Ni med äldre män?

Har väl inte dom med att göra. Frågade min mamma om vad hon skulle tycka om en 65 bastare, hon baxnade men vadå hennes gubbe är ju också 66 haha

Det skiljer 22 år mellan mig och min exman. Vi träffades när jag var 22 och han 44, vi fick första barnet tillsammans 2 år senare , och ytterligare ett barn året därpå. Gifte oss, och delade 7 fina år tillsammans, MEN tillslut kom åldersskillnaden tyvärr ikapp oss. Vi insåg båda att medans jag befann mig i början av mitt vuxna liv så började han närma sig slutet av sitt vuxna liv. När jag funderade på nästa steg i min karriär så funderade han på när han skulle gå i pension. När jag dagdrömde om våra barn, och hur många barnbarn vi förhoppningsvis skulle få så insåg han att han kanske inte ens skulle vara i livet då. Ja, ni fattar.

Idag är vi riktigt bra vänner, jag är omgift med en man som är 4 år äldre än mig och vi har fått två gemensamma barn. Det finns inget jag ångrar med min relation med min exman, förutom att den var "tvungen" att ta slut för åldersskillnaden hade blivit ohållbar tillslut.

Men, man behöver inte växa isär pga åldersskillnaden. Våga satsa på relationen om det är vad ditt hjärta vill; man ångrar oftare det man inte gjorde än det man gjorde. Lycka till!

Han 73, hon 16 gifter sig. Planerar skaffa barn.
www.svtplay.se/video/1962230/pappas-unga-fru

Audio: Haha, ja.. Det är väl lite den reaktionen jag är rädd för med. ;) skulle kännas konstigt om mina föräldrar träffar honom och det visar sig att de har mer gemensamt än jag och han.

Snartentrea: exakt det där "scenariot" är jag rädd för.. Som det är nu så är vi ju båda ändå mitt i livet, jobbar och har vårt.. Han har en tonåring varannan vecka. Men om vi skulle bilda familj om några år och sen närmar sig han 60-65 och det känns som att det är då det kommer kännas extra mycket att det är stor skillnad..

Det hade ju ändå varit fint om man kunde fått tid tillsammans då också..

Näe jag vet inte, ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag.. Har levt i ett förhållande innan, som varade 7år. Det var ett bra förhållande men det kändes aldrig så bra som det gör med denna mannen..

När jag träffade min sambo för drygt fem år sen så hade jag inga som helst planer på att bli kär. Jag hade precis lämnat ett förhållande och tyckte det skulle bli skönt att få vara singel.

Så blev det dock inte.

Och att jag skulle falla för en man som var äldre än mina föräldrar var inget jag trodde skulle hända.

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Jag föll för en man som då var 58, själv var jag 24. Och innan jag hade vågat erkänna det för mig själv så frågade mamma mig om det var något mellan oss. Hon såg det långt innan jag själv gjorde det, när hon frågade hade hon misstänkt det i flera månader

Min sambo har tre vuxna flickor, en som då fortfarande bodde hemma (men hos sin mamma) och en jämnårig med mig och ytterligare en som är drygt tio år äldre än mig.

Den yngsta tösen hade svårt för oss från början. Men hon har en rätt ansträngd relation till sin pappa till att börja med. Och hon har accepterat det nu.

Jag har en bror som tyckte det var jobbigt i början, det är egentligen först nu som han tycker min sambo är okej.

Alla andra har accepterat oss. Mina föräldrar har verkligen välkomnat sambon med öppna armar. Min farmor var väldigt glad över att jag träffat någon som fick mig att må mycket bättre. Hans mamma gillar mig jättemycket. Hans två äldsta barn gillar mig (ja, det är ömsesidigt förstås).

Hans vänner har kommit med en hel del kommentarer och skojat med honom en del. Vilket inte varit helt lätt. Det är svårare för en man som träffar en yngre kvinna än vad det varit för mig. Jag har fått mycket mindre kommentarer och gliringar än vad sambon fått. Men hans vänner har tagit mig under sina vingar och gillar mig så det har inte varit så illa.

Värst var nog att få sambon själv att förstå att jag ville ha honom och ingen annan. Han var rädd länge att jag skulle lämna honom när jag träffade någon bättre (i hans värld var det liktydigt med någon yngre). Och helt ärligt så trodde jag nog inte jag heller från början att jag skulle vara kvar här efter över fem år. Men det är jag. Och jag skulle inte vilja byta ut honom mot allt i världen. Han är bra för mig, det hade min farmor så rätt i när hon sa det. Han får mig att må bra. Han är min bästa vän och den jag älskar mer än någon annan.

Isdimma: vilken fin läsning! Tack för att du delade med dig av dina personliga erfarenheter..

