Vems ansvar?

Ts ansvar är att motivera barnen till umgängen.

Så skulle du kanske köra ena vägen och han den andra?

Nix, inget umgängeschema, har satt upp några månader framåt åt gången men har inget mer efter denna helgen.

Mitt ansvar är att erbjuda umgänge, inte att köra, den korta sträckan ska han klara själv och har gjort förut.

Du har gjort din del. Jag har också jobbat mycket för att hjälpa mitt barns relation med sin pappa men sen ett tag tillbaka har jag backat på det. Visst ska man inte försvåra umgänget men det är inte för mycket att kräva att det ska finnas lite eget intresse och engagemang från pappans sida. Jag tror man gör det för att skydda barnen från att känna sig övergivna. Men det är oundvikligt. Vill inte pappan ha någon bra kontakt med barnen så kommer de märka det.

Tycker verkligen inte att du ska dadda med honom. Vuxen och förälder som han är ska han själv ta ansvar för umgänget och relationen till sina egna barn.

Ett förslag är att du meddelar honom att han numera är (som han egentligen borde varit från början) ansvarig för planeringen och genomförandet av umgänget. Och att han får lämna in umgängesscheman (eller förslag på umgängesscheman) till dig från och med nu.

Ts ansvar är att inte försvåra umgänget eller tala illa om pappan. Och att inte påverka barnen med sina egna föreställningar om pappan utan låta barnen bilda sig en egen uppfattning om honom.

Sedan är det pappans ansvar att odla relationen till sina egna barn. Om han då sköter sina kort rätt och är en bra förälder kommer barnen inte behöva "motiveras" (=manipuleras/hjärntvättas) av andra vuxna till att vilja umgås med honom. För det är nämligen så att barn med bra föräldrar helt frivilligt vill umgås med dem båda utan några påtryckningar utifrån (åtminstone om det handlar om lite yngre barn).

Tack, ja det är precis så det känns som om jag är hans j-a morsa trots att vi varit separerade i nio år och jag är omgift sen flera år. Suck, det känns som om människan är oförmögen att växa upp och planera sitt liv och jag är alldeles för snäll men det är ju som ni skriver att man har gjort det för barnen. Jag är mäkta trött på att försöka tillfredsställa hans behov speciellt när han är så motsträvig och barnen dessutom har insett hans uppenbart egentliga ointresse och drar sig för att träffa honom.

Nästa gång han hör av sig ska jag meddela att han hädanefter ansvarar för all planering och genomförande av umgänge och att han får lämna in förslag på umgängeschema i god tid innan så att vi och barnen kan ta ställning till om viljan finns och det går då.

Umgänget är till för barnen om och när dom vill, inte för en totalt oengagerad "pappa" som på sin höjd förmår sig att träffa dom en gång i kvartalet. Nu får det vara bra.

Precis så sa jag att han får lämna in förslag på umgängeschema och till svar direkt fick jag "Jag kan alla helger så när kan jag ha dom nästa gång?" Han bollade alltså över ansvaret på mig igen och jag behöver nog inte ens säga hur förbannad jag blev!

Jag kommer inte att höra av mig till honom igen, har han så mycket tid och intresse som han påstår så får han höra av sig.

Det är en jobbig sits du är i. Jag vet för jag har varit där. Det som är jobbigt är att man inte vet vad som är rätt eller fel. I början kämpade jag stenhårt för att barnen skulle ha kontakt med pappan. Till sist gav jag upp och kände att jag får ta tag i umgänget igen om pappan eller någon av barnen uttrycker ett önskemål om umgänge. Idag har barnen ingen kontakt alls med deras pappa. De är nu allihop över 18 år så nu ligger ju ansvaret mer på dem själva (eller mest på pappan i min mening). Jag vet faktiskt inte om jag gjorde rätt eller fel. Jag önskar att de hade haft en bra kontakt med pappan men det kräver ju att pappan bjuder till och anstränger sig lite. Han valde att inte göra det och jag hör av hans släkt att han och hans nya fru skyller den obefintliga kontakten med barnen på mig. Som tur är går inte hans släkt på skitsnacket eftersom de vet sanningen.

Ja har nu åtminstone funnit svart på vitt att man som ensam vårdnadshavare inte kan anklagas för egenmäktighet när man inte skickar iväg barnen till den andre föräldern när det inte finns något fastställt umgängesschema. Detta är något som han tidigare hävdat och jag har då blivit lite nervös över att hålla barnen kvar hemma (när dom själva inte velat iväg) och han tjatat eller snarare hotat.

Jag lägger över allt ansvar på honom för barnen vill inte åka iväg, har frågat dom så många gånger nu att dom tom blev lite gnälliga på mig sist så jag gjorde det som jag borde ha gjort för länge sen, raderade all sms-historik och till slut också hans nummer så om han har något som helst intresse så får han ta kontakt för nu kan jag inte oavsett. Kan säga som så att direkt efter så fick jag värsta ångesten men nu när dagarna går så känner jag mig bara mer och mer lättad och kan lägga "idioten" bakom mig istället för att nästan dagligen se hans namn och idiotiska sms i telefonen och få ångest över att det var länge sedan jag hörde av mig till honom.

Jag mår så mycket bättre nu.