Mamman förstör umgänget

Så här ligger det till:
Mamman har ensam vårdnad om deras barn som är nyss fyllda nio år. En alldeles fantastisk och smart unge.

Pappan har barnet ungefär 30% av tiden varav bara ca 20% är fastställt "juridiskt". Det har varit sex år av gott umgänge och barnet och pappan har en nära och varm relation. Som bonusmamma så har jag varit med och ställt upp som om det vore mitt eget barn. Vi har en mycket bra relation med mycket upptåg och skratt. Vi är en vanlig familj och hen har ett litet syskon hos sin pappa.

Nu till problemet:
Mammans familj reser flera gånger om året och det går oftast ut över tiden med pappan. Barnet har aldrig firat julafton eller midsommar med oss då mamman påstår att barnet hellre vill vara med sin mamma. Vi har gått med på det. Mamman styr och ställer som hon vill och visar tydligen sin ångest och ilska över att pappan i bland inte lyder inför barnet. Jag har i alla års tid sagt till barnet att hen ska säga i från om någon av föräldrarna pratar illa om den andra. Att det inte är hens fel och att det inte är farligt om vuxna är arga på varandra i bland.

Men efter diverse märkliga val som mamman gjort och dessutom hot om att flytta långt bort så valde pappan att gå till en advokat för att få umgänget fastställt ordentligt samt söka gemensam vårdnad.

Då tog det hus i helvete. Och lång historia kort:
De köpte hus utan att först berätta var. När vi sen fick reda på det så har vi stöttat barnet 100% och varit där och hämtat samt pratat om hur bra hen trivs m.m.

Men om sanningen ska fram så är det nog inte så kul att vara hos pappa längre. De har nämligen flyttat till en gård med djur, jacuzzi och hen har en massa nya kompisar där. Ur barnets perspektiv är det rena himmelriket. Och jag förstår att barnet (som förut ville bo varannan vecka hos pappan) numer vill bo majoriteten av tiden hos mamman.

Pappan har förståelse för detta och har sagt det.

Men efter att barnet ställt in umgänget upprepade gånger på grund av kompisar, trötthet och annat otydligt så sa pappan i från. Barskt sa han rakt ut att "nej, nu vill jag att du kommer hem!".

Sen dess så får han inte prata med barnet. Mamman säger att barnet måste få en paus från sin pappa. Och att barnet tagit mycket illa vid sig och mår psykiskt dåligt av att pappan inte tar hänsyn till barnets känslor.

Så nu får han inte träffa dottern. Mamman hävdar att vi måste visa respekt för barnets vilja. Men om barnet hade blivit ovän med en kompis så hade vi sett till att saken reddes ut. Nu har de lagt locket på.

Det här är min sida av historien. Och väldigt förkortad. Men jag orkar och törs inte skriva allt.

Jag behöver råd. Hur ska vi på bästa sätt lösa situationen utan att skada barnet mer? Barnet mår säkert dåligt och hela situationen är märklig. Hade det varit mamman som uttryckt besvikelse på barnet så hade hon knappast blivit av med möjligheten att träffa sitt barn.

Jag vill med handen på hjärtat intyga att det inte finns något hot om våld, eller misstanke om att barnet farit illa hos någon av föräldrarna. Det här är en överbeskyddande och smått hysterisk mamma som nu indirekt håller barnet borta från sin far och sin familj.

Kan en mamma göra så här? Gömma sig bakom ett barn i den åldern och påstå att hon inte kan tvinga barnet att träffa pappan. Som sagt. Det är inget våld som barnet är rädd för. Utan barnet är ledset för att pappan blev besviken och sa i från.

Ska pappan bara låta barnet vara och se tiden an? Eller ska han åka dit och reda ut saken?