Jag blir verkligen glad att ni verkar ha klarat er ifrån fördomar angående stor åldersskillnad. Att det blir vissa krockar med barn osv kanske man ändå räknar lite med, skönt att det löst sig!

Man kanske inte ska vara så åldersfixerad ändå.. ibland känns det orelevant men ibland känns det relevant, så svårt! Antar att man får väga för och nackdelar.. :-/

Jag tror många gånger att det är barnbiten det faller på. Att en äldre man inte alla gånger vill börja om. Min sambo ville under inga som helst omständigheter ha fler barn. Jag vill inte ha barn så för mig gjorde det inget (det var liksom bra att han var klar). Men dom flesta vill ju ha barn.

Du har hela livet framför dig! Stadga dig inte med någon som är TJUGO ÅR äldre!

Jag gjorde det misstaget. Vi fick barn. Vu gjorde slut. Nu har han övergett sitt barn för att umgås med sin ännu yngre tjej (hon är ett år yngre än jag). Inom tre år har han dumpat även henne för ytterligare en yngre tjej. För sådan är han. Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Isdimma: nej det är klart.. Han har ju ett barn som är i tonåren nu. Vi har aldrig diskuterat det i och med att ett förhållande inte var aktuellt från början.

(Anonym:)

Dock så trodde vi för ett tag sedan att jag var gravid trots skydd, men det visade sig sen att det inte var så.. Och han var väldigt omsorgsfull och mån om hela situationen, jag skulle nog inte under några omständigheter vilja påstå att han är en av de män som skulle utesluta sig från sina barns liv. Det skulle göra mig oerhört förvånad.

Men detta är ju en av de saker vi behöver diskutera om vi ska fortsätta träffas helt klart..

Klart vissa är såna. Det gäller även yngre män (och en del kvinnor också även om det inte är fullt så vanligt att dessa överger sina barn). Vissa har svårt att binda sig vid någon. Andra som ditt ex vill ha en trofé. Men det är inget som säger att ts kommer att få det så.

Själv fick jag kämpa innan jag vann min sambo för han vill inte ha ett förhållande med någon som var så mycket yngre (pga rädsla att bli lämnad när jag hittade någon yngre).

Sen är det klart att man har en del hinder att komma över när man har ett förhållande som går utöver normerna oavsett om det innebär stor ålderskillnad, homosexuella förhållanden, eller olika religioner eller vad som helst. Men ibland tror jag man målar fan på väggen i onödan.

Hade jag gjort om, så hade jag skaffat barn med en jämnårig.

Du hade valt annorlunda. Jag hade gjort samma val idag som då. Med en ännu starkare övertygelse om att det är rätt för mig.

Det kallad för "PETER PAN-SYNDROMET".

Ja precis!
Sedan när han har fått sin pension och går hemma är du i full kraft i 40-års åldern. I den åldern brukar kvinnor vara på topp (när barnen äntligen blivit mera självgående). De brukar förverkliga sig själva, starta eget, omskola sig, vilja göra karriär, resa......Hur skulle du ställa dig till att lägga ner ditt liv för att sköta din gamla man hemma? Gör du inte det kommer han att känna sig ensam och eventuellt bli svartsjuk.
Tycker inte han att det kan bli ett problem även om han älskar dig?

Om man älskar varann, har samma värderingar och mål i livet så spelar åldern mindre roll! Skulle vilja påstå att det blir vad man gör det till. Är den äldre beredd att "börja om"? Är den yngre beredd att ta hänsyn till ev ålderskrämpor? Är ni överens om boende, familjeliv, ekonomi etc..? I så fall shoot! Man får inte så jäkla många chanser till verklig kärlek i livet.

Jag är 36, maken är snart 58 och The One!!! jag har ett barn sedan tidigare och vi väntar vårt andra till hösten. Vi är otroligt lyckliga med varann och jag har hellre en kortare tid i ett fantastiskt förhållande än många år i ett där jag "nöjer mig" Känslan att vara i ett jämställt team där vi kämpar tillsammans, skrattar och gråter ihop, är varandras bästa vän och njuter av varandras sällskap överväger alla ev bekymmer som åldersskillnaden skulle kunna framkalla.

Kan ju vara lite tråkigt.. När den ena går i pension .. Och den andra har 20år kvar att jobba.

Beror ju på hur man väljer att se och hantera det. Min man brukar säga att när han går i pension ska han minsann ha huset städat och maten klar när jag kommer hem Nu är jag en väldigt lugn och hemkär typ, hade jag varit en sprallig partypingla så kunde det helt klart blivit problem..

Skiljer 13 år mellan mig och min sambo. Jag är 30 och han 43. Vi har en 2,5-åring tillsammans och ett syskon på väg. Sällan ålderskillnaden märks mellan oss och inget jag tänker särskilt ofta på. Tror allt beror på hur man är som person och inte på åldern i sig.