Själviska svärföräldrar?
Jag har varit tillsammans med min man i tio år. Under den tiden har förhållandet till svärföräldrarna gått upp och ner. Vi är olika som personer och jag kan känna igen både min mans bästa och sämsta sidor hos dem - de är t ex generösa, omtänksamma och kärleksfulla, men också hetsiga, snarstuckna och konfliktbenägna.
Jag kommer från en familj där man diskuterar mycket, pratar igenom saker och oftast kan lösa konflikter genom att prata i lugn ton, medan man i hans familj snarare ryker ihop, skriker och sedan lägger locket på. Flera i hans familj är mycket extroverta, jag är snarare introvert och behöver en stunds tystnad ibland.
Vi är också ganska olika vad gäller intressen. Jag kommer från en familj som ofta diskuterar nyheter, politik, litteratur etc kring köksbordet. I hans familj handlar mycket av konversationen om släktanekdoter, vart gamla grannar och klasskompisar har flyttat, vilka jobb de har nu etc. Jag förväntas alltid vara intresserad av att höra vad morbror X gjort eller hur moster Y mår, däremot frågar de väldigt sällan om mig och min familj, de kan också ha starka åsikter om saker jag jobbar med utan att överhuvudtaget vara intresserade av mina kunskaper i ämnet etc. Det här har gjort att jag ganska ofta är tillbakadragen vid middagar och sociala sammankomster, att umgås med dem en och en går mycket bättre. (Till saken hör att mina svärföräldrar är lättstötta, så om jag skulle påpeka "nu känner jag experten Y du pratar om" eller fråga vänligt om vi kan byta samtalsämne skulle de ta illa upp - inte säga det rakt ut, utan snarare sura och bli kortfattade och tystlåtna.)
Under de senaste åren har vi kunnat mötas i intresset för våra två flickor, de älskar barnbarnen (även om jag ibland tycker att det är jobbigt att de går över mina gränser, t ex börjar skoja hysteriskt med barnen när de är övertrötta), men för några månader sedan hamnade min man i en jobbig konflikt med sina föräldrar och bröt i praktiken kontakten i flera veckor. Under den perioden sa föräldrarna också en hel del elaka saker om mig, inte direkt till mig - men till min man. Det verkade som att de ville skylla konflikten med sin son på mig, att jag är en besvärlig och svår person. Nu har de sagt förlåt och svärföräldrarna vill lappa ihop relationen igen. Kruxet är - att de vill göra det hemma hos sig, 60 mil bort.
Jag är gravid i vecka 30, lider av foglossning och sömnproblem pga graviditeten, har två småbarn hemma, ett krävande jobb och ett hus. Det jag och familjen behöver - och det vet de också om - just nu är avlastning, t ex någon som kommer och hjälper till att ta barnen till och från förskolan, vi saknar släkt i närheten av oss. Men istället för att erbjuda sig att komma hit, propsar de på att vi ska åka till dem. Just nu, mitt i vintern, är det visst jätteviktigt att vi tar oss dit. Alternativen är typ: 12-14 timmar tur och retur i bil (måste stanna ofta med barnen) eller 12 timmar med tåg, allt på en helg, för att vi ska vara hos dem en dag och kväll (de bor för litet för att vi ska kunna sova över). Min man är så mån om att få det att funka bättre att han vill göra dem till viljes.
Jag förstår honom, men tycker ändå att de borde kunna ta sig till oss istället - vi bor stort - eller vänta tills i sommar, när vi kan resa med bebisen. Risken är bara att deras bild av mig som den krångliga ovilliga svärdottern förvärras. Vad tycker ni? Har ni rest runt som höggravida? Verkar mina krav helt orimliga?
