Förtvivlad mamma

Jag brukar inte kommentera på FL, men jag känner att jag måste nu.
Mitt tips är att du ska våga öppna dig för din barnmorska på MVC. Säg att du behöver prata med någon. MVC är knutna till psykologer i ditt län. Jag har själv vänt mig dit när livet känts hopplöst. Jag kom till en toppenbra psykolog som även var barnpsykolog och där kunde jag ventilera sådant som jag upplevde som svårt i föräldraskapet, samtidigt som jag kunde få ur mig sådant som legat och grott sedan barnsben.
Bland det bästa jag gjort och rekommenderar det till alla som vill lyssna.

Sedan är det väldigt synd att du inte får den uppbackning som du behöver i ditt förhållande, hade sin man bara sett det behovet du har så hade det nog varit enklare för dig och sonen. Och visst, ibland får man inse vad man gett sig in i och acceptera det, men samtidigt så handlar det om respekt mot varandra, om din man verkligen ser att du lider och mår dåligt, varför gör han inte allt i sin makt för att du ska må bättre? Kanske behöver ni hjälp att prata om sådana saker också.

Ett sista tips, gör det till en stor grej och låt sonen sova hos en av era kompisar redan nu, då kanske det går lättare när väl förlossningen drar igång.

Stort lycka till i alla fall. Och glöm inte att även om man alltid älskar sina barn, så älskar man inte alltid att vara förälder, det är bara väldigt få som vågar erkänna att det är så.

Sen förstår jag att du inte verkar ha det lättaste barnet vilket jag förstår är jobbigt. Jag har barn svårt för när man säger att graviditeten var ogenomtänk och att man ångrar, varför inte tänka före. Men att det är jobbigt med någon som rymmer mm det Förstår jag är jobbigt

Det ska stå, jag BARA svårt...

Hon är en dålig förälder! Hon tål inte sin son, inte ens när de är på semester! Det är hemskt att höra/läsa! Vill du ha en sådan mamma? Livet är inte lätt, men det ska ALDRIG gå ut över barn hur svårt det än är! Annars ska man inte skaffa barn! Enkelt!

Det här är lite OT, hoppas det är OK. Men jag undrar varför det har blivit så här nu, att så många mammor har svårt att passa barn? Att det inte känns naturligt att umgås med barn, utan upplevs som så himla jobbigt?

Beror det på att vi lever för isolerat i små hushåll, att få (svenska) flickor får hjälpa till att passa barn under uppväxten som de självklart fick göra förr, och som flickorna i vissa invandrarkulturer fortfarande får göra? Jag kommer ihåg när min dotter gick på dagis. När jag hämtade brukade det vara ett par flickor med slöja där, i 10-11-årsåldern, som hämtade var sitt småsyskon.

Uppfostras flickor till att bli så intellektuella och karriärinriktade idag, att vi helt glömmer bort att uppfostra dem till mödrar också?

Hur påverkar det barnen? Och vad ska vi göra åt det?

Nu talar du ju emot dig själv. Du erkänner ju att din uppfostran har fått dig att tycka att barn är intetsägande och jobbiga?! Tror du att det är bra för barnen, att deras mammor, barnskötare, fröknar, nannies o.s.v. tycker så?

Det går ju tyvärr inte att komma ifrån, att om vi inte skaffar barn och fostrar upp dom på ett bra sätt, så tar den här världen slut... och NÅGON måste göra det. Varenda barn måste ha minst en person som tar hand om det under en (i jämförelse med andra arter) mycket lång tid.

Tack för er respons. Ser att det kommit lite frågor, försöker svara:

- som ett förtydligande. Min man kommer i samband med fl. att stanna hemma tillsammans med oss tre i tre månader( fl led/ semester) enl

Ök med sin arbetsgivare. Visst kanske vi skulle ha ekonomiskt möjlighet att han gick ner i tid redan nu - men arbetsmässigt är det omöjligt, av hänsyn till denna kommande långa ledighet.

- han lämnar redan nu på mornarna och har gjort länge för att jag skulle kunna vara på kontoret redan vid 07. Nu är det för att jag ska få vila.

- vi bor i stor villa och vår son har ett rymligt lekrum med rutschkana, tält och massa prylar.

- jag ska fundera över detta att han i bland kanske får gå på fsk tom kl 15. Det har pedagogerna själva föreslagit eftersom dom väl tröttnade på min bleka gravid matta nuna ett tag när illamåendet var som värst. Jag blev själv väldigt mycket lämnad som liten och var alltid sist kvar på dagis. Det är en stor rädsla för mig- att mitt barn ska känna sig övergiven. Mina föräldrar struntade som sagt för det mesta i mig och det är, även om jag inte brukar prata om det, en livssorg att bli bortvald jämt.

Till sist: tack för dom konkreta tipsen om vad jag kan göra ang att han sticker. Jag hämtade honom plus en annan sagismammas barn i dag och gick lugnt med dom en bra bit till en väntande aktivitet. Efter aktiviteten åt han och jag i en mindre restaurang ( vi gör det rätt ofta) och han gjorde då ett rymningsförsök. Jag satte mig bestämt på huk framför honom och sa med mörk, bestämd röst bara " nej". Han kom av sig- och det har varit en allt igenom bra kväll. Jag ska också fundera över hans kost och det här med socker.

Undrar också om nån kan hjälpa mig med min oro över var han ska vara/ med vem

När fl. Startar? Hur kan jag förbereda? Nån som fött " själv?"