset kring att bli förstagångsförälder.

Jo jag känner igen mig i det du skriver, tog tid för mig med att knyta an till första barnet (född vaginalt, om det nu spelar nån roll). Hon hade kolik, redan då vi var på BB och fortsatt 4,5 mån så det var en tuff tid. I efterhand insåg jag att jag nog fick en depression, även om jag ej förstod det då.

Nu har vi ett till barn och jag var på förhand rädd att det skulle bli samma sak igen. Men det var en helt annan känsla och lyckoruset kom på en gång! En helt annan anknytning!

Prata med någon på BVC eller bara en nära vän (eller pappan!). Önskar i efterhand att jag hade gjort det för att det snabbare skulle "gå över". Kram till dig

Känns skönt att veta att jag inte är ensam.

Tårarna har ibland kommit just för att jag kännt som jag har gjort. Det var liksom inte så jag förväntade mig att det skulle bli.

Jag pussar på honom så mycket jag kan , jag har honom i famnen nästan jämt som sagt för jag klarar inte av att höra honom ledsen en löngre stund efter jag lagt ner honom. Så att såpass känner jag för honom , det är bara det lilla extra som jag fortfarande saknar .

Pappan tar honom när han kommer hem ifrån jobb och har honom sedan hela kvällen så jag kan vila och avlasta min kropp . Helgen så turas vi om på nätterna med att gå upp . Eftersom han jobbar och inte kan vila på dagarna som jag kan göra så får det bli att jag tar honom på vardagsnätterna

Jag älskade inte vårt första barn när han kom. Det dröjde minst ett halvår innan jag började känna sådana känslor. Innan dess gick jag bara på instinkt och hade förvisso försvarat honom med mitt liv, som vilken som helst lejoninna hade gjort för sin unge, men några direkta känslor kopplade till det kände jag inte. Jag hade ingen depression alls. Jag kände honom bara inte och hade fullt upp med att försöka förstå vad han ville. Med andra barnet gick det mycket snabbare - hon hade en så tydlig personlighet redan efter några dagar - och så var jag förmodligen mer mottaglig för att jag inte ägnade hela dagarna åt att försöka förstå vad hon ville. Fick vårt tredje i december och hon har inte visat lika mycket personlighet som andra barnet så det är först nu som jag börjar ana lite vad hon är för en. Jag skulle inte säga att jag älskar henne än, men det kommer allteftersom vi lär känna varandra.

Är den här tråden aktiv fortfarande?

Hur har det gått för dig TS?

Jag sitter här och gråter som en tok med en 1 veckas bebis på bröstet och känner igen mig så enormt i allt alla skriver här i tråden. Jag mår så jäkla dåligt, jag charmas inte av mitt barn alls, har ingen längtan att få visa upp han för någon fick inget lyckorus när han föddes men precis som ni säger soå skulle jag såklart instinktivt skydda honom med mitt liv om nått hände. Vad gör man? Kommer känslorna? Hur har det gått för er?

Under de första månaderna ville jag mest lämna barnet till pappa /mormor /farmor och dra någonstans där man kan få SOVA och slippa barnskrik. Det är även det jag gjorde ibland. Kärleken kom när han var lite över halvåret. Lugn!! Många känner inget i flera månader. Det kommer!

Forme92 ,

Jodå det har gått bra !

Jag förstår dig helt och hållet , jag var i samma situation som du och jag mådde jätte dåligt över det . Jag kunde inta förstå att jag hade gått där i 9 månader och bara längtat , och när han väl kommit till världen så var mina känslor helt blockerade . Jag förstod ingenting och kände inte igen mig själv .

Visst tog jag hand om honom, han sov på mig i nästan 2 månader för att han hade ett sånt närhetsbehov att det gick inte lägga honom ifrån mig , så självklart gjorde jag allt det där som en mamma ska . Men för mig kändes det som att jag gjorde det bara för att det var min plikt .

Jag berättade detta lite sent till vår sköterska hos BVC , hade jag berättat det tidigare så hade jag fått rådet att prata med en psykolog hos dem. Men när jag berättade det så hade det redan börjat vända .

Idag betyder han allt! Det är en kärlek som är så stor att den inte går att beskriva . Jag kan knappt vara utan honom .

Men ja , det tog närmre 3 månader innan det började vända .

Min egen teori på det hela är , dels att jag blev snittad med akut kejsarsnitt och fick då inte det där första mysiga när man får upp bebis på bröstet . Jag fick bara se honom en kort stund innan jag åkte vidare till uppvaket i 2 timmar . Sedan ( tyckte jag , trots att man visste vad det innebär att skaffa barn) att man kastas in i en helt ny värld , för min del blev det enorm sömnbrist då vår lille Dennis hade det jobbigt med magen och skrek hela kvällar och in på nätterna i cirka 2 månader innan det började lätta av .

Så vi hade en jobbig start helt enkelt .

Men som sagt , idag är han hela min värld !

Så gå och prata med någon om du vill , jag lovar dig att tids nog så vänder det . Så fort du får första leendet ifrån din bebis så kan jag lova att det vänder . Då får du någonting tillbaka.

Jag hade samma problem med min dotter, men efter bara några veckor så kändes allting jättebra! Det kändes lite tomt & annorlunda i början men det var nog på grund av allting som hände runtomkring mig också. Efter en månad eller så när man kommit hem och allt lugnar sig så ska du nog se att det känns super!

Lycka till!!

Precis allt du skriver stämmer in på mig!!!
Men vad skönt att höra att det vände och att man faktiskt kan få dem där känslorna. Dem känns helt omöjliga nu. Jag får bara ångest nu när jag tittar på honom och pappa får ha honom hela tiden. Jag ska söka hjälp nu direkt och hoppas VERKLIGEN det kan ge något, jag skulle aldrig orka gå såhär i 3 månader :(

Ja gör det . För jag vet att man mår dåligt i ditt läge .

Men som sagt det är inte så konstigt , det är en stor omställning . Det är ett helt nytt liv som man ger sig in i , och i början är det mest bara skrik, sova och göra ner i blöjan för de små liven .

Något som hjälpte mig rättså bra var att försöka få in lite rutiner , det går kanske i början men på sikt .

Lycka till! Jag lovar dig att det kommer att vända !

Samma här förutom att jag inte fått någon diagnosticerad förlossningsdepression.

Tror att det är vanligare än man tror.

Jo jag kände precis likadant i början. Och barnet kom inte med lejsarsnitt. Det kan vara förlossningsdepression . I mitt fall var det nog inte det utan det tog bara lite extra tid att knyta an. Nu är han 3 månader och alla såna känslor har försvunnit. Men blir det inte bättre snart kanske du ska prata med någon på vårdcentralen

Kände liknande! Andra barnet var inte lika chockartat, tror det var lättare då.