Hej TS!
Mitt inlägg är i huvudsak hypotetiskt, och ganska långt. Men jag tror att det kan bidra till insikt i hur man kan arbeta tillsammans som par för att förstå varandra och sig själva.
Din sambo verkar ha ett vanebeteende kring alkohol och använder det antagligen i syfte att slappna av. Drickandet verkar inte ha några uppenbara negativa konsekvenser på dig, erat barn, eller samlivet i övrigt.
Däremot är det tämligen uppenbart att hans drickande inte är särskilt bra för den fysiska hälsan, i längden. Möjigt är också att han själv inte trivs med det, något som inte framgår i TS då du själv antagligen inte har kännedom om hans egen privata uppfattning.
Min fundering kring din frågeställning är ifall det verkligen är av nytta att använda sig utav dessa begrepp som du använder. Du frågar dig ifall han är alkoholist, och du är noga med att poängtera hur ofta och mycket han dricker. Du beskriver även att du tjatat på honom.
Problemet är att du inte verkar vara klar med vad du egentligen tycker är så jobbigt med det. Är du orolig att det ska gå överstyr? Eller är det helt enkelt saken i sig, drickandet till vardags, som är problematisk? Anledning att jag frågar dig det, är att man så lätt bildar starka negativa uppfattningar i samspråk med samhällsnormer och vad som anses typiskt eller normalt - men det innebär ju inte att ens uppfattning nödvändigtvis är av relevans för verkligheten utanför den egna tankeprocessen.
Är det möjligt att ni två helt enkelt har olika förhållningssätt till alkohol, och din sambo kort och gott trivs med sin konsumption och vill hålla den på nivån eftersom att han trivs med att leva livet på det viset? Då är det svårt att förändra på det. I min mening är det självförminskande att "vilja sluta göra vad man vill" - stämmer inte det? Det är dessutom inte särskilt kul att leva med en person som kraftigt överlåter det privata till någon annans uppfattningar (även om man är den lyckliga som får göra denna inverkan).
Jag ämnar inte att illegitimera din reaktion, eftersom att jag inte vet någonting om er relation i övrigt. Jag vill bara poäntera att när man utför kritik mot någon, så är det viktigt att förstå var man själv står, och inte bara utgår ifrån att ens uppfattning är allmängiltigt korrekt.
Vad jag föreslår, är att försöka (det kan vara svårt) upprätta ett samtal som sker på bådas premisser. Inte utifrån att du tycker att det är jobbigt, utan utifrån det fullständigt avskalade faktumet att han dricker.
Kanske trivs han själv inte med att dricka som han gör, men är rädd att erkänna det eftersom att det ger dig rätten att vidare kommentera på hans beteende, och ge dig tolkningsföreträde gällande hans egna förhållande till någonting relativt privat?
Att säga, "Jag är den här personen och gillar att göra det här och gör det på ett bra sätt" - men få svaret "Nej det är du inte, och gör det inte alls" hjälper ingen. Det kan i någon mening stämma - men att komma fram till den insikten kräver att man gör upptäckter om sig själv, inte att någon "utomstående" kommenterar och kritiserar. Hjälp kan man dock få, men enbart ifall man får tillgång till sina egna tankar och rätten att uttrycka dem utan en klart definition av vad som är "rätt", "fel", och i övrigt med en samtalsgrund som inte tydligt förutsätter vilket förhållningssätt som är önskat.
