Råd till orolig bonusförälder

Min sambos son har ett destruktivt beteende just nu som gör mig enormt brydd och orolig. Vad kan vara galet? Jag ska försöka så kortfattat jag kan att dra läget före och nu.

Sambon skilde sig för snart tre år sedan, vi är tillsammans sedan oktober 2013 och lever tillsammans sedan 3 månader ca. Relationen mellan mig och bonusbarnen, dotter 8 år, sonen 9, är jättebra. Sonen har, fram till för ca 2 månader sedan, varit en mjuk och fin pojke, nyfiken och lekfull med ett stor behov av närhet.

Sambon är en mycket lyhörd och pedagogisk pappa, lite curlande ibland dock kan jag tycka. (Det är inte alltid av ondo dock enligt mig.)´Barnen bor varannan vecka hos oss. Hur relationen ser ut hos mamman kan man ju inte vara helt säker på, men barnen har ibland sagt att mamma ofta är arg och om de inte sköter sig ställer hon ut dom på verandan.(!!!) Hos mamman finns en ny sambo med två barn, de flyttade ihop ganska snabbt, (om jag förstått det rätt redan efter 6 månader)

De senaste två månaderna har pojken börjat bli väldigt utåtagerande, han har märkliga ljud för sig, liksom skrikgråter, brölar rakt ut eller så sjunger han eller rabblar saker överdrivet högt. Han ha fått ett oroande behov av pappas uppmärksamhet så till den grad att pappan inte ens kan gå på toaletten ifred. Pojken frågar efter honom efter en minut, fast han vet att pappa gått på toa. Han går ofta ner och står utanför dörren och ropar. Han pratar med "gnällig" röst nästan hela tiden och om pappa inte riktar sin uppmärksamhet till honom konstant så blir han aggressiv, ofta är han också rätt otrevlig i tonen och talar emot pappan och/eller gör tvärt emot vad pappa säger. Han retar sin syster, är provokativ och lyssnar inte när hon säger att han ska sluta, det slutar nästan alltid med att hon ibland blir ledsen. En gång för ett par dagar hade det varit rejält struligt i skolan, och sedan hemma blev det en rejäl urladdning och då i ett raseri uttryckte han att det är som två personer i honom, "det är som en ande flyger i mig som är jättearg" sade han. Kvällarna vid läggning är ofta struliga. När det är tandborstning springer han ibland och gömmer sig, och när han väl kommit i säng är det svårt för honom att komma till ro. Det blir ofta bråkigt, och fast pappan är lugn och sitter med honom så är han provokativ och nästan som försöker trigga pappan att bli arg. Han lyckas inte provocera men ibland förstärker pappan att det inte är okej att det blir såhär. Vi samtalar ofta om det här och i mina ögon gör pappan alla rätt. Pappan har pratat med mamman om att låta sonen komma en dag tidigare och på så vis få en dag ensam med pappan. Det blir också så att han får en ensamdag hos mamman, innan syster och de två andra bonusbarnen kommer.

Att han mår dåligt över något är ju uppenbart, frågan är bara vad det är. Jag kan såklart ha fel, jag är ingen expert, men min teori är att han saknar att ha mer tid med sin mamma. De har, då mamman flyttade ihop med den nya sambon, gång blivit "intvingade" i en situation där de får dela på mamman med två andra barn varje vecka dom är hos henne. Han uttrycker ibland att han är orolig för att mamman är arg på honom, det känns som att han har dåligt samvete och känner skuld för något. Han kanske inte får sitt behov av närhet till mamman fyllt.

Jag behöver ett bollplank, någon som ser på det hela utifrån. Någon här som känner att de vill bolla?

MeEmmA

Äldre 10 Feb 09:48

#1

Barn i hans ålder är väldigt känsliga och det verkar ha varit mycket som har hänt på en kort tid! Blir nog bättre med tiden. Men ett råd om ni inte har gjort det är att ta kontakt med kuratorn/skolsköterskan på skolan som kan börja med att ha samtal med honom. Kanske finns något annat som ligger till grund för hans agerande som han skäms över att berätta.

Miando

Äldre 10 Feb 10:08

#2

MeEmmA skrev 2015-02-10 09:48:48 följande:

Barn i hans ålder är väldigt känsliga och det verkar ha varit mycket som har hänt på en kort tid! Blir nog bättre med tiden. Men ett råd om ni inte har gjort det är att ta kontakt med kuratorn/skolsköterskan på skolan som kan börja med att ha samtal med honom. Kanske finns något annat som ligger till grund för hans agerande som han skäms över att berätta.

Pappan har bokat tid hos kurator på skolan. Vid ett par tillfällen har även sonen sagt att han vill det, men också ett par gånger att han inte vill.
Jag vet ju av egen erfarenhet att de är känsliga i den åldern. Jag har dock bara erfarenhet själv av en dotter och ingen alls av hur pojkar fungerar.

Jag håller mig oftast på utkanten när det blir bråkigt, men försöker ibland att engagera barnen i att pyssla med mig. Oftast funkar det riktigt bra, han är en kreativ pojke när han ger sig själv tiden att tänka och släppa fram fantasin. Jag upplever dock att han vill bli "ledd", att han vill att jag ska säga vad han ska göra, han säger ibland att han inte orkar tänka ut vad han ska göra.

Miando

Äldre 10 Feb 10:11

#3

Det blev lite tokigt i svaret. Jag försöker inte engagera dom om det blir bråkigt, utan självklart när det inte är det.

MeEmmA

Äldre 10 Feb 10:30

#4

Jag har själv en pojke och en flicka, vid en väldigt trasslig situation med deras pappa tog min pojk (är nu 8år) det väldigt hårt. Det har växlat mellan skrik och gråt, har även varit utåtagerande och slagits. Jag har hela tiden varit hans trygghet, så han har håller väldigt hårt i mig. Nu är inte riktigt vår situation desamma, men det hjälpte otroligt mycket att han fick gå på samtal med nån utomstående som han kunde prata om allt med och som även hjälpte honom att sätta ord på känslor och förstå vad det var han kände. Efter det kunde han istället för att skrika och slåss säga, "nu är jag arg och jag vill vara ifred". Han ville inte gå på dessa samtal från början, men fick bra kontakt med personen och tyckte sen att det var bra. Det finns så otroligt mycket stöd att få från socialtjänst och skola, både för barn och föräldrar och för min sons skull tog jag all hjälp jag kunde få. Han mår oftast väldigt bra idag :)

Miando

Äldre 10 Feb 10:49

#5

MeEmmA skrev 2015-02-10 10:30:41 följande:

Jag har själv en pojke och en flicka, vid en väldigt trasslig situation med deras pappa tog min pojk (är nu 8år) det väldigt hårt. Det har växlat mellan skrik och gråt, har även varit utåtagerande och slagits. Jag har hela tiden varit hans trygghet, så han har håller väldigt hårt i mig. Nu är inte riktigt vår situation desamma, men det hjälpte otroligt mycket att han fick gå på samtal med nån utomstående som han kunde prata om allt med och som även hjälpte honom att sätta ord på känslor och förstå vad det var han kände. Efter det kunde han istället för att skrika och slåss säga, "nu är jag arg och jag vill vara ifred". Han ville inte gå på dessa samtal från början, men fick bra kontakt med personen och tyckte sen att det var bra. Det finns så otroligt mycket stöd att få från socialtjänst och skola, både för barn och föräldrar och för min sons skull tog jag all hjälp jag kunde få. Han mår oftast väldigt bra idag :)

Tack för att du delar med dig.
Jag är helt med på din linje. Det är ju uppenbart att han inte själv riktigt kan sätta ord på vad han känner. En väninna till mig, som är fritidspedagog, berättade att de har några barn som har det svårt med ilska ibland. För de barnen har dom gjort så att de tillsammans med barnen kommit överens om en zon där de får vara i fred, inte som ett straff utan helt tvärt om. När barnen känner att ilskan kommer så knatar de iväg till sin zon och är ensamma en stund, funkar tydligen klockrent för dom. Jag vet ju inte om det kan funka för oss, men det är kanske värt ett försök.

Råd till orolig bonusförälder

INNEHÅLL