Går han för långt?

Ursäkta men hör du hur det låter? Det är väl din uppgift att uppfostra dina barn och inte hans! Hur tror du dina barn mår? Sök hjälp om du inte känner dig stark nog i din mammaroll. Hur kan du välja drömhuset framför din sina välbefinnande?

*sons välbefinnande skulle det stå.

Det låter inte sunt! Han får skärpa sig och verkligen mena det. Söka hjälp för sin attityd...Antar att han är väl medveten om sin ekonomiska hållhake på dig. Var inte rädd för att bryta upp. Man klarar sig och vi bor i Sverige, det finns all hjälp att få. Drömhuset KAN du fixa själv tro mig! En trygg uppväxt och en trygg vardag för barnen är viktigast! Förresten låter det inte som ett drömhus, snarare ett mardrömshus......stå på dig!

Tack för era synpunkter! Ska ta kontakt med någon att prata med så kanske man får hjälp , att hitta bostad, bor i en av kommunerna som har svårast med lägenheter, har faktiskt bokat mig på lägenheter men inte haft en chans på dom trots nästan 10 års kötid..känns som att allt tar emot. Är dessutom mitt i studier, kommer jobba kväll och dag och har ingen familj eller vänner i denna stad som kan hjälpa till..

Igår var min mamma här med sin man och åt mat med oss. Sonen började peta i maten och " grisa" lite. Min man sa åt honom varpå sonen säger nått fult åt han, så säger han" var tyst för det kommer bara skit ur din mun", och där kokade min mamma över och det blev världens diskussioner. Kändes dumt så tog barnen till ett annat rum då det blev dålig stämning och skrik. Fick dåligt samvete och försökte tysta ner lite, men min man tycker fortfarande att vi inte uppfostrar mamma och jag och sa även till min mamma att han hade halverat sonens problem om han fått uppfostra på sitt sätt..:( känns så infekterat alltihop tyvärr. Min man for till och med hem till sin mamma nu då han fyllde år istället för att hon kom till oss..så knepigt..

Min man får ofta höra hur arbetsam han är som åker runt med traktor och skottar åt alla, jobbar mycket och är duktig i sitt jobb osv, duktig på sin sport och det är han, men hör och ser visst inte det som mina nära ser och hör...hur han låter och beter sig mot oss. Vi ska tydligen va hans assistenter som passar upp han när han är så duktig och tar tag i saker..

Såhär skrev en närstående till min man i ett sms:

Det är ju så sant! Man ska känna att man ger 100 %från bägge håll annars är det inte ok. Styrkan ska vara att man är precis så som man alltid har varit, och att den andre älskar en för att man är just så- sig själv! Som gammal ska man inte sitta och vara bitter för att man inte fick ge utlopp för sig själv, sina intressen och sin personlighet. Vi (jag) har alltid varit så imponerad av dig och ditt sätt att vara och dina begåvningar! Du är bäst ????????det tycker vi alla både familjen och släkten! !

Detta meddelande kändes rätt kränkande mot mig måste jag säga, hur skulle ni uppfatta det?

Frågetecknen var tummen upp och en smiley

Men vad gör du när din son är respektlös mot din man? Säger du åt honom på skarpen eller låter du din man ta det? Jag har ingen erfarenhet av barn med diagnos men jag tycker du ska vända dig till soc för att få stöd och hjälp med hur du ska göra. Jag tycker att du borde bli tydligare i din roll som mamma och inte låta din man uppfostra dina barn.

Jag vet inte om det var den bilden ni fick av mig men jag säger åt mina barn, men har inte en ständig irritation över dom vad än dom gör. Mina föräldrar har inte hört min man säga nått positivt kring/åt barnen på flera år... Sonen har adhd och tics vilket gör att han hakar upp sig direkt på fula ord och just nu "hyschar" han mkt ( säkert hört det då vi låtit så åt katten), och säger ord som prutt flera gånger per minut. Man bör nog ha erfarenhet för att förstå sig på dessa funktionshinder och det har han inte.

Är det det din man som är far till barnen?

Nej men varit bonuspappa större delen av deras liv

Du ska inte vara ständigt irriterad på dina barn. Du ska uppfostra de med kärlek och tålamod och hela tiden vara konsekvent. Men du skriver att du är rädd för att stå ensam med ansvaret och vill ha din mans hjälp. Då måste ni vara överens helt enkelt. Men funkar inte det och du känner att han är elak mot dig och barnen då måste du flytta. Och det spelar ingen roll var man bor då. Sök lägenhet i nån annan stad om det är svårt att få där ni bor nu. För du kan inte stanna kvar med en man som du behandlar dig eller dina barn illa bara för att det är svårt att hitta lägenhet i storstan. Och man pluggar när man har råd. Tyvärr är det så. Har du inte råd att plugga så får du jobba eller kombinera studier och jobb om du orkar. Det är tufft att vara ensamstående med små barn. Jag vet av egen erfarenhet. Men hellre det än att stanna i ett dåligt förhållande bara för att du är beroende av honom